Ännu fler sysslor...

 

Som om det inte var nog med alla dessa sysslor. När mannen fick tjänst på en gård ingick det i kontraktet att hans fru skulle vara mjölkerska. Detta innebar att hon mot betalning skulle mjölka korna två till tre gånger per dag. Maja G berättar att hennes mor, som var statarhustru, alltid var rädd för korna eftersom dessa var mycket oberäkneliga. Det kunde hända att de sparkade iväg både spann och mjölkerska. Ivar Lo-Johansson har i en av sina böcker skrivit om detta tvång som han kallar den vita piskan. Maja som själv har varit statarhustru tycker att detta uttryck är mycket träffande. Att mjölka korna för hand - på den tiden fanns det inga maskiner - var ett mycket tungt arbete och något man var illa tvungen att göra. Dessutom var det mycket dåligt betalt. År 1911 tjänade Maja T:s mamma 50 öre i timmen.

 

 

Dagen för statarhustrun började varje dag, vardag som helgdag, klockan fem då hon skulle utföra sin plikt. När hon kom hem till barnen gav hon dem frukost och skickade sedan iväg dem till skolan. Sen var dagen i full gång med allt vad det innebar.

När männen kom hem på lunch stod maten alltid på bordet. Efter måltiden lade de sig för att vila. Då fick frun ställa sig vid zinkbaljan och göra rent porslinet, vilket inte alltid var så lätt eftersom man inte kunde använda diskmedel i baljan för som tidigare nämnts fick grisarna diskvattnet. När diskningen var klar var det dags att mata grisar och höns. Därefter var det slut på middagsvilan. Far gick tillbaka till sina uppgifter på gården och mor fortsatte med sitt.

I Maja T: s familj var det annorlunda. Där vilade inte pappa Patrik utan istället matade han höns och grisen. Han bar också in ved och vatten till Amanda så att hon skulle slippa detta tunga arbete. Dessutom tyckte han att hon hade nog med de andra sysslor. Maja minns att hennes far var mycket omtänksam.!!!

När Maja T och hennes syskon blev så stora att de kunde hjälpa till, drog de under julhelgen ved på kälken. Veden lade de på hög i förstugan. Annars hjälpte de Amanda med diverse småsysslor. Den viktigaste uppgiften för de större barnen var dock att ta hand om sina småsyskon så att mamman så ostört som möjligt kunde få arbeta med sitt.

 

Hälsa och hygien

 

Hur kom det sig då att medellivslängden var så mycket lägre då än nu? Naturligtvis finns det flera orsaker. Jag har tidigare nämnt de stora barnkullarna. Att föda alla barn och ta hand om dessa slet otroligt mycket på de ofta unga mödrarna. Dessutom bidrog allt slitsamt och tungt arbete till att kvinnorna blev utslitna i förtid.

Kosten påverkade naturligtvis också människornas hälsa. Denna tar jag upp i ett annat kapitel.

Hygienen var inte heller den bästa. Maja T kommer ihåg vilket jobb hennes mamma hade varje jul. Dagen före julafton skulle hela familjen, sju barn och två vuxna, badas i baljan i köket. Vilket jobb att värma vatten till alla! Inte konstigt att man annars bara tvättade av sig. På sommaren badade man oftare. Det fanns ett badhus nedanför deras hus vid ån. Amanda följde med barnen in i inspektorns kök för att låna nyckeln till träribbsbassängen. Eftersom varken barn eller vuxna var simkunniga -det fanns ingen simskola på den tiden- kände de sig säkrare här än att bada i sjön.

Visst badade man i Erlången, men det blev mest plask och lek intill strandkanten.

När mejeriet lades ner i slutet på 1930-talet byggdes det om till bastu dit alla arbetarna på gården kunde gå med sina familjer. Maja G brukade ta med sig sina barn dit varje lördag.

Det fanns en tolvbarnsfamilj på Sturefors. Maja G minns hur duktig mamman i familjen var. Naturligtvis var barnen tvungna att hjälpa till, men mamman såg till att barnen alltid kom hela och rena till skolan, något som skolan krävde.

Man var mycket rädd om sina skolkläder. När Maja T och hennes syskon kom hem från skolan var deras mamma mycket noga med att de skulle byta kläder.

Det var inte bara från människorna utdunstningarna i köket kom. Kläder hängdes på tork över spisen och eftersom det var dåligt med skafferiutrymme torkades även fläsk och dylikt i detta allt i allo rum..

