|
Östgöta
Correspondenten 1959-10-24
Ett
levnadsöde i Vist på 1700-talet
Besökare i Sturefors park har måhända lagt märke till en liten låg
stuga i den mest avlägsna delen av parken. Skymd av höga träd ligger
den på en bergkulle. Med sina metertjocka gråstensmurar, sina spetsiga
gavlar och sitt mossiga tegeltak gör den ett närmast ruinartat intryck.
Gårdsfolket kallar den i dagligt tal "Tyska köket" och flera
sägner berättas om dess tillkomst och användning. Dess huvudsakliga
uppgift under senaste hundra åren har varit att tjäna som
"gästbok" för besökande skrivklådiga ungdomar. De första
turisterna skrev vanligen endast sina initialer med kniv. Så småningom
blev skrivkunnigheten mera allmän och förekomst av blyertspennor gjorde
att hela namnteckningen sattes på pränt på väggarna. Här kan läsas
när den och den med sällskap av den och den besökte parken, speciellt
vid midsomrarna. Längst upp på västra gavelspetsen har någon huggit in
sina initialer på ett sätt som skiljer sig från övriga besökare. I
kraftiga versaler står här bokstäverna J. H. B. placerade så att man
måste tro att det är byggherren som velat hugfästa sitt namn. De flesta
som försöker gissa vad initialerna betyder torde även anta att så är
fallet, särskilt som ägarna av Sturefors fideikommiss sedan mitten av
1700-talet varit grevliga ätten Bielke i sju generationer. Men de första
initialerna J. och H. kan svårligen passa in i. denna ägarelängd och
ingen annan av namnet Bielke har haft dessa förinitialer. Någon annan
Stureforsbo får därför sökas och då ligger det närmast till hands
att antaga att bokstäverna en gång i ungdomligt övermod inhuggits för
c:a 200 år sedan av trädgårdsmästaresonen Johan Henrik Brandt, född
1740 död 1775. Detta namn blottar ett livsöde som börjar i lycka och
glädje men slutar i djup tragedi och några rader om hans livsöde torde
kunna intressera en vidare krets.
"Tyska
köket" 001016
Då grevinnan Christina Piper, f. Törnflycht år 1704 hade färdigställt
slottsbyggnaden vid Sturefors, grep hon sig omedelbart an med att anlägga
den franska delen av parken, vartill ritningar uppgjorts av
slottsarkitekten Nic. Tessin d. y. För detta ändamål anställdes
skickliga trädgårdsmästare, och då få svenskar hade tillräcklig
utbildning anställdes tyskar. Omkring 1730 avflyttade mäster Caspar
Groos, troligen tysk, men gift med en svenska, f. Kiulman, och i hans
ställe inträdde mäster Johan August Brandt i tjänsten. Troligen var
även han av tysk härkomst. Härpå tyder en i Vists kyrkobok intagen
uppgift. "Född och uppfödd i then reformerta läran, lämnade
thensamma efter föregången undervisning och antog vår lutherska lära,
vilket gafs tillkänna från predikostolen 1734 26/5 med önskan och
förbön att Gud honom styrke och uppehålle täcktes i then rätta
evangeliska läran". Han gifte sig senare med Margareta Charisius
eller Caritia, troligen även hon av tysk börd. Huruvida hon kunde räkna
förvantskap med Stralsundsläkten Charisius, adlad von Charisien, är ej
känt.
Trädgårdsmästare Brandt bebodde nedre lägenheten i nuvarande s. k.
trädgårdsbyggnaden. På övre botten bodde grevinnan Pipers
mångbetrodde förvaltare, inspektoren Petrus Holling, född 168l, och
hans hustru, "madam" Anna, född Norström. I samma våning var
kontoret inrymt.
Den 15 april 1740 föddes mäster Johans och hustru Margaretas son Johan
Henrik. Han döptes den 18 april i Vists gamla kyrka och erhöll efter
tidens sed fyra faddrar, varvid de lyckliga föräldrarna sökte erhålla
så högtstående personer som möjligt. Som faddrar är antecknade:
cornet Reutersvärd, komminister Kindblom samt jungfrurna Sara Bagge och
Lena Litzberg. Kornetten Lorentz Peter Reutersvärd var född 1708 och
hade 1734 tillträtt kornettbostället Styvinge t Vist, som sedan 1723
innehafts på beställning av den i mars s. å. från Sibirien
återvändande ryttmästaren vid Östgöta ryttare, Bartold Gammal.
