|
VISTS SOCKEN (fram till 1945) Av kyrkoherden, teol. lic. INGVAR KALM
Innehållsförteckning
Vists socken tillhör de mindre inom Östergötland. Den är belägen i Hanekinds härad, ungefär en mil sydost om Linköping. Av de sju socknar, som ingå i häradet, är Vist den sydligaste och skjuter ned lik en kil mellan Kinda och Bankekinds härader. Socknen är även den största i häradet och omfattar med sina 90,89 kvkm. nästan en tredjedel av hela häradet. Den ligger just i övergången mellan det mer slättbetonade landskapet och den mer utpläglade skogiga naturen. Detta märks också därpå, att av landarealens 81,24 kvkm. blott en mindre del eller 20,71 kvkm. utgöres av åkerjord. I norr gränsar socknen till S:t Lars och Landeryds socknar, i öster till Bankekinds och Grebo socknar, i söder till Åtvids och Vårdnäs socknar samt i väster till Skeda socken. Av gränserna är det endast de i NV och SO, som äro naturliga. De utgöras av vattendragen Erlången och Stora Rengen. De övriga gränsavsnitten bygga ej på geologiska grunder utan följa ägofördelningen och gå omväxlande genom skogs- och åkermark. Hela socknen har sitt läge i NV och SO och mäter ungefär 16 km. i längd och 10 km. i bredd. I judiciellt hänseende hör den till Linköpings domsaga, i vars häradsrätt kommunalstämman äger utse tvenne nämndemän. Sedan några år tillbaka tillhör kommunen Åtvidabergs landsfiskalsdistrikt men Linköpings fögderi. Kyrkligt sett utgör Vist ett pastorat och har heller aldrig varit förenat med annan församling. Det tillhör Domprosteriets kontrakt av Linköpings stift. Ur skolsynpunkt utgör socknen ett distrikt. Den är delad i tvenne valdistrikt men utgör ett taxeringsdistrikt.
Natur, topografi, hydrografi och geologi Vist tillhör den nordligaste sluttningen av den bergiga skogstrakt, Holaveden, som bildar övergångszonen mellan småländska höglandet och Östergötlands slättbygd. Därför finnas de största höjderna i socknens sydligaste delar, där terrängen är starkt kuperad. I de mellersta och nordliga delarna finnas också bergskullar, ehuru av mindre storlek och mäktighet. Socknens sydliga höjder avtaga mot nordväst, under det att en småkullig terräng med småslätter mer och mer ersätter berglandskapet. Småkullarna bestå i regel av frispolade hällar, vilket visar, att havet en gång gått fram här och nött av berghällarna. Det har då också avlagrat lerslam i sänkorna.
Berggrunden består huvudsakligen av graniter och gnejs. Största delen av socknens grund är s. k. Filipstadsgranit, som tillhör urbergets yngre graniter och är en porfyrgranit. Därtill finns också en härifrån avvikande granittyp, den s. k. Ristengraniten, som upptager östra delen av Vist, intill sjön Erlången. Av de kristalliskt skiffriga bergarterna finns blott den grå gnejsen, som påträffas SV om Sturefors och vid Bjärka-Säby. Åtskilliga minnesmärken finnas kvar från istiden. Framför allt i socknens södra delar finnas talrika flyttblock, moränåsar och andra sandavlagringar. Den bördiga och starkt lerhaltiga jordmånen, som överväger inom socknen, vittnar om att havet en gång gått fram här. Flera tydliga strandlinjer markera än i dag den markhöjning, som ägt rum. Vid de högsta har uppmätts en höjd av 119 meter över havet.
Om socknen har fällts det omdömet, att den bjuder de kanske skönaste partierna i landskapet. Den har en ytterst omväxlande natur. Norra delen bjuder på utlöpare från den mer slättbetonade delen av landskapet för att söderut övergå i mer skogbevuxen mark, ehuru även där möta imponerande åkerfält såsom vid Bjärka-Säby. Talrika lövängar framför allt i socknens södra delar giva åt trakten en säregen skönhet. Trots ekskogens tillbakagång, som man så ofta kan konstatera, har eken dock bevarats i stor omfattning i Vist. Detta beror sannolikt på det intresse för eken, som funnits framför allt hos godsägarna på Bjärka-Säby och Sturefors. Till de vackraste partierna i socknen torde trakten vid Hovetorp kunna räknas.
Åkrarna äro i allmänhet stora och i stort sett stenfria utom i de mer skogrika trakterna av socknen. Av stor betydelse vid angivande av socknens karaktär är Stångån, som genomflyter bygden från sydvästra delen i nordlig riktning till Vists kyrka, där den skarpt viker av öster ut. Den förbinder i sitt lopp med varandra de stora sjöarna Stora Rengen och Erlången. Under det sju kilometer långa loppet tvingas ån att bryta sig fram över den ena klipptröskeln efter den andra och erhåller en samlad fallhöjd av ej mindre än 28 meter. Sjön Stora Rengen ligger nämligen 84 m. över havet och Erlången 56 m. över havet. Framför allt kan Skälstorpsfallet nämnas, där vattnet obundet möter i vild och betagande skönhet. En del av de andra vattenfallen ha däremot utnyttjats till kvarnar och andra verk. Skorpafallet, som är det största av åns samtliga vattenfall, har tagits i anspråk för den av aktiebolaget Knutsbro drivna kraftstationen. Där finns också en kvarn. Tidigare har också en betydande industri funnits, nämligen Skorpa pappersmassefabrik. Vid Stureforsfallet har vattnet utnyttjats förutom till kvarndrift även till en kraftstation, från vilken ström levereras till en stor del av den omgivande traktens bebyggelse.