Kvinnorna var för det mesta renligare än männen. Vid mjölkningen använde mjölkerskorna ofta ett extra säckförkläde. Liksom på andra stora gårdar använde man på Sturefors speciella mjölkningsförkläden. I slutet av 1910-talet började man istället använda randiga bomullsrockar, som gården höll med. Tvättningen av dessa fick mjölkerskorna klara själva. Höjden av renlighet för en jordbrukare var att byta skjorta en gång i veckan. Lärftkalsongerna som ofta var långa, byttes lika ofta. På sommaren hade man inga kalsonger.

I början av 1900-talet hade kvinnorna inga underbyxor. På vintern bar de flera underkjolar tillsammans med en stubb. Så småningom använde kvinnorna kalsonger. Dessa var öppna så att kvinnorna utan problem kunde stå upp och kissa. S k lämbyxor som knäpptes bak användes också av kvinnor och barn.

Som jag tidigare nämnt var bostäderna trånga. Det var sällan man hade en egen säng. För det mesta låg flera barn och vuxna i samma. Ofta saknades örngott och lakan. Då fick man ligga direkt på bolstrarna. Halmen i bolstrarna byttes ett par gånger om året. Dessutom skulle täcken stickas. De smutsiga rengjordes eventuellt, men för det mesta kläddes de bara över med rent tyg. Maja minns när mor Amanda klädde över täcken. Hon fick sitta och sy förhand. Ett mycket krävande arbete. Allt detta var naturligtvis ett enormt arbete för kvinnorna. Därför kan man förstå att det inte skedde så ofta.

Att bädda däremot var man tvungen att göra varje dag på grund av bristen på utrymme. Det måste ha varit ett helt företag att skjuta ihop de olika typer av utdragssoffor, dragspelssängar, fållbänkar, stolsängar etc. som man hade. (Se skisser nedan.) Ytan där respektive möbel stått skulle användas till de dagssysslor som utfördes i köket. Sängkläderna förvarade man oftast i respektive möbel.

 
Barnen fick ofta dela sängplats. Att sova "skaföttes" var vanligt Barnen delade bädd i en utdragssoffa, omkring 1918 En s. k. rall, som dras ut till en säng

 

Sjukdomar

 

På grund av den dåliga hygienen och bristen på läkemedel härjade ett otal sjukdomar. Tuberkulos, smittkoppor och lunginflammationen är några exempel. Dessa skördade många människors liv.

Maja G upplevde ett levnadsöde där TBC utplånade nästan en hel familj. Familjen som bestod av föräldrarna och två flickor, bodde på Sturefors där pappan arbetade som körkarl och följaktligen tillhörde statarna. Både pappan och den äldsta flickan dog i TBC. Kvar var mamman och den tvååriga dottern Maj. Dottern var förmodligen född med TBC, vilket en stor puckel på hennes rygg vittnade om. Denna gjorde att hon tvingades ligga i gipsvagga och att hon blev en krympling. När hon blev äldre utbildade hon sig till finmekaniker på vanföreanstalten Norrbacka i Stockholm. Under tiden fick modem flytta till ett litet, litet torp som bestod av ett kök med öppen spis och en liten farstu där endast ett skafferi fick plats. När Maj var färdigutbildad fick hon ett arbete i Linköping och kunde flytta hem till sin mamma. Efter en tid dog Maj helt plötsligt och mammans liv slogs naturligtvis i spillror. Hon brukade komma hem till Maja Gs mamma och prata om sitt otursförföljda liv.

Idag står Buskstugan, som hennes lilla krypin kallades, med inrasat tak och en söndervittrad murstock och minner om denna tragedi.

 

Glädjeämnen

 

Glädjeämnen i vardagen

Trots att det var mycket slit, klagade man aldrig. Maja T hörde aldrig sin mamma klaga trots alla sysslor och barn som nästan dygnet runt upptog all hennes tid. Hon mins hur Amanda kunde ta fram gitarren framåt kvällen och spela och sjunga sånger från Frälsningsarmén för familjen. "De var förnöjsamma på den tiden" tycker Maja T.

Maja Gs mormor var en annan kvinna som kunde ta tillvara på små stunder och förgylla tillvaron. Hon var fantastisk på att berätta. Hon hade talangen, de rätta gesterna och den rätta mimiken för att kunna fängsla. Maja kommer ihåg hur hennes mormor i dörröppningen till tvättstugan stod och refererade hela filmen Söder om landsvägen med Edvard Persson efter att ha sett denna. Vilket skådespel!

