Den 26 september 1895 hölls det första mötet i Kisa tingshus, angående byggandet av en normalspårig järnvägsförbindelse mellan Linköping och Kindabygden, med förgreningar söderut. Sedan entreprenör- och finansieringsfrågorna lösts, påbörjades järnvägs-bygget etappvis, med början vid Skorpa kvarn Hovetorp i mars månad 1899. Den 8 juni 1902 invigdes banan av kung Oscar II och prins Gustav. Namnet på företaget blev Östra Centralbanan, "ÖCJ". 1937 förstatligades ÖCJ och övergick därigenom till SJ.

Den största inkomstkällan för ÖCJ var godstransporter med industriprodukter, spannmål, djur och kolonialvaror. För skogs-produkter var kanaltrafiken fortfarande fram till slutet av 30-talet konkurrenskraftig.

Sturefors station betjänades av två man, stins och stationskarl. Brovakten vid Risnäsbron hade dessutom viss skyldighet till jourtjänst vid stationen. 

Järnvägsstationen blev också Sturefors poststation, där personalen fungerade som posttjänstemän.

Genom järnvägens tillkomst kunde spannmål fraktas till grossister och kvarnar på längre bort belägna platser än Linköping. Omkring 1912 byggde mjölnaren vid Sturefors gård, Albert Sandqvist, spannmålsmagasinet på stationsområdet. Meningen var att sonen Karl-Emanuel Sandqvist skulle driva rörelsen. Emellertid så dog sonen i lunginflammation 1915, varför Sandqvist själv fick driva företaget fram till 1917. Då köptes magasinet av Per Andersson, som senare bytte namn till Rustner.

En person som kan berätta mycket om magasinsbehand- lingen är Emanuel Sylvan född Gustavsson (Manne Sylvan). Manne började som magasinsföreståndare hos Per Rustner 1919, och upprätthöll sysslan fram till nedläggningen 1966.

Som framgår av bilden skedde leveransen från början med häst eller oxfora fram till de utbyggda säckhissarna. All spannmål levererades i säckar om ca. 100 kg. Uppforslingen av säckarna skedde med ett kedjespel.

När lastbilstrafiken allt mer började ta över spannmålsleveranserna gjordes en tillbyggnad av magasinet i söder. Skördetröskorna hade då gjort sitt intåg, så hanteringen övergick i större utsträckning till lösviktshantering. Tillbygganden var försedd med en spannmålsgrop, där säden kunde tippas direkt i gropen från bil eller traktorsläp. Elevatorer svarade sedan för uppforsling av säden till rensmaskinerna på magasinet.

Under glansperioden fanns inom stationsområdet tre järnvägsspår. Här på grönområdet låg tidigare ett växlings- och mötesspår. Det tredje spåret låg i anslutning till magasinet samt till det numera rivna godsmagasinet norr om denna byggnad.

Merparten av den spannmål som lastades på järnväg gick till Svartzens kvarn (Djurö kvarn) vid Bråviken utanför Norrköping.

Magasinshanteringen omfattade inte bara spannmål. Här kunde bönderna även göra inköp av handelsgödning, taggtråd, betningsmedel för utsäde mm.

En stor händelse, i varje fall för oss som var barn- eller ungdom på 30 talet, var när kung Gustav V bevistade höstarnas fasanjakt vid Sturefors gård. Då kunde man beskåda kungens personliga järnvägsvagn som växlades in på magasinspåret.

Magasinet såldes 1953 till Göta Lantmän, som lade ner.