Kyrkan (text Märta Sundgren 1951)

Vid 1700-talets början var den gamla kyrkan i sådant skick att man bl.a. begärt tillstånd från häradsrätten att få två ekar från kronoägorna för att stödja murarna som rämnat och lutade. Innan det nya kyrkobygget kom igång pågick en lång och seg strid mellan socknens herrskaper, så pågick i 12 år, varunder de tävlade om patronatsrätten samt om de förnämsta platserna i kyrkan. På försommaren 1745 började arbetet med rivning av den gamla kyrkan och den 13 sept 1745 var man så långt kommen på den nya kyrkan att den första gudstjänsten kunde firas däri. Utrymmet var nu avsevärt mycket större. Mot förut 360 sittplatser fanns nu 550. Hela kostnaden som uppgick till 39500 daler kopparmynt betalades av ägarna till storgodsen. Den 9 aug År 1772 som var en söndag slog åskan ner i tornet som sedan måste rivas och än idag har det inte blivit något nytt torn. Under årens lopp har kyrkan renoverats flera gånger. Vid 1840 års reparation höggs alla fönster upp då de inte släppte in nog med ljus. Vidare höggs 3 rundfönster upp, sakristian fick egen ingång, bänkar byttes ut och sänktes. Altarringen sänktes i förhållande till bänkarna samt erhöll avrundade hörn och mittgången gjordes nära en aln bredare. 1909 utfördes några liknande reparationer av golv och bänkar samt insattes lågtrycksångpanna. I sept 1917 indrogs elljus. Den sista reparationen utfördes 1928. Då förbyggdes trapporna upp till läktaren, alla dekorationer rengjordes, bänkarna breddades samt hela kyrkan ommålades och i ljuskronorna inmonterades elljus. Arbetet som påbörjades 1 maj 1928 var avslutat den 1 nov. samma år. Torsd. d 15 nov skedde återinvigning som förrättades av biskop Erik Aurelius.

Den 21 juni 1961 utbröt eld under taket till kyrkan, en eld som i den starka blåsten snabbt spred sig till hela byggnaden. Kyrkan blev genom branden totalt ödelagd. Av alla kulturhistoriska föremål kunde bara ett fåtal räddas.

Skolan

1924 invigdes den nya kyrkskolan, som från början bestod av ett husblock, med entrén uppförd på södra långväggen. Spegelvänt mot i dag. Byggnaden inrymde fyra klassrum, samt slöjd- och gymnastiksal. På andra våningen fanns dessutom en kommunalsal. Kommunalsalen användes även för andra aktiviteter som basarer, missionsauktioner och föreläsningar.

Lillebo

1930 byggde stationskarlen Carl Albert Santhesson sin fastighet med benämningen Lillebo. Santhesson blev från början anvisad annan mark av sockenstämman för sitt bygge. Emellertid hade Santhesson stora botaniska intressen, så han ville i stället bygga på den här, då relativt stenbundna marken. På så sätt kunde han anlägga en variationsrik fauna. Ännu i dag 1993 kan man se resterna av Santhessons stenpartier, och ättlingar till de växter som han samlade och odlade vid Lillebo.

Vistlunda

Det andra borgarhemmet som byggdes i kyrkbyn var Vistlunda. Byggnaden uppfördes för egen räkning av murarmästare Hjalmar Pettersson.

Husby gård

Man kan nog med fog säga, att Vist kyrkby har sina rötter på Husby, kungsgårdens ägor. Där  avsattes en bit mark för den första träkyrkan. I anslutning till kyrkan avsattes också mark för en gemensam kyrkogård. När Kyrkan under 1800-talet behövde mera mark för utbyggnad av kyrkogården gjordes markförvärvet först genom arrende, sedan genom marklösen från Husby gård, vars ägogränser gick ända intill kyrkogårdsmuren.

Husbyfolket under slåtter på kärret vid "korsgata". Den lilla räfserskan är Stina Andersson (Gustavsson) från Ebbetorp. 

Den 16 maj 1975 blev kungsgårdens ödesdag. Då togs det avgörande beslutet om rivning av gården. Någon utförlig arkeologisk undersökning gjordes tyvärr ej av den plats, som med all sannolikhet varit förutsättningen för kyrkbyns tillkomst.

Lyckebo

1933 uppförde Karl-Gustav Karlsson fastigheten Lyckebo. Fastigheten övertogs senare av svärsonen Einar Persson, som startade kyrkbyns första taxirörelse. Efter Persson övertogs taxirörelsen av Åke Jarledal. Hans fru Linnea Jarledal öppnade dessutom kaférörelse i fastigheten. Den sista taxiägaren vid Lyckebo blev Karl-Axel Hultgren. Hustrun Gerd Hultgren fortsatte att driva kaférörelse även efter makens död.

Ådala

Fastigheten Ådala uppfördes 1914 av målarmästare Karl Nilsson på den mark där den gamla sockenstugan låg.

I källargrunden till den nuvarande byggnaden finns byggelement bevarade, som möjligen kan hänföras till denna.

Sockenstugan monterades ner och såldes till Skeda församling.