Reutersvärd var gift med Chatarina Beata Bagge, dotter till prosten i
Åby, Fredrik Bagge. I deras hem vistades hustruns syster Sara Greta
Bagge, den ena av faddrarna. Hon blev i sinom tid gift med en e.o.
prästman Vaenerberg. Komminister Hans Kindblom, troligen
dopförrättaren, var född i Tjärstad 1702 och blev komminister i Vist
1738, gift med Catharina Bergner. Komminister Kindblom blev senare
kyrkoherde i Västra Husby. I hans hem vistades jungfru Helena Christina
Litzberg, prästdotter från Gammalkil, född 1715. Hon gifte sig i Vist
1745 med mäster Johan Stånggren från Linköping och är stammoder för
den Stånggrenska släkten som givit Linköping en borgmästare och två
rådmän förutom andra kända släktmedlemmar.
Den 15 juni 1742 föddes makarnas andra barn Andreas.
Redan 1745 flyttade mäster Johan Brandt från Sturefors. Han hade 1741
inköpt rusthållet nr 1 på Tjusts compani, 1/2 mtl. Föltorp och 1/2 mtl.
Hedingstorp i Grebo. Där föddes döttrarna Clara Maria 1747 och Stina
Cajsa 1756.
Förmodligen var den unge Henrik en begåvad och vaken yngling som hade
lätt att förvärva vänner. Inspektor Holling dog 1757 och hans maka
redan 1752. Som makarna var barnlösa hade de i testamente förordnat om
vissa legat och därvid bestämt att till trädgårdsmästare Brandts son
Hindric skulle utgå 110 daler smt.
Sina första läroår tillbringade troligen Henrik i Linköping men från
1761 är han inskriven vid Lunds universitet såsom student. Vilka studier
han bedrivit är ej känt men troligen studerade han juridik.
I början av år 1763 dog hans fader och bouppteckning hölls den 9 och 10
mars av herrar kyrkoherde Lindbom i Grebo, C. J. Carlström i Vårdsberg
samt nämndemännen Per Esbjörnsson i Ebbetorp och Stefan Jonsson i
Banketorp. Som bodelägare upptages änkan Maria Caretia och hennes fyra
barn. Sonen "Etudienten Hindric" den ende myndige, var ej
närvarande. Övriga barn, sonen Anders, och döttrarna Clara Maria och
Christina Catharina, var omyndiga. Behållningen uppgick till ej mindre
än 21.995:25 daler smt. Däribland fyra ringar av guld, åtta
silverbägare, silverskedar m. m. En vacker förmögenhet för en f. d.
trädgårdsmästare.
Sonen Hindrics studier vid Lund har tydligen ej gett så stora resultat
och vid höstterminen 1764 var han inskriven vid Uppsala universitet, där
han hoppades få bättre lycka med sina studier. Han var vid god kassa
efter faderns död sedan arvskifte hållits. Vad den gode Hindric sysslat
med vid universitetet är ej närmare känt, men några examina avlade han
icke och efter sju års universitetsstudier tog han sin mats ur skolan och
reste hem. År 1768 erhöll han anställning som landskanslist vid
länsstyrelsen i Linköping. Han skrev sig från denna tid Johan Brandt.
I fem år innehade han denna anställning och fullgjorde troget och
samvetsgrant sina åligganden. Men Brandt önskade givetvis befordran och
då kronolänsmanstjänsten i Gullbergs härad blivit ledig efter Carl P.
Schierman, som i början av år 1773 avlidit, sökte och erhöll han denna
tjänst. I den av länsstyrelsen utfärdade fullmakten erhöll han goda
vitsord som synes:
"Emedan likvidationskommissarien, och Kronolänsmannen Carl P.
Schierman dödligen avgått och den i Gullbergs härad innehavda
länsmanstjänsten blivit ledig och tillsvidare obesatt, har hos mig i
åtanke kommit Landskanslisten härstädes Johan Brandt, vilken efter
academiska studier, vid Landskontoret härstädes gjort flitig och trogen
betjäning, fördenskull har vi högstbemälda Kungl. Maj:t samt å
dragande kall och ämbetets vägnar, utställt detta förordnande som jag
i kraft av denna min öppna fullmakt lagligen förordnar honom
Landskanslisten Brandt att vara kronolänsman uti Gullbergs härad och i
Carl P. Schiermans ställe."
Carl Harald Strömfelt.
Nu hade alltså Johan Brandt fått sin livsuppgift. Han var kmt:s
tillsyningsman i sin ort. Han fick arbeta relativt självständigt och
från länsstyrelsen, som han väl kände sedan många åra tjänst, kunde
han endast vänta gott samarbete. Brandt ägnade sig med liv och lust åt
sitt arbete. Han skrev rapporter till länsstyrelsen om besiktningar av
brännvinspannor, verkställda utmätningar, exekutiva auktioner eller
lantmäteriförrättningar. Han efterlyste vilsegångna barn och synes ha
skött sitt arbete efter bästa förmåga.
Men olyckan kom snart. Till förman hade Brandt kronofogde Hallin, och
deras samarbete har tydligen icke gått bra. Redan året efter tillträdet
hade Hallin samlat grava anklagelser mot Brandt. I brev till
länsstyrelsen i sept. 1774 frambar Hallin klagomål över Brandts
uppförande vid senaste kungsskjutsen. Vad som förevarit vid detta
tillfälle har ej gått att få reda på alldenstund brevet till
länsstyrelsen är förkommet. Dessa kungsskjutsar som just åren 1772 och
1773 pågick den ena efter den andra var säkerligen rätt påfrestande
för såväl befäl som allmoge. Gustav III och hans bröder reste
nämligen vid flera tillfällen genom landskapet. Kanhända har Brandt
ledsnat på dessa och ej bemödat sig om att få fram tillräckligt med
hästar och vagnar eller ej fått fram dem i rätt tid. Kanhända har
också för riklig förtäring bjudits Brandt. Länsstyrelsen synes dock
hava hållit sig avvaktande och ej funnit Brandts brott så graverande.
Men Hallin hade troligen fattat agg till Brandt ty han återkom på annat
sätt. Han visste att Brandts ekonomiska ställning icke var lysande. Den
15 april 1775 begärde han likvidation dvs. redovisning av Brandt för
omhänderhavda medel. Brandt har tidigare lämnat en revers på de medel
som han skulle redovisa. Brandt gjorde ingenting för att redovisa. Den 8
maj delgavs Brandt skriftligt att likvidation skulle ske. Den 15 maj
inställde sig likvidationsnämnden på Brandts kontor, dvs. kronofogde
Hallin, kommissarie Mörk samt Per Larsson i Soltorp och Måns Olofsson i
Flistad. Brandt hade emellertid gjort sig osynlig. I brev till
länsstyrelsen av den 17 maj begärde Hallin att Brandt ännu en gång
skulle erhålla föreläggande om likvidationen. Brandt inställde sig
ändå icke. Men nu tröt länsstyrelsens tålamod och landsgevaldiger
Ahren erhöll order att tillställa Brandt föreläggande om
likvidationen, som nu kom till stånd. I brev av 31 aug. till
länsstyrelsen meddelade Hallin att Brandt var skyldig 7.489 daler smt,
men att Brandts lösöre icke räckte till mer än 1/3 av skulden. Hallin
föreslog att Brandt skulle suspenderas och begärde han att få
försäkra sig om hans person tills han gjort rätt för sig eller lämnat
fullgod borgen. Hallin föreslog även i samma brev till ny kronolänsman
sin uppbördsskrivare Myrtenberg. Den 1 sept. 1775 entledigades Brandt av
länsstyrelsen och till ny kronolänsman utsågs landskanslisten
Björkegren. I olika skrivelser meddelade Hallin länsstyrelsen att
värdering av Brandts lösöre skett i flera omgångar och föreslog att
den skulle försäljas på auktion.
Den 29 september skrev Hallin till länsstyrelsen och meddelade att den
slutliga likvidationen med Brandt var utsatt att hållas den 6 oktober
samt begärde att länsstyrelsen skulle dra försorg om hans inställande
vid densamma. Men länsstyrelsen resolverade "att som Brandt sitter i
häkte på Hallins bekostnad bör Hallin själv om hans utlämnande och
behandling draga försorg."
Så långt hade det alltså nu gått att Brandt satt i bysättningshäkte
för ogulden skuld. Troligen förvarades han i slottshäktet under de
lokaler där han tidigare suttit uti såsom välbeställd landskanslist.
Huru saken närmare avvecklats har ej kunnat följas. Troligen fick
kronofogde Hallin åtnöja sig med vad som blev över av Brandts lösöre.
För Brandt, nu utfattig och utan några hjälpande vänner, fanns
troligen endast en utväg, begagnad av många i samma situation, att göra
sig "understucken militien" dvs. ta anställning vid något av
de värvade truppslagen. Enligt Odéns Östgötars minne har Brandt tagit
värvning 1775 vid lätta livdragonerna i Stockholm. Enligt denna källa
dog Brandt samma år. Lätta livdragonerna bestod 1775 av två skvadroner,
som 1772 överflyttats från Finland att säkerställa Gustav den III:s
revolution. Som belöning erhöll truppen upphöjning till livgarde,
sedermera Livgardet till häst. Manskapet bestod till största del av
tyskar, värvade i Sachsen eller Nordtyskland, men även finnar och
svenskar fanns bland truppen. De två skvadronerna mönstrades i Stockholm
1775, men ingenstädes finnes Johan Henrik Brandt nämnd i rullorna.
Däremot finnes en Wachtmeister, dvs. fanjunkare Johan Daniel Brandt,
född i Sachsen och en menig Gottfrid Rikard Brandt, 32 år, född i
Sachsen, veteran. Huruvida Brandt haft släktingar vid förbandet som
gjort att han sökte sig till detta, vet man ej. Troligen hade Brandts
hälsa tagit skada av hans "semester" i Linköping och han har
dött strax efter inryckningen i militärtjänst.
H. J. |
|