Stavsäter

	Myran Arkivbilder Ryttare boende i Myran
	Torpet Myran uppfördes som ryttartorp till Stavsäter. Torpet finns icke men på 1720 års karta, men bör ha blivit uppfört något av de närmaste åren efter 1720. På nämnda karta är i stället Aspebråten upptaget som ryttartorp till gården. Den första ryttaren anställdes 1699, hans namn var Olof Andersson Staf. Under åren 1699 - 1901 kom 17 ryttare att upprätthålla soldattjänsten vid Stavsäter. Den sista soldaten som anställdes var Gustaf Ferdinand Seth. Han antogs som soldat 1884. Det går att läsa mer om Stavsäters soldater i Hembygdsföreningens skrift "Från bondeuppbåd till indelningsverk". Stavsäter inlemmades som synes i indelningsverkets Östgöta rytteri. Men det "frälse" som var förbundet med rusthållet erhöll inte Stavsäter förrän 1705, då Jakob Spens köpte rätten till skatterusthåll (frälse). Torpet har genom tiderna genomgått en märkbar förändring, med bl.a. en tillbyggd övervåning. Soldattorpen uppfördes från begynnelsen som en timrad sjuvarvsstuga. Den sista torpare på Myra blev Evert Lindh. Jorden brukas numera av sätesgården Stavsäter. Numera är Myran uthyrt som sommarbostad.	1989 20001106
	Bakom stugan vid Myran finns en något märklig sten, flathälla. Stenhällen är upp-pallad på fyra klotstenar. Liknande hällar är kända sen tidigare i Vist, och är klassade som offerplatser från forntiden. Nog föds tanken att även denna häll är en offerplats från asatiden.
	På vintern, när skötseln av det egna torpet Myran, inte krävde så stora arbetsinsatser, arbetade Evert Lindh som skogskörare, med egna dragare (hästar). I arrendet för torpen ingick fri vedbrand, som torparen själv fick avverka, forsla hem och hugga. För det mesta utgjordes den här avverkningen av gallringsved från skog och utmarker. Följden blev att det blev ganska klena stammar som fälldes, och som kvistades upp för hemforsling, så kallad "långved". Här Evert och sonen Hans Lindh under hemtransport av långved.
	Herta Lindh i färd med städningsbestyr. Man kan lätt förstå att Hertas arbetsuppgifter, inte alltid var av det bekvämaste slaget. Nio barn, sex flickor och tre pojkar berikades familjen Lindh med, i till synes allt för små bostadsutrymmen. Att dels passa barn och samtidigt vara maken behjälplig med sysslor i ladugård och på åker, gav med all sannolikhet långa och tröttsamma arbetsdagar. Läget för Herta förbättrades heller inte av att Evert, liksom många andra blev inkallad till beredskapstjänstgöring under krigsåren på 40-talet. I praktiskt taget varje hem, bland arbetare och torpare uppfödde man en hushållsgris, som "byslaktare" fungerade i äldre tider Axel Wiström, torpare från Söderhult. När Axel av åldersskäl drog sig tillbaka, övertogs slaktarsysslan av Evert Lindh. En kuriositet i sammanhanget, när vi nutidsmänniskor är så försiktiga med fett är att då, fram till 1940-talet, förekom en tävlan över vem som uppfött den tyngsta grisen. Den som inte fått sin gris att väga minst 100 kilo, gick från slakten med en viss skamkänsla. Som framgår av den nyhuggna vedhögen i bakgrunden, så gick det åt en ansenlig mängd ved för att klara årsbehovet.
	En förutsättning för att få det lilla jordbruket att ge ekonomisk avkastning, eller att få ekonomin att gå runt, var att lära barnen arbeta. Här håller Hans Lindh på med att köra in av den huggna veden från den stora vedhögen från bilden med Herta. Förmodligen så har Hans och hans bröder även hjälpt till med att klyva vedhögen tidigare under året.