I näringshänseende är kommunen en utpräglad jordbrukskommun. Praktiskt taget saknas industri eller rörelse av annat slag, undantagandes sågverksrörelsen vid Sturefors. Jordbruksnäringen är följaktligen av utomordentlig betydelse. Antalet jordbruksenheter med en åkerareal av minst fem hektar och däröver uppgår till 93, men däribland finnas enheter upp till en areal av 320 hektar. Enheter med mindre än fem hektar finnas inom kommunen till ett antal av 16. De största gårdarna inom socknen äro Bjärka-Säby med 320 hektar åker, där också en år 1884 grundad lantbruksskola finnes, och Sturefors fideikommiss i socknens norra del. Det omfattar till sin inom socknen belägna del 218 hektar åker. Övriga gårdar av särskild betydenhet äro Stavsäter, Hovetorp och Vessentorp, som tillhöra Bjärka-Säby, Norrberga, som tillhör Sturefors fideikommiss, kronogården Styvinge samt Skogs mellangård och skattegård. Som ett säreget förhållande kan nämnas, att endast tretton enheter med jord över fem hektar ägas av enskilda. Det stora flertalet gårdar äro arrendegårdar till Bjärka-Säby och Sturefors. Så finnas icke mindre än ett nittiotal arrendatorer inom kommunen. Gårdarnas storlek varierar ganska mycket, men om dem alla gäller, att de brukas ytterst rationellt med användande av alla de maskinella hjälpmedel, som stå till buds. Därför ha också i somliga fall ett par eller flera lantbrukare enats om gemensamt inköp av särskilt dyrbara maskiner. I flera fall kan man uppvisa mönsterjordbruk. Detta gäller naturligtvis i första hand Bjärka-Säby med dess landet över välkända namn. Denna väldiga egendom, som har ägokomplex i Vist, Grebo, Vårdnäs och Skeda socknar, omfattar omkring 4.717 hektar, varav 1.139 hektar utgöras av åker. Härav omfattar huvudgården Bjärka-Säby med utgården Cedersberg icke mindre än 320 hektar åker, men dessutom sambrukas med den Hovetorps gård, som är belägen fyra km. norr om Bjärka-Säby. Den omfattar 108 hektar åker. Till huvudgården är länets lantbruksskola förlagd. Härför har det gamla, från år 1632 stammande slottet upplåtits. Här utbildas arbetsledare för jordbruk, vidare anordnas praktiska och teoretiska kurser för ladugårdsförmän m. m. Lika mycket torde dock godset vara känt för sina utomordentliga avelsdjur. Djurbesättningen uppgår i regel till cirka 300 nötkreatur, varav cirka 120 kor, samtliga av SRB-rasen, vidare cirka 20 hästar, varav ett par hingstar samt åtskilliga unghästar. Icke minst imponerande är tjurstallet med dess väldiga samling förnämliga tjurar. Vid tjurauktioner ha rekordartade siffror uppnåtts för från egendomen försålda tjurar. Bjärka-Säby torde utan tvekan höra till de ledande i landet, då det gäller rationell jordbruksdrift och målmedvetet avelsarbete beträffande såväl nötkreatur som hästar.
Den andra dominerande egendomen inom socknen är Sturefors fideikommiss, beläget i socknens norra del vid sjön Erlången. Fideikommisset stiftades för ungefär tvåhundra år sedan och omfattar nu jord i elva socknar. Dess totalareal utgör cirka 8.300 hektar, varav 2.100 hektar är åker. Huvudgårdens åkerareal omfattar 218 hektar, men till denna höra under samma bruk tre utgårdar, varav Norrberga ligger i Vist. Djurbesättningen uppgår till cirka 90 kor, ett femtontal hästar samt därtill ungdjur. Av utomordentlig betydelse är det omfattande skogsbruket. Väldiga områden av i synnerhet barrskog höra till fideikommisset. Timret förädlas delvis vid den till gården hörande sågen, varefter lejonparten av virket försäljes till export.
De allra flesta gårdarna inom socknen hålla sig med förnämliga kreatursbesättningar, vilkas avkastning är mycket god. I detta sammanhang kan med berättigad stolthet nämnas, att inom socknen torde enligt uppgift samtliga befintliga kreatursbesättningar vara reaktionsfria.
Inom socknen finns en om sitt yrke mycket mån bondeklass, som på allt sätt medverkar till att hävda modernäringens anseende. Detta tager sig också uttryck i det livliga jordbruksekonomiska föreningsväsendet inom socknen. Mjölken levereras i allmänhet till Mjölkcentralens mejeri i Linköping.
Av intresse att nämna är, att socknen tidigare ägt ett glasbruk vid gården Cedersberg. Det anlades år 1782 av presidenten Germund Cederhielm, som var president i Åbo hovrätt och samtidigt ägare till Bjärka-Säby. Dess tillkomst medförde knappast för ägaren någon större inkomst och som konkurrenskraftig industri kunde det knappast betraktas vid jämförelse med andra samtida glasbruk. Tillverkningen var baserad på hålglaset. I synnerhet tillverkades brännvinsflaskor, som också behövdes i stort antal den tid då husbehovsbränningen florerade. Efter åtskilliga svårigheter nedlades emellertid verksamheten där omkring 1850.
Likaså fanns också i socknen i långt senare tid vid Skorpa vattenfall en pappersmassefabrik. År 1890 begynte verksamheten där. Under ett par årtionden hade den sin glanstid, men omkring 1920 nedlades driften utan att ersättas av annan industri.
På grund av socknens ringa folkmängd äro icke heller handel och köpenskap av större omfattning. Här finnas f. n. fyra affärer, som drivas av enskilda köpmän. Yrkesmännen i övrigt representeras av smeder, snickare, målare och skomakare. Av större omfattning är dock den av spannmålshandlaren Per Rustner drivna rörelsen. Närheten till Linköping torde vara anledning till att ingen av landets affärsbanker här har avdelningskontor, liksom icke heller Linköpings sparbank.
Befolkning och befolkningsutveckling Socknens befolkningstal visar tyvärr stadig tendens att sjunka år från år. På 1750-talet hade socknen en folkmängd av 1.200 personer. Denna ökades sedan och nådde år 1870 sin höjdpunkt med 1.912 personer. Sedan dess har emellertid en ständig minskning skett. Redan tio år senare kan man konstatera en totalminskning med 200 personer jämfört med siffran år 1870. Tioårsperioden till år 1890 medför en minskning av 120 personer. Men efter detta år begynner en stadig ökning fram till år 1915, då folkmängden uppgick till 1.805 personer. Sedan börjar åter en stadig minskning. Den närmaste femårsperioden medförde minskning med 107 personer. Visserligen har minskningen gått i något saktare tempo, men ständigt har sedan mellan 50 och 100 personers minskning skett per femårsperiod. År 1920 var folkmängden 1.698 personer, år 1930 1.629 och år 1940 1.493 personer.
