Annie Pettersson

Sture Prebert om sin mor Annie Pettersson:

Bild från 1950

"När min far, trädgårdsmästaren vid Sturefors slott, August Petersson, efter en kort tids sjukdom avled vid endast 47 års ålder 1927, blev vår familj nödsakad att ganska snart lämna vår tjänstebostad. Det löstes på så sätt att vi - det var min mor, barnmorskan Annie Petersson, och vi barn, jag och min syster Gunvor - fick en hyresbostad i en flygel till arrendatorsbyggnaden vid prästgården i Sturefors kyrkby. Jag var då sju år och gick i första klass i kyrkskolan, min syster var fyra år yngre. Efter något år avled också vår farmor, som bodde i en villa som hette Ekliden, någon kilometer från byn. Vår mor fick då möjlighet köpa den villan och där bodde vi sedan tills vi barn vuxit upp och lämnade orten mer eller mindre för gott. Vår mor bodde dock kvar i socknen på ett par andra ställen och avled sedermera, 1966, efter att under några år ha bott på pensionärshemmet i kyrkbyn. Hon hade då varit änka nära fyrtio år. Hon hade kommit till Vist som ny barnmorska 1908 och blev alltså socknen trogen hela livet Det är naturligt att hon under denna tid och med det speciella yrke som hon hade, både blev bekant med praktiskt taget alla socknens innevånare och de med henne."

Annie Pettersson var född den 12/4 1883. 

Vid firandet av hennes 50-årsdag 1933 uppläste Victor Carlsson i Eriksholm nedanstående dikt författad av honom själv.

Det är högtid- Från socknens avlägsna kanter
Mänskor samlats att fira femtioårsdag.
Här finns damer och herrar, töser och tanter
Samt av flickor och gossar ett nätt litet lag-
Alla så önska de nu vara med
Att hylla vår Annie, och det med besked.

Ja, vår är värdinnan, som i dag skall äras,
Du tillhör oss alla, båd´ stora och små,
På tacksamma händer Du borde ock bäras,
Och alla vi ävlas att om Dig få rå.
I dag skall Du firas båd´ först och sist,
För allt vad Du varit och är uti Vist.

Fem decennier Du redan medhunnit-
På krönet av livsvägen står Du i dag,
Båd rosor och törnen Du uppå den funnit
Du vid varje motgång tog fastare tag.
-Väl skönjde Du djupets mörkaste brant,
Men närmare smög Du till "Klippans" kant.

Du kom såsom tjänande syster till nejden
I åren de unga, med vilja och håg,
Kraften Du hade och sparade ej den
Du lindrade smärtan varhälst Du den såg.
Ej någon förgäves sökt dig än,
Du alltid var redo att bistå som vän.

I mörkaste natten i regn och i dimma
Du kanske blev kallad till avlägsen trakt.
Du väktes av röster i senaste timma
Då nyss Du till vila för natten dig lagt.
Du städs var redo och genast Du for
Att bistå och hjälpa blivande mor.

Vi alla väl veta varthän man sig vänder
Då olycka drabbat ens bräckliga kropp,
Då man förfrusit sina tår eller händer
Eller då den värker - ens översta knopp.
Då utslag och koppor syns på ens hud-
Man genast till Annie sänder då bud.

Du aldrig är rådlös - Du lindar om bandet
Där sår eller skador uppstått på vår kropp.
Vi litar på Dig - vi vet att Du kan det,
Du aldrig har gäckat behövandes hopp.
Tack kära syster för allt vad Du gjort.
Du aldrig har svikit i smått eller stort.

Du ser många vänner samlade i salen
På denna Din stora bemärkelsedag-
De velat Dig hylla med sången och talen,
Men känna dock hyllningen ändå försvag.
Tag mot den och vet att om allting Du mist
Du ändå har vänner kvar uti VIST.

Dikten erhållen 2006-03-18 från Sture Prebert.