Ur Östgöta Correspondenten torsdag 4. 8. 1932

 

Eldsvådan i Bjärka-Säby.

 

Gamla slottet i ruiner sånär som på nedersta våningen med mejeriet som räddades.

---¦¦¦---

Ouppskattbara skador på den 300-åriga byggnaden.

---¦¦¦---

En av de våldsammaste eldsvådor, som på länge härjat i våra trakter, lade, som i större delen av Ö. C:s gårdagsupplaga meddelades, natten till onsdagen Bjärka-Säby gamla förnämliga 1600-talsslott i ruiner. Av den gamla vackra byggnaden, som på senare år användes för lantbruks- och mejeriskolans på Bjärka-Säby räkning återstår nu endast bottenvåningen något så när oskadad samt de kala stenmurarna och ännu efter ett dygn rykande och pyrande bränder av de mäktiga ekstockar, som bildade bjälklagen i de övre våningarna. Elden utbröt strax före kl. 11 på kvällen, just som flertalet av de i byggnaden boende mejeri- och lantbruksskoleeleverna skulle gå och lägga sig eller redan hade lagt sig. Eldsorsaken har man väl ännu knappast full klarhet om men elden tycks ha uppstått i vindsvåningen över den del av slottet som beboddes av lantbruksskoleeleverna. Förbipasserande personer upptäckte, enligt vad det berättas för Ö. C:s medarbetare, först elden och slogo genast alarm. Uppe på nya slottet satt man som bäst samlad till en liten underhållning och det är ett underligt sammanträffande, att godsägare Ekmans svåger just höll på att visa en instruktionsfilm över Sigtuna brandkår i arbete, när familjens informator och sönerna kommo nedrusande med budet att det brann i gamla slottet. Godsägare och fru Ekman befunno sig vid tillfället på ett besök i Linköping och anlände först senare per bil från järnvägsstationen och blevo underkunniga om att det brann på gården. I sin iver att efterforska, att ingen av de underlydande eller eleverna kommit till skada samt att ta hand om de genomvåta och i hast uppväckta människorna blev fru Ekman den enda som erhöll någon skada vid branden. En stor eldbrand kom nämligen seglande ned från det i lågor stående slottstaket och träffade henne i huvudet så att hon skadade ena ögat, dock icke svårare än att hon kunde beredas sjukvårdshjälp på platsen.

Så snart man uppe på godset blivit klar på att elden kommit lös, satte man genast i gång med att alarmera folk och gårdens samtliga klockor, t. o. m. den i gamla klockstapeln, som icke på många år varit i funktion, började klämta. Folk från gården och närliggande trakter rusade till men man förstod snart att man med egna resurser inte skulle komma långt. Elden spred sig med förfärande fart och snart slogo lågorna skyhögt. Hjälp rekvirerades därför så gott som omedelbart från såväl Linköping som Hjulsbro och Åtvidabergs brandkårer. Linköpings brandkår ryckte ut med en piket och en motorspruta, från Hjulsbro kom också en motorspruta och Åtvidaberg anlände med motorspruta och en sexton man stark hjälpstyrka. Samtidigt som man satte den i mejeriet i slottsbyggnaden befintliga brunnen i gång och överöste eldhavet med vatten sökte man bärga det mesta möjliga av det innevarande lösöret. I den s. k. mejerihalvan lyckades man också få ut så gott som samtliga möbler jämte de kvinnliga elevernas tillhörigheter men i den del där lantbruksskoleeleverna bodde kunde på grund av den starka röken inte mycket åtgöras. När motorsprutorna anlänt placerades dessa på bryggan nedanför slottet i sjön Rengen och därifrån drogos fem slangledningar med vilka man från alla håll gick elden in på livet.

Det var ett storslaget men hemskt skådespel, som utvecklade sig i natten. Den gamla 1600-talsbyggnaden var gediget uppförd och i det kraftiga virket bet sig elden fast med en otrolig envishet. Gnistregnet flög över så gott som hela parken och endast med yttersta möda lyckades man med brandsegel och oavbruten vattenbegjutning rädda de flera gånger starkt hotade värdefulla flyglarna, av vilka särskilt direktörsflygeln med sina gamla vackra takmålningar utgör ett kulturhistoriskt monument av rang.

Man var flera gånger färdig att uppge tanken på att rädda något av själva den brinnande slottsbyggnaden. När taket brann som värst och det stora tornet med sin lanternin med ett fräsande vek sig och störtade in i eldhavet hyste man föga hopp om att det skulle bli något mera kvar än svarta murar av den vackra slottsbyggnaden, som just i år kunnat fira sin 300-åriga tillvaro. Men genom ett energiskt släckningsarbete lyckades emellertid brandmanskapet begränsa elden, så att den icke kom längre ned än de två översta våningarna och mejeriet med dess dyrbara maskiner undgick att bli eldhärjat. Hur stora vattenskadorna däremot ha kunntat bli undandrar sig ännu ett säkert bedömande. Den siffra, 50,000 kr., som nämnts i en aftonkollega, är bagatellartad mot de verkliga, i pengar uppskattbara skadorna, meddelar dir. Fredricson. Den brunna slottsbyggnaden såväl som inventarierna voro försäkrade i Östergötlands läns brandstodsbolag.

Elden var släckt först på onsdagsmiddagen och ännu på kvällen var man nödsakad att hålla vakt vid brandplatsen. Styrkorna från Linköpings- och Hjulsbrokårerna återvände på onsdagsmorgonen till sina hemorter och senare på dagen kunde även Åtvidabergskåren fara hem. Direktör Fredricson ger vid ett samtal med Ö. C. såväl brandmanskapet som eleverna, gårdens folk och de närvarande det amplaste lovord för deras energiska arbete vid eldsolyckan.