Intressant är att uppmärksamma födelse- och dödssiffrorna under de sista 80 åren. År 1865 var födelsetalet 57 på en folkmängd av 1.887 personer. Med undantag av år 1870, då födelsetalet var 63, kan man nu iakttaga en fortgående minskning i antalet födelser, en minskning som icke enbart beror på folkmängdens minskning. År 1877 sker en markerad nedgång i födelsetalet, som senare överträffats vid ett par tillfällen. Födelsetalet år 1875 var 53 men sjönk till 36 år 1880, trots att folkmängden år 1875 utgjorde 1.845 personer och år 1880 1.714 personer. Nästa markerade nedgång skedde år 1920, efter vilken tidpunkt födelsetalet hållit sig omkring 25.
Difteri, scharlakansfeber, mässling Dödssiffrorna visa också en stadig nedgång. År 1865 var exempelvis dödstalet 38. Fyrtio år senare hade det sjunkit till 22, och sedan dess har det hållit sig vid det läget trots fluktuerande folkmängd. Dödboken lämnar tydliga och djupt tragiska inblickar i samtidens svårigheter, då epidemier kommo, vilka voro ganska vanliga. Åren 1867-1869 gingo difteri, scharlakansfeber och mässling. Av 62 döda år 1867 voro 35 barn, år 1868 voro 46 döda, varav 22 barn, år 1869 63 döda, varav 43 barn. År 1869 tog scharlakansfebern ensam 18 offer, difteri 6 och mässling 7. Barnadödligheten var anmärkningsvärt stor. Den höll sig mellan 25 och 40 procent av den totala dödlighetssiffran fram till 1890-talet. En annan sjukdom, som krävde många offer, var lungsoten. För varje år äro flera i lungsot döda antecknade. Efter det nya århundradets inbrott kan en tillbakagång konstateras såväl i barnadödligheten som också då det gäller lungsotens härjningar.
Inflyttning, utflyttning Beträffande inflyttnings- och utflyttningssiffrorna kan under de sista 100 åren iakttagas en övervägande tendens till högre utflyttnings- än inflyttningstal. Endast fyra gånger under innevarande århundrade kan en högre inflyttningssiffra fastställas. Tyvärr är det i allmänhet fråga om avsevärd övervikt för utflyttningstalet.
Den 31 dec. 1945 utgjorde folkmängden 1.363 personer, varav 690 män och 673 kvinnor. Födelsetalet år 1945 var 24 och dödstalet 16. Fanns det alltså ett ringa födelseöverskott, motverkades detta av den starka utflyttningen. Mot 107 inflyttade svarade 151 utflyttade, varför folkmängden sjönk med icke mindre än 36 personer. Orsaken till det sjunkande befolkningsantalet kan åtminstone delvis ligga i ungdomens lust att söka sin utkomst inom industrien. Eftersom socknen saknar industri, bli industriorterna mycket begärliga mål för de utflyttande. Befolkningstätheten i Vist uppgår f. n. blott till 17 personer pr kvkm. Då befolkningstätheten för länet f. n. utgör 33 personer pr kvkm., understiger folktätheten i socknen detta medeltal men överstiger något befolkningstätheten för riket, vilken utgör 14 personer pr kvkm.
En orsak till kraftig åderlåtning av ungt blod utgjorde emigrationen. Med ett bestämt år sätter denna rörelse in. Då den stora guldfebern grep omkring sig i hela vårt land, sökte sig också härifrån många till Amerika för att där skapa sig en framtid. Före år 1868 finner man blott ett par gånger N. Amerika nämnt som utflyttningsort, men med nämnda år börjar Amerika att allt flitigare nämnas i kyrkoböckerna. Varje vår under de därpå följande åren utflyttade en ansenlig skara av i huvudsak unga människor. År 1868 var antalet 22, året därpå 39. Under de följande åren skedde en nedgång i utvandringsfrekvensen till år 1877, då utvandringen satte in med förnyad kraft under, en följd av år. Mot 1880-talets slut skedde en nedgång i antalet emigranter, men 1890-talets tre första år medförde en avsevärd ökning. Under en 25-årsperiod från 1868 räknat utvandrade från Vist icke mindre än 359 personer till Nordamerikas förenta stater. Utvandringen fortsatte dock, om också i minskad omfattning. Med undantag av de första åren på 1900-talet har emigrationen alltmer avtagit. Under den tid då utvandringen pågick som starkast, är det uppenbart att den var en högst allvarlig företeelse, som inverkade menligt på socknens liv och utveckling.
Numera är flykten från landsbygden en ganska allvarlig fara. Återigen är det fråga om en stark utflyttning av unga människor. Till belysning härav kan blott erinras om den påtagliga utflyttning till städerna, som kyrkoböckerna visa. Om under åren efter 1910 kunde iakttagas, att omkring 20 % av de utflyttade sökte sig till städerna, steg procenttalet för utflyttningen till städerna på 1930-talet till mellan 25-30. Under den sista femårsperioden fram till år 1945 har nämnda utflyttningstal stigit till i medeltal 40 %. Därför kan det med fullt fog talas om en flykt från landsbygden.
För att få ett rätt begrepp om socknens struktur ur befolkningssynpunkt kan en blick på yrkesfördelningen vara av stort intresse. F. n. finnas 22 jordägare, av vilka 18 äga enheter om minst fem hektar jord. Arrendatorernas antal uppgår till 88, varav 16 arrendera mindre än fem hektar jord vardera. Jordbruksarbetarnas antal utgör 155. Däremot är hantverkarnas antal mycket blygsamt. Det omfattar blott 35 yrkesmän. Inom jordbruket äro ett tjugotal skogsarbetare anställda. Arbetsledarna inom jordbruket uppgå till ett femtontal. Vid järnväg äro anställda 40 personer. Lärare och övriga tjänstemän uppgå till ett antal av tolv. I övrigt finnas inom socknen afärsanställda och kontorister, vilka båda grupper i stort sett ha sin verksamhet i Linköping, samt till andra yrken hörande till ett antal av 110 personer. Härav framgår alltså, att jordbruket ännu drar den ojämförligt största delen av socknens innebyggare till sig.