Kyrkstallet

1930 kunde församlingens eget kyrkstall tas i bruk. Byggmästare Wistrand hade anlitats som entreprenör. Stallet rymde 14 spiltor samt uppställningsplats för den hästanspända likvagnen. Byggnaden ersatte de tidigare av Sturefors och Stavsäter privatägda vagnshusen, som var belägna väster om den nya byggnaden. I ringmuren på kyrkvallen, mellan västra porten och stallet, var särskilda järnringar förankrade i stenmuren, där hästarna under sommaren kunde bindas upp under kyrkobesöket. Stall- och förankringsringar fyllde sitt ändamål ända in på 40-talet, då bilarna efter kriget blev ett mera allmänt färdmedel. Kyrkstallet fick en kort tillvaro. Bara ca. 20 år efter dess tillkomsten blev hästarna utkonkurrerade av bilar och bussar. Därmed började underhållet av byggnaden att bli eftersatt. Sturefors och Stavsäter hade tillsammans med kyrkan ansvaret för underhållet. I gengäld uppläts reserverade spiltplatser för de båda gårdarna. 

Under 1970-talet uppläts en del av huset för den motorburna ungdomens behov. 

För att bereda plats för en framtida utvidgning av kyrkogården blev frågan om rivning av kyrkstallet aktuell. Alla försök att rädda byggnaden strandade bl.a. på grund av kostnadsskäl. 

Den 19 september 1995 revs kyrkstallet av kyrkogård- vaktmästarna Torgny Andersson och Lennart Biewendt.

Katrineberg

På 1850-talet revs den gamla Klockargården. I stället uppfördes då den Katrinebergsfastighet som så småningom kom att få stor betydelse för kyrkbyn. Här öppnade i början av 1900-talet systrarna Ågren byns första diversehandel. En affärsrörelse, som efter viss om- och tillbyggnad kom att bestå fram till 1973. Därefter revs byggnaden.

Eftersom affären från början var en så kallad diversehandel, bestod varusortimentet inte enbart av livsmedel. Här fanns alla varor att tillgå som fordrades för det dåtida bondesamhället. Här kan bl.a. nämnas fotogen, karbid, hästskor, tråd- och märlspik, lieblad, yxor, sågar mm. För sådana varor fanns ett särskilt varulager inrymt i en lokal som var uppförd vid östra gaveln av kyrkstallet.

En annan stor händelse för bygden var, att man omkring 1915 installerade socknens första telefonväxel. Växeln sköttes av Emmy Ågren.

Rävatomta löneboställe

Efter reformationens genomförande på 1500-talet uppfördes för prästernas försörjning så kallade löneboställen (prästgårdar). En präst erhöll således från begynnelsen inte någon kontant lön utan försörjde sig på avkastningen från lönebostället. Han var således både bonde och präst. Senare genomfördes nya lönesystem, då prästgårdarna utarrenderades till vanliga lantbrukare. Arrendeintäkterna fick dock prästerna behålla ända fram till 1910. Prästgården i Vist benämns från början som Rävatomta, numera namnändrat till Åtomta. I mars 1960 brann ladugården på Rävatomta ner till grunden. Den sista arrendatorn på lönebostället var Olle Stedt. Hans arrende upphörde 1961.

Nedre bilden visar lönebostället till vänster och prästgården till höger.

Prästgården

När lönebostället övergick till att bli arrendegård byggdes 1834 en särskild tjänstebostad och pastorsexpedition för prästen. Den byggnaden uppfördes på prästgårdens mark och gränsade i öster till prästgården. Prästens tjänstebostad i Vist, Rävatomta, blev 129 år. I januari 1963 ödelades hela byggnaden vid en häftig eldsvåda. Platsen för den vackra byggnaden med trädgård används numera av ortsbefolkningen för valborgsmässofirandet, kanaldagen m.m. På stranden vid ån är en båtbrygga uppförd, där passagerarfartyget Kind lägger till på sina turer utefter farleden. Platsen kallas idag Prästgårdskajen eller Prästgårdsudden.

Sädesmagasin

Genom järnvägens tillkomst kunde spannmål fraktas till grossister och kvarnar på längre bort belägna platser än Linköping. Omkring 1912 byggde mjölnaren vid Sturefors gård, Albert Sandqvist, spannmålsmagasinet på stationsområdet. Meningen var att sonen Karl-Emanuel Sandqvist skulle driva rörelsen. Emellertid så dog sonen i lunginflammation 1915, varför Sandqvist själv fick driva företaget fram till 1917. Då köptes magasinet av Per Andersson, som senare bytte namn till Rustner.

En person som kan berätta mycket om magasinsbehandlingen är Emanuel Sylvan född Gustavsson (Manne Sylvan). Manne började som magasinsföreståndare hos Per Rustner 1919, och upprätthöll sysslan fram till nedläggningen 1966.

Stationshus

Sturefors station betjänades av två man, stins och stationskarl. Brovakten vid Risnäsbron hade dessutom viss skyldighet till jourtjänst vid stationen. 

Järnvägsstationen blev också Sturefors poststation, där personalen fungerade som posttjänstemän.