1710 drabbades landet, och följaktligen även Vist av pest. För vår socken var det stångådalen genom socknen som blev mest utsatt för farsoten. Smittan överfördes genom närkontakt med redan sjuka. Stavsäter hade här en stor fördel med sina dåliga kommunikationer med närbygden. Man var i princip självförsörjande med egna produkter för livets nödtorft och behövde icke ha närkontakt med redan smittade byar och gårdar. Enligt känt källmaterial så dog heller icke en enda människa i pesten vid Stavsäter.

Här kom de då rådande dåliga kommunikationerna till gagn för våra föregångare på gården. Med tidens gång, inte minst för att utveckla det ekonomiska utbytet krävdes mera närkontakt med omvärlden. Under 1850 talet föddes tanken om en kommersiell sjöförbindelse mellan Kindabygden och Linköping. Dåvarande ägaren till Stavsäter generallöjtnant Johan Fredrik Boy var en av de mest pådrivande krafterna för att utveckla en sjö- och kanalförbindelse mellan Horn och Labbenäs.

1861 var sjöförbindelsen klar. Den första båten fick sitt namn efter Stavsätersgeneralen Boy. Båten, en ombyggd hjulångare fick namnet "Boy". Generalen själv fick aldrig uppleva invigningen av den första etappen av Kinda kanal, han dog nämligen vid tiden för sjösättningen av den första kanalbåten 1861.

Ca. tio år senare 1871, färdigställdes kanalbygget i Stångåns flöde över Hovetorp, Sturefors och Hjulsbro till Linköping. Emellertid, på grund av kopparbrytningen vid Åtvidaberg, hade behovet av en järnväg genom Vist tagit gestalt och blivit färdigställd några år efter kanalbyggandet.

För kanalbolaget blev detta ett bakslag, men för gårdarna runt Rängensjöarna och Järnlunden blev kanaltrafiken en framgång. Om man tidigare odlat sockerbetor vid Stavsäter är oklart. Vad vi vet är, att efter det att kanaltrafiken med Linköping kommit till stånd, lastade man ut sockerbetor vid "Trumman" en lastningsplats som var belägen ca 100 meter norr om bränneriet.

Således hade den nya kommunikationsleden, kanalen, öppnat nya kommersiella möjligheter för Stavsäter och gårdarna runt sjöarna. Kanske general Boy insett fördelarna med detta, att kunna få lönsamhet i leveranserna genom upplastade pråmar för leverans till sockerbruk och kvarnar i Linköping. Den tidsödande hästforornas tid var därmed ur tiden. Sjön fick ur kommunikationssynpunkt en annan värdefull betydelse för Stavsäter.
Gamla slottet vid Bjärka-Säby som inrättades som mejeri, med osttillverkning som specialitet, behövde mer mjölk för sin ostberedning än vad sätesgården Bjärka kunde producera. För att fylla behovet av mjölk blev Stavsäter och arrendegårdarna runt sjön Långnäs, Ringsnäs, Karsnäs och Labbenäs leverantörer av mjölk till mejeriet. Leveranserna skedde med båt, en ombyggd Öppen "kutter", där "skeppare Jansson" varje dag besökte bryggorna vid nämnda gårdar och hämtade gårdarnas mjölkprodukter. Skeppare Janssons kutter fick också andra uppgifter till gagn för Stavsätersborna. Genom sina söndagsseglatser kunde man komma på gudstjänst i kapellet vid Bjärka-Säby.
Om man från Stavsäter skulle avlägga ett besök i Linköping, fick man företa den mödosamma vandringen till Sturefors station, för att sedan vidarebefordras med järnväg till staden. Cykel var fram till 1920 talet inte var mans egendom, utan man fick gå.

1936 inträffade därför något helt revolutionerande på kommunikations- området för Stavsäter. En bussförbindelse öppnade mellan Linköping och Stavsäter. "Stallplanen" blev vänd- och hållplats för bussen. Som värmestuga för väntande passagerare fungerade stallet.

"Cigarren Svensson" blev busslinjens första chaufför. Hans service inskränkte sig inte bara till att transportera passagerare. Genom Svensson kunde man även rekvirera div. varor från staden. En resa Stavsäter - Linköping tur och retur belöpte sig på en investering av runt en krona.
Genom järnvägens tillkomst öppnades en snabb kommunikationsled, nämligen posten. Som jag minns var 1900 talets postiljon Larsson i Paradiset Stavsäters brevbärare. Vinter och vår var hans uppgift inte den mest avundsvärda, då varken sparkstötting eller cykel var användbara. Posten med tillhörande dagstidningar kom ändå fram.

För kontakt med yttervärlden kom på 1920 talet ett annat kommunikationsmedel till Stavsäter, nämligen telefonen. Det var "befallarn", befallningsmannen Arvid Johansson, den enda abonnent vid Stavsäter som fick telefon.