Vid vandringar i socknen påträffar man ganska ofta rester av tidigare bebyggelse. Det stora flertalet av avsides belägna torp är försvunnet. Brukningsenheterna ha blivit större och många avsides boende ha sökt arbete mera centralt, icke minst vid industrierna. Bristen på arbetskraft, som mången gång är ganska kännbar, har dock nödgat till anskaffning av jordbruksmaskiner av skilda slag och i tilltagande omfattning.
Arkeologiska fynd Vists sockens forntidsbebyggelse är helt och hållet betingad av sjöarna, som förbindas av Stångån. Sedan uråldriga tider har detta vattensystem från Småland, som en gång i tiden stått i förbindelse med Emåns åt sydost flytande vattenfarled till östersjön, varit bestämmande för invandring och bebyggelse. Jakt- och fiskekulturen höll sig här längre kvar än på slätten. Stenyxfynden i Stångådalen äro dock talrika och häntyda på en relativt livlig bebyggelse. Av de äldsta stenyxorna ha fem trindyxor hittats i sjöns och åns närhet liksom fyra yxor med spetsoval genomskärning. Omkr. 2000 f. Kr. börja yxtyper uppträda, som utformats i åkerbruksbygderna i södra Skandinavien. Den importerade flintan. användes som material först till tunnackiga yxor, av vilka 6 hittats. De efterbildas också i vanlig grönsten, och lika många sådana ha hittats. De tunnackiga yxornas fyndplatser ligga vanligen längre in i landet än de gamla strandboplatserna. Skafthålsförsedda stenyxor börja också uppträda, och omkring ett dussin sådana ha hittats även långt in i skogsområdena. En halv båtyxa från Högmo vittnar om en ny kulturinvasion från ett folk, som antagligen invaderat Södra Skandinavien. Från en mera utpräglat åkerbrukande befolkning härstamma 10 tjocknackiga yxor, likaså en del flintföremål, såsom 4 dolkar, en såg samt två klubbor, funna vid Ringsnäs. Intressanta äro fynden i Garpekärr öster om Långnäs, en trakt, som under sten- och bronsåldern var torrmark men senare utgjorde en vik av Rengen.
Från bronsåldern äro kända endast fyra föremål, två spjutspetsar från Kränstorp och Tolemålen, en holkyxa från Barkesved och en dolkklinga.
Från järnålderns första hälft (fram till 400-talet f. Kr.) finnas ett par hålyxor av järn samt eldslagningsstenar av kvartsit. Av gravfälten är det endast det delvis borttagna vid Skogs Norrgård (norr om ålderdomshemmet), som givit säkert daterade fynd från 600-talet. Här ses några stensättningar, runda och fyrkantiga. Ett par spännen av brons, det ena likarmat och det andra ovalt, ha tillvaratagits från förstörda brandgravar i närheten och förvaras nu å Östergötlands museum.
Andra gravfält äro Göttorp (röse i hagen), folkskolan (f. d. Torpa) med en skeppssättning, Högmo, Kvarnängen och Sätra (bautastenar) och Vessentorp. De kunna härstamma från järnålderns äldre del och dess mitt (folkvandringstiden 400-800 e. Kr.). Talrikast äro gravfälten från vikingatiden (800-1000 e. Kr.), som återfinnas vid Ringsnäs, Humpen under Hållingstorp, Åkroken, Tomta, Lanhagen vid Bosholme, Stora Långnäs och Stavsäter. De flesta gravar vid dessa platser äro flata, jordblandade rösen, den vanligaste gravtypen i Östergötland.
Ortsnamn och bygdens utveckling Ortsnamnen ge också en antydan om bebyggelsens utveckling. Äldst (kanske från sista årtusendet f. Kr.) äro naturnamn, sådana som Bjärka (av Bjärkån), Säby (byn vid sjön), Fallemo (skogsmarken med svedjefallet), Skog, Forsa (äldre namn på Sturefors), Sjövalla (sjöängarna), Dala o. s. v. Från järnålderns äldre del kunna sådana namn härstamma som Styvinge (av mansnamnet Stuver och "-inge" -släkt - alltså Stuvesläktens gård eller område). Sockennamnet var äldst Husby, som betyder kunglig förvaltargård och innebär, att gården hörde till konungens s.k. Uppsala öd-gods. Från yngre järnåldern härstamma gårdsnamnen på -by, -stad och en del på -torp. Sådana namn äro Tegneby, som anses kunna härledas av "thegn" (fri man), Göttorp (av Göte), Hållingstorp (av Holmger), Byrstorp (av Birger), Jordstorp (av Joar). Torp betyder i detta sammanhang utflyttargård, nybygge. Andra och senare odlingsnamn äro Grimsmålen (av Grim och måla - nyodling av bestämd storlek), Gräshorva (av Grim och horva - nyodling). En grupp namn på -säter hänvisar på fäboddrift, t.ex. Björksäter, Sälgesäter, Stavsäter (av stav - rågång). Från denna tid - medeltiden - kunna också gårdsnamnen på -bo vara, såsom Gunnarsbo och Farsbo (av mansnamnet Fadher). Själva sockennamnet Vist torde ha med läget vid vatten att göra och har ansetts kunna betyda "åkrok" eller något dylikt. Det ursprungliga namnet på socknen var Husby-Wist. Därmed skulle den nuvarande socknen kunna skiljas från andra socknar med lika namn. År 1283 möter namnet Husby som socknens namn. Femtio, år senare har namnet alltfort formen Husby-Wist men strax därefter möter det också som enbart Wist. Det dröjde dock ganska länge, innan det fixerades till enbart Wist. Redan tidigt hade trakten kring kyrkan i Wist fått en framträdande betydelse. Wistbo utgjorde nämligen en centralpunkt för förvaltningen av kronoegendomarna i Östergötland. Husby-Wist omfattade Valkebo, Hanekinds, Åkerbo och Bankekinds härader. Då som förut nämnts östgötakulturen tidigt hade sökt sig upp efter Stångån från den dåtida centralpunkten, Linköping, vågar man antaga en tidig bebyggelse i Vist. Man räknar med som en möjlighet, att en kyrka skulle ha rests i Vist redan på 1100-talet, ungefär vid den tidpunkt då Linköping nämnes som biskopssäte. Därmed skulle den enhet, som enligt vad andra tecken tyda på redan tidigt varit rådande, ytterligare ha befästs. Redan på 1200-talet funnos flera byar, av vilka numera flera upphört att finnas till. Fortfarande finnas ett par karakteristiska byar kvar, nämligen Risnäs och Vreta. Den förra, som ligger i närheten av kyrkan, är den dokumentariskt tidigast betygade byn i socknen. Den nämndes år 1286, då en bonde Olof i Risnäs med sin hustrus medgivande skulle ha testamenterat en hemmansdel i Risnäs och del i nedre byns skog till Husby kyrka. Bebyggelsen finns ej kvar mer, utom i de nämnda byarna. Av de gamla byarna Tomta och Tegneby finnas blott namnen kvar, då den dithörande jorden lagts under resp. Bjärka-Säby och Sturefors fideikommiss och byggnaderna bortrivits.