 

Födelsedagar

 

Det är stor skillnad mellan när barnen på den tiden fyllde år och när barn idag firar sina födelsedagar. Frågan är vem som uppskattar och minns sin födelsedag mest? (Författarens egen kommentar.) Att det var en mycket högtidlig och speciell dag för Maja T förstår man när hon berättar hur det gick till när hon och hennes syskon fyllde år.

Födelsedagsfirandet på den tiden var mycket enkelt. Innan far gick till arbetet, kom han upp med choklad, skorpa, bulle och ett gratulationskort från föräldrarna och syskonen. Vi hade ingen samling på kvällen. Det som gjorde detta enkla firandet så högtidligt och minnesvärt, var att det var just pappa som kom upp på morgonen. Ja det glömmer jag aldrig." (Törnqvist 1995 muntlig källa).

På Sturefors var en av statarhustruns höjdpunkter när någon av de andra kvinnorna fyllde år. Man samlade ihop en liten slant för att köpa en present. Det var bara mammorna som träffades och drack kaffe och åt av alla sju sorters kakor. Barnen fick stanna hemma. Ibland var minstingen som inte kunde lämnas hemma med. När Amanda kom hem från kalaset eller kafferepet, som de också hade ibland, mötte barnen henne med stor förväntan i dörren eftersom hon alltid hade med sig kakor hem.

Något annat som de tyckte var trevligt var när de precis hade fött ett barn då grevinnan Brita kom på besök för att se hur mor och barn mådde. De nyblivna mödrarna fick också komma till slottet för att låna en liten korg med kläder till sina nyfödda barn.

 

Julen

 
En av storhelgerna då liksom nu var julen. Julstöket och julfirandet tedde sig lite annorlunda för förfäderna än vad det gör idag. Vi ska göra en påhälsning i Artur Bohmans barndomshem julafton 1863. (Han tillhör visserligen torparna men firandet skilde sig inte nämnvärt mellan statare och torpare.)

"Jag tycker mig se hur brått min mamma har med att pynta och ställa i ordning efter bästa förmåga. Barnen skulle tvättas och göras fina till helgen, halva grishuvudet skulle kokas och även litet mera mat skulle lagas. Också korna måste ha sina måltider. Och det mesta ville hon ha undanstökat, tills pappa kom hem från Linköping. Han brukade hugga julgranar och dra dem till stan på sin dragvagn och sälja dem på torget... När han kom hem blev det att doppa i grytan och äta julmiddag av vad huset förmådde. Sedan var det snart dags för mor att ordna med kvällsmåltiden. Pappa ordnade med julglöggen. Kvällsmaten bestod av julfisk och vit gröt. Gröten hade mamma prytt med några ränder sirap julen till ära.

Sedan allt blivit undanstökat och barnen gått till vila, hände det att pappa och mamma sjöng en julpsalm till avslutning... Pappa gick för det mesta till julottan som på den tiden började klockan fem. Mamma fick stanna hemma och se efter oss barn. På juldagen var allt tyst och stilla... Barnen fick ej gå ut och leka på en högtidsdag." (Bohman 1979 s. 5-6).

Innan vi går vidare besöker vi Maja T:s mamma Amanda, som är mitt uppe i julförberedelserna. Hon har varit på femtonöresbasaren Spåres på Storgatan i Linköping. Just nu håller hon på att svepa in de 15 - 25 öres presenterna som hon har köpt till barnen. Alla ska få ett litet paket var. När pappa Patrik hade tänt de levande ljusen i granen vet barnen att de måste sitta stilla och att de inte får gå för nära granen. Därefter är det dags för utdelning av paketen. Någon tomte hade man inte utan det var mamma och pappa som delade ut julklapparna.

Artur berättade om hur hans pappa gick ensam till julottan. I Maja T: s familj var det lite annorlunda. Eftersom Patrik arbetade på juldagen ibland, kunde han inte alltid gå på julottan. Men när han väl gick till julottan, följde de barnen som ville och var så stora med. Eftersom det alltid var någon liten som skulle passas, var det sällan Amanda kunde följa med. Först när barnen blev större kunde hon gå till kyrkan. Julottan började klockan sex, (Vi befinner oss nu 50 år framåt i tiden jämfört med när Artur berättar om sin jul.), därför var barnen tvungna att väckas mellan fyra och halv fem.