För att förstå socknens historia måste vi också något beröra den betydelse, som sockenkyrkan haft. Kring denna hade som väntat hela kulturlivet uppbyggts och utvecklats. Den ursprungliga kyrkan ersattes på 1350-talet (borde nog stå "mitten av 1100-talet) av en kyrka, som uppförts av varaktigare material. Talrika gåvor till kyrkan vittna om hennes samlande betydelse. Under medeltiden var också kyrkan en ekonomisk faktor att räkna med i socknens liv. Genom gåvor och ägobyten hade den lyckats att lägga under sig jord från en hel rad gårdar av ganska stor betydelse. Av dessa kunna nämnas Vessentorp, Ringsnäs, Gunnarsbo, Landamäre, Hållingstorp, Styvinge, Husby och Forsa, nuvarande Sturefors. Under Bo Jonsson Grip fick kyrkan genom ägobyten sin jord samlad i Styvinge. Genom kyrkan hade också ett icke ringa anseende skänkts åt socknen .som helhet, då den nämligen var kanikkyrka åt en av kanikerna vid Linköpings domkyrka. I socknens historia torde den nuvarande kyrkans byggande på 1740-talet ha varit en händelse av utomordentlig betydelse. Sockenborna hade på en stämma år 1733 beslutat erbjuda socknens "Nådiga herrskaper" att mot erhållande av patronatsrätt bekosta uppförandet av en ny sockenkyrka, då "meniga almogen som största delen är ganska fattig" icke förmådde detta. Svar ingingo från greve Germund Cederhielm, grevinnan Christina Piper och lagmannen Daniel Sparrschiöld, att de voro villiga härtill, om också villkor ställdes, som försvårade arbetets påbörjande. I synnerhet gjorde greve Cederhielm svårigheter och följden blev en tolvårig strid, som trots konsistoriets försök till medling likväl snarare till- än avtog. Huvudfrågan löstes emellertid, då herrskaperna på de tre godsen genom kungl. resolution 14 mars 1740 beviljades patronatsrätten mot det att de uppförde en ny kyrka. Det dröjde dock omkring fem år, innan bygget tog sin början, därför att andra icke alltför uppbyggliga tvisteämnen kommo emellan. I september 1745 togs dock kyrkan i bruk. Då hade församlingsborna sluppit erlägga någon som helst betalning för den nya kyrkan, till vilken även gåvor frikostigt överlämnades. Patronatsrätten fanns sedan kvar till år 1923, då prästtillsättning genom församlingens val på nytt infördes.
Några mer markerade andliga rörelser ha icke kunnat uppspåras i socknens historia. Icke heller frireligiöst betonade väckelser ha satt några spår efter sig. Vistborna ha visat sig vara konservativa och hållit på kyrkan. Ur kulturell synpunkt ha godsens ägare spelat en betydande roll. överhuvud ha under svunna tider "herrskaperna" i mycket hög grad dominerat. De voro kulturens företrädare i socknen gent emot den enkla bondebefolkningen. En hel rad av märkesmän skulle utan svårighet kunna nämnas, då i socknen genom godsen högt uppsatta och för kommunen intresserade män alltid funnits. Början kunde göras med riksdrotsen Bo Jonsson Grip, som år 1367 inköpte godset Bjärka, där han uppförde åt sig det förnämliga Bjärkaholm. I långt senare tid kan med fog nämnas presidenten Germund Cederhielm på Bjärka-Säby. Han vinnlade sig i mycket hög grad om socknens bästa, men ville helst vid behandlingen av för socknen betydelsefulla frågor helt dominera alla. I synnerhet gjorde han en betydelsefull insats, då det gällde byggandet av Vists kyrka. Till stor del är det hans förtjänst, att kyrkan blev till, om han också gjorde många svårigheter, innan byggandet kom i gång. Församlingen har haft många kraftfulla och för socknens bästa livligt intresserade präster. Framför andra kan kanske nämnas prosten magister Pehr Rudebäck,, som var kyrkoherde i Vist 1831.1854. Han var av allt att döma sällsynt duglig såväl vid handhavandet av sitt ämbete som när det gällde socknens angelägenheter i övrigt. På sockenstämma i maj år 1841 erhöll han ett utomordentligt erkännande, då församlingen som helhet anslöt sig till ett av excellensen Cederhielm på Bjärka-Säby avgivet, ytterst uppskattande omdöme med anledning av Rudebäcks mångåriga prästerliga och kommunala gärning. Åtskilliga andra om församlingens framgång måna präster och lekmän skulle kunna nämnas. Från vår egen tid kan blott kyrkoherden Axel Bromans namn bringas i erinran. Han var kyrkoherde här åren 1900-1923. Till sin död fungerade han som kommunalfullmäktiges ordförande alltsedan institutionens tillkomst. Genom hans energiska insats fick Kyrkskolan nya lokaler, som ännu i dag väl motsvara de krav, man kan ställa på tidsenliga skollokaler.
Kyrkan och folkundervisningen ha sedan gammalt hört nära samman. Utan den kraftiga och målmedvetna insats, som socknens präster gjort och som utfördes mången gång under stort motstånd från sockenbornas sida, hade knappast folkundervisningen nått den snabba och omfattande utveckling, som den snart nog uppvisade. Långt före tillkomsten av 1842 års folkskolestadga hade betydande insatser gjorts för att bibringa församlingsborna förmågan att läsa och skriva. Redan på 1730-talet omvittna sockenstämmoprotokollen, att försummelser skedde, just då det var fråga om barnens möjligheter att få gå i skola. Ideligen återkommo uppmaningarna att icke brista i omsorg om barnen i detta avseende. Men det var först i början av 1800-talet, som skola anordnades mer regelbundet och blev en tillgång för gemene mans barn. Redan före år 1810 hade här anställts en ung studerande vid namn Salomon Salmoni, som höll skola på skilda håll inom socknen. Men med ingången av år 1814 fick man den nya sockenstugan färdig, och därmed skapades också utrymme för skolans behov. På så vis hade man erhållit möjlighet till regelbunden skola på ett helt annat sätt än förut. Ungefär under femtio år tjänstgjorde Salmoni i socknen såsom lärare och tillvann sig under denna tid församlingens odelade förtroende. Det uppgives, att han skulle ha undervisat icke mindre än omkring 6.000 barn. Flera förtjänta lärare ha varit verksamma inom socknen. Sedan gammalt ha fyra skolor funnits, vid Kyrkan, Bjärka-Säby och Bestorp samt Svartsäter. I samband med uppförandet av en fabrik vid Hovetorp måste ytterligare en skola anläggas för det stora barnantal, som då fanns där i trakten. Svartsäters skola har emellertid nedlagts på grund av för ringa barnantal. Distriktets skolor äro av typen B 1, B 2 och b variant. Den sjuåriga skolformen är genomförd sedan ett antal år tillbaka. Fortsättningsskolan har centraliserats till Kyrkskolan för distriktets alla barn. Undervisningen i husligt arbete är likaså centraliserad till Kyrkskolan, med en ordinarie skolkökslärarinna, som är anställd för ett antal distrikt gemensamt. I övrigt är lärarnas antal tio, varav sex äro folkskollärare och fyra småskollärarinnor.
Ett stort och levande intresse för skolans utveckling har funnits inom socknen tiderna igenom. Hur energiska församlingens kyrkoherdar än varit i egenskap av självskrivna ordförande i skolrådet och hur mycket lärarnas entusiasm för arbetet än betytt, hade säkerligen icke skolan intagit den betydande plats den nu äger i samhället, om icke intresse och stöd kunnat påräknas hos dem, som under årens lopp deltagit i sockenstämmor eller som valda ledamöter i skolråd och folkskolestyrelse mera direkt haft att företräda skolans sak inom kommunen. Naturligtvis ha i synnerhet allmogens representanter mer än en gång vid överläggningar tillrått ett lugnare tempo, då det gällt genomförande av nya idéer, men trots allt måste man konstatera en allmänt positiv inställning hos de beslutande myndigheterna.
Den nuvarande folkskolestyrelsen består av tio ledamöter och lika många suppleanter. Ordförande är kyrkoherden Ingvar Kalm och vice ordförandeposten innehaves av inspektoren Halvar Jungenfelt, Sturefors.
Av olika skäl har tyvärr det frivilliga folkbildningsarbetet icke blivit av någon betydande storlek. Genom närheten till Linköping kunna många bildningsintressen där bli tillgodosedda. Men för de mera långt bort belägna gårdarna ha i flera fall studiecirklar varit i verksamhet, varvid de olika hemmen upplåtits för sammankomsterna. Så har Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund i Markustorp haft studiecirklar i gång under ett flertal år. Likaså finnas sådana studiecirklar i verksamhet inom arbetarkommunen. Av utomordentlig betydelse har dessutom församlingsbiblioteket varit. Genom att det uppdelats på fyra avdelningar, ha bokliga intressen i skilda delar av församlingen lätt kunnat tillgodoses. Dessa "nederlag" äro placerade i skolorna samt å Stavsäters gård. Lånefrekvensen har också visat sig vara förhållandevis god.
Ett utomordentligt hinder för all föreningsrörelse utgör den skriande bristen på samlingslokaler. Inom socknen finns nämligen ingen lokal utom kommunalsalen. Denna är dock strängt upptagen, så att föreningar av olika slag knappast kunna påräkna den för sina behov. Denna lokalbrist gör sig påmind vid skilda tillfällen och hämmar på ett skadligt sätt ett sunt och gott föreningsliv. Försök ha gjorts att lösa frågan, men hittills ha inga påtagliga resultat uppnåtts. Tack vare välvillig upplåtelse av enskilda hem har det varit möjligt att hålla den blygsamma föreningsrörelsen i gång.
Under de sista åren har en föreläsningsförening startats. Sedan en folkhögskolekurs hållits på nyåret 1943, till vilken rekordanslutning skedde, bildades på våren samma år Vists föreläsningsföre ing. Den är ansluten till Östergötlands läns föreläsningsförbund. Föreläsningarna ha hållits dels i Kommunalsalen, dels i Bjärka-Säby skola, dels i Hovetorps skola och slutligen också någon gång i Svartsäters skola. Genom denna anordning har föreningen lyckats vinna intresse för sin verksamhet inom hela socknen. Föreläsningarna ha också i allmänhet varit föremål för stort intresse, varför föreningens tillkomst väl svarar mot ett förefintligt behov. Ordförande är sedan år 1945 kantor Henning Novik. Inom socknen finns sedan många år tillbaka en kyrkokör, som står under ledning av församlingens organist och kantor. Dess verksamhet är dock icke begränsad till speciell kyrklig körsång utan den är de facto att betrakta som en hembygdskör på samma gång. En tidigare verksam hornorkester, som närmast var verksam bland ungsvenskarna, har tyvärr nedlagts. Som en stor brist måste det betecknas, att socknen saknar hembygdsförening. Av ideella föreningar i övrigt märkas Kyrktraktens och Bjärka-Säby syföreningar, en tämligen nystartad scoutkår, Vistkretsen av Svenska röda korset samt en till blåbandsrörelsen ansluten nykterhetskrets. Idrottsrörelsen representeras av tvenne idrottsföreningar, en i norra och en i södra sockendelen. Skytterörelsen har också en avläggare inom socknen. Denna förening har varit i livlig verksamhet, i synnerhet sedan hemvärnet bildades.
Politiska partier och fackföreningar Samtliga i den svenska riksdagen representerade politiska partier utom folkpartiet ha sina lokalavdelningar inom socknen. Sålunda finnas en socialdemokratisk arbetarekommun, en kommunistisk arbetarekommun liksom också en socialdemokratisk ungdomsklubb. Högern och bondeförbundet ha likaså sina lokalavdelningar. Lantarbetarna äro i allmänhet fackligt organiserade i Svenska Lantarbetarförbundet. Givetvis finnas även andra fackföreningar representerade, men lantarbetarna intaga avgjort den första platsen, vad storleken beträffar, inom socknen. Bland fackliga föreningar kan också nämnas Riksförbundet Landsbygdens Folk, som inom Vist har en livaktig lokalavdelning, till vilken som väntat största delen av traktens jordbrukare är ansluten.
Sjukkasserörelsen har av gammalt haft starkt fäste inom socknen. I maj månad år 1900 grundades Vists sjuk? och begravningshjälpkassa. Då den nya sjukkasseförordningen trädde i kraft, uppgick den gamla kassan i den nya. Den omsluter f. n. cirka 700 medlemmar, vilket utgör icke mindre än 57 % av socknens hela befolkning. Anslutningen är procentuellt den näst största i hela länet och ligger väsentligt över genomsnittsprocenten i länet. Ordförande är hemmansägaren John Samuelsson, Norrberga.
Om man bortser från de nöjesanordningar, som föreningslivet bjuder sina medlemmar, kan man säga, att socknen praktiskt taget saknar alla inrättningar, som kunna räknas till nöjeslivet. I allmänhet torde såväl de äldres som de yngres nöjesbehov bli väl tillgodosett i det närbelägna Linköping eller på andra orter, som icke ligga så långt avlägsna från socknen.
Församlingens angelägenheter hade av ålder behandlats på sockenstämma. Genom de nya kommunallagarna år 1862 överfördes de rent kommunala angelägenheterna till kommunalstämman, där beslutanderätten utövades direkt av kommunens röstberättigade medlemmar. Då kommunalfullmäktigeinstitutionen infördes, inskränktes stämmans befogenheter till att omfatta några få uppgifter. I övrigt utövade kommunalfullmäktige beslutanderätten. Vistborna valde den första uppsättningen ledamöter till kommunalfullmäktige år 1919. Antalet ledamöter hade bestämts till tjugo, som fördelade sig efter de då befintliga politiska partierna, så att åtta voro högermän, sju frisinnade och fem socialdemokrater. Första kommunalfullmäktigesammanträdet hölls den 20 maj år 1919. Till förste ordförande valdes dåvarande kyrkoherden Axel Broman. Efter hans död år 1923 utsågs greve Thure Gabriel Bielke till ordförande. Den nuvarande partiställningen vittnar om en politisk förändring, eftersom de borgerliga efter 1946 års val utgöra sju och socialdemokraterna elva ledamöter. Vid närmast föregående val var ställningen nio för de borgerliga och nio för socialdemokraterna, sedan antalet ledamöter fastställts till aderton. Dessa hade valts på samlingslista. Ordförande är f. n. föreståndaren för Bjärka-Säby lantbruksskola, direktör Karl Vieweg, och som vice ordförande fungerar inspektoren Halvar Jungenfelt, Sturefors. Dessa äro också ordförande resp. vice ordförande i kommunalstämman. På grund av socknens ringa storlek ombesörjes som vanligt är på landsbygden den kommunala förvaltningen av resp. styrelses ordförande. Detta låter sig med fördel göra i mindre socknar och medför tvivelsutan stora fördelar på grund av personkännedom o. d. Kommunalnämndens ordförande är inspektoren Halvar Jungenfelt. Som fattigvårdsstyrelsens ordförande fungerar hemmansägaren Gustaf Andersson, Skogs skattegård, och barnavårdsnämndens ordförande är kantor Henning Novik, Sturefors.
Utdebiteringen till kommunalskatt har länge varit låg. Under de sista åren har den dock visat tendens till stegring men utgör likväl icke mer än sex kronor pr skattekrona. Enligt 1945 års taxeringar uppgår antalet skattekronor till 21.876: 74.
Församlingens beslutanderätt utövas av kyrkostämman och kyrkofullmäktige efter den i lag bestämda fördelningen. Kyrkofullmäktigeinstitutionen infördes i församlingen år 1932. Antalet ledamöter utgör liksom i kommunalfullmäktige aderton, vilka valts efter en samlingslista. Kyrkorådet har sju ledamöter. Ordförande i kyrkofullmäktige är kyrkoherden Ingvar Kalm och vice ordförandeposten innehaves av inspektoren Halvar Jungenfelt.
Socknen äger inga fastigheter utom ålderdomshemmet, som är nyrestaurerat, och skolorna. Under kyrkorådets förvaltning finnas dock löneboställena, kyrkoherdebostället Rävantomta och komministerbostället Nordanbacka. Sedan komministertjänsten år 1909 indragits, har numera jorden sammanlagts och skötes som ett bruk. Tillsammans utgör jorden cirka 27 hektar. Arrendator är lantbrukaren Albert Stedt, som innehar arrendet sedan år 1927. Dessutom står den s. k. Klockarängen under kyrkorådets förvaltning. Genom donation från framlidne inspektoren G. A. Forsén är även en fastighet Solvik församlingens tillhörighet. Den är upplåten som bostad dels åt en lärarinna, dels åt distriktssjuksköterskan. Under kyrkorådets förvaltning finnas tvenne fonder, dels den forsénska, som f. n. uppgår till cirka 40.000 kronor och vars avkastning skall användas till gåvor åt behövande församlingsbor, som icke åtnjuta fattigvård, dels den sehlénska, vars avkastning skall utdelas till någon gudfruktig och välaktad sockenbo.
Kommunikationer, järnvägen och Kinda kanal Eftersom Vist fordomdags var en betydande centralpunkt för de omgivande häraderna, är det naturligt, om vägnätet blivit ganska rikt. De gamla stigarna ha undan för undan utvecklats i takt med den starkt ökade trafiken på vägarna. Intet av de stora huvudstråken har dock sin sträckning genom socknen. Vägarna ha i allmänhet sin riktning norr-söder. Blott en väg av betydenhet går i öster-väster. Det är genom Stångådalen mot Linköping man i allmänhet sökt sig. Om socknen alltså saknar stora, genomgående vägar, har den dock som ersättning en kommunikationsled av största betydelse, nämligen järnväg. Den av SJ numera övertagna järnvägen Linköping-Hultsfred, som tidigare var en s. k. Enskild järnväg, genomlöper socknen i hela dess längd. Därmed har den under krisåren så besvärliga kommunikationsfrågan för ortsbornas vidkommande varit utan något besvär. Inom socknen finnas icke mindre än fem stationer, nämligen Sturefors, Hovetorp, Bjärka-Säby, Markustorp och Banketorp. De två sista ligga vid järnvägslinjen Bjärka-Säby-Åtvidaberg. För vissa delar av socknen äro även landsvägsbussarna av stor betydelse. Dessa, som drivas av ett privat bolag, upprätthålla daglig linjetrafik mellan Linköping och Vårdnäs men passera därvid till stor del Vist och framför allt den västliga delen av socknen. Alla dagar finnes även bussförbindelse Linköping-Hovetorp. Poststationerna inom socknen äro blott tvenne, nämligen Sturefors och Bjärka-Säby. För att emellertid betjäna de längst bort belägna gårdarna finnas två lantbrevbärarelinjer, där daglig postgång är anordnad. Över telefonstationen i Linköping har numera största delen av socknen telefon- och telegrafförbindelse. Sedan nyåret 1946 äro socknens båda telefonväxlar automatiserade. Detta medförde även en kraftig ökning av antalet telefonabonnenter, så att det nu torde uppgå till 140, vilket betyder, att ung. 10 % av befolkningen har telefon.
Till kommunikationerna måste även räknas den på Kinda kanal bedrivna ångbåtslinjen Linköping-Horn. Kanalen, som grävdes åren 1865-1871 till en längd av fyra km., har till största delen samma sträckning som Stångån. Det är mellan Hovetorp och Stora Rengen, som den grävda kanalen finns. Inom socknen finnas tilläggsplatser vid Sturefors, Hamra och Hovetorp, vid vilka platser väldiga slussar äro uppförda. Ur turistsynpunkt utgör Kinda kanal en verklig tillgång, då kanalen går fram genom utomordentligt vackra trakter. Under högsommaren utnyttjas alltfort denna farled i stor utsträckning för resor med ångaren "Kinda". Dessutom kan erinras om kanalens betydelse för transport av allehanda gods och ved från de längre söderut belägna skogrika trakterna, som äga anslutning till kanalen.
Ur turistsynpunkt torde Vist ha mycket att erbjuda. På grund av socknens läge i övergången mellan slättbygden och skogstrakterna har den en mycket mångsidig landskapsbild att uppvisa. Såväl de stora sjöarna som Stångåns slingrande lopp skänka ett uppfriskande inslag i socknens fysionomi. Stångån erbjuder flera vackra vattenfall, som åtminstone delvis möta i obunden skönhet, framför allt gäller detta Skälstorpsfallet och vissa tider också Skorpafallet. Trakten kring Hovetorp hör kanske till det skönaste, som hela landskapet kan uppvisa. Hela trakten är som en enda välvårdad park. Icke minst torde de talrika lövängarna medverka till att giva socknen ett ljust och inbjudande inslag. Sevärdheterna äro i övrigt icke så många, om det också finns åtskilliga fornminnen att hänvisa till, men hela socknens natur är av det ljusa och leende slag, som gör den värd att närmare lära känna. Som mål för turistbesök kunna särskilt nämnas Bjärka-Säby och Sturefors, där de monumentala slotten och (vid Sturefors) den vackra och storslagna parken kunna intressera resenärer. I södra socknen kan ett besök vid Bos holme, där enligt historien den mäktige Bo Jonsson Grip en gång residerade, vara av intresse.
Polis och sjukvård Vist hör ur polissynpunkt till Åtvidabergs landsfiskalsdistrikt. Landsfiskal är Arne Fredenmark. Polisdistriktet består av Landeryds och Vists socknar, med Hjulsbro samhälle som fjärdingsmannens bostadsort.
Inom socknen finnes ingen sjukvårdsanstalt. Kommunen tillhör Linköpings provinsialläkaredistrikt. I det närbelägna Linköping finnas sjukvårdsinrättningar av olika slag. Under de senaste åren har dock en distriktssköterska anställts och stationerats inom socknen. Innevarande år har kommunen kunnat anställa en hemvårdarinna, till vars avlöning stats- och landstingsbidrag utgår.
Framtiden ter sig ur många synpunkter mörk eller åtminstone ej odelat ljus. Den omfattande utflyttningen av socknens ungdom betyder en stark åderlåtning av dess bästa kraft. Byggnadsverksamheten är mycket dålig, enär för bebyggelse lämpliga tomter icke stå att uppbringa, då godsen för sin del icke ställa mark till förfogande. Därmed skapas också hinder för att få industrier till socknen, vilket annars säkerligen icke skulle vara omöjligt med hänsyn till socknens utmärkta läge. Men den idoga och trägna befolkningen gör dock allt för att kunna bemästra nuvarande svårigheter. Bygdens naturliga förutsättningar och befolkningens goda vilja båda gott för kommande tider. Optimismen och framtidstron äro alltfort levande och obrutna.
Anm: Innehållsförteckning, underrubriker och länkar tillagda av hemsidesredaktören |