Dagen efter annandagen, eller fjärdedagjul som man sa, var en stor dag för arbetarebarnen. Då kallades de nämligen till slottet för att fira jul där. Maja G minns hur festligt det var. Först drack man choklad med vispgrädde i. Till detta fick man en jättestor pepparkaka i form av en häst, gumma eller gubbe, med kristyrsocker på. Dansen runt granen leddes av greveparet Thure Gabriel och Brita till tonerna från grevens faster, Anna, som spelade på pianot. Efter dansen kom det spännande ögonblicket när de stora korgsängarna med julklappar i lyftes in. Dessa var alltid inslagna i rosa papper med rött lack på. Alla paket var påskrivna. Trots att alla visste att det ena paketet man fick innehöll ett par strumpor och det andra en leksak, flickorna fick ofta dockor, var detta ett mycket spännande ögonblick. Medan allt detta spännande pågick fick föräldrarna vänta på sina barn. Detta var barnens dag.

 

Midsommar

 

 

På midsommarafton var de flesta lediga. Till midsommarafton sydde Amanda alltid nya kläder till hela sin familj. Från början var det grevinnan och greven som anordnade alla festligheterna på midsommarafton. Senare övertog idrottsföreningen arrangemanget av dansen. Denna skedde då på idrottsplatsen som låg bakom Amandas och Patriks stuga.

Blommor och löv samlades till kransarna som bands på kvällen innan. På midsommarafton började festligheterna nere vid sjön med bindandet av midsommarstången. Därefter dansade man en timme. Sen bjöd greveparet på svagdricka och bröd med en ostbit på. "Det var så högtidligt så det inte var klokt", tycker Maja T (1995). När man hade dansat ytterligare en halvtimma gick man i marsch med spelmännen ? en dragspelsspelande och en fiolspelande smed ? i täten, upp till gården.

Dansade gjorde man i dagsverksstugan. Detta var det rummet i smedjan där arbetarna åt sin matsäck. Dagen till ära hade man klätt rummet med björkar. Spelmännen satt på en hylla upp emot taket. Patrik lyfte upp Maja och hennes syskon i fönstret så de fick stå utvändigt och se på när de vuxna dansade. Första dansen var vigd för greveparet Brita och Thure Gabriel, sen gick de hem och lämnade plats på dansbanan för de andra.

Maja G kommer ihåg att man på midsommardagen gick till Krassebobacken där Frälsningsarmén hade sitt möte. När detta var slut tågade hela Frälsningskåren uppifrån backen och ner till borggården nere vid slottet, för att tacka greveparet att man fick ha sina möten i Sturefors. Det var mycket folk som brukade tåga med efter musiken, andra satt på trapporna längs med vägen och tittade på. På kvällen var det dans igen.

 

Maja G:s mormor

 

Ida Andersson som Majas mormor hette, var en mycket skicklig kvinna. Samtidigt som hon kunde vara väldigt barsk och bestämd var hon mycket hjälpsam och ställde alltid upp. Hennes ledaregenskaper var medfödda och i hemmets diverse göromål var hon självlärd.

Som mormor minns Maja henne med stor respekt. Hon var inte den typiska gulligullmormor-typen, utan såg disciplin och lydnad som en dygd. Likaså var det hon som helt dominerade över maken, som var väldigt lågmäld och timid.

Som jag berättat i ett tidigare avsnitt var Majas mormor mycket bra på att berätta. Hon brukade var med vid storslakten på slottet. Om detta berättade hon gärna. Det fanns inga kvarnar eller maskiner, utan man fick hacka köttet förhand med två kötthackor i ett tråg. Rummet som man arbetade i var iskallt, likaså var korvsmeten som arbetades med bara händerna. Värk och reumatism blev ofta resultatet av detta kalla och slitsamma jobb.

Förutom att hon var en fenomenal kock, var hon också väldigt duktig på att väva. Hon vävde till slottet och var mycket stolt över detta. Hon hade också näsa för vackra saker. På auktioner ropade hon in kopparsaker som hon ställde till sin beundrade samling.

Ida var enda barnet och själv hade hon bara två barn. Maja tror att detta är förklaringen till att hennes mormor hade lite extra slantar att röra sig med, trots de svåra tiderna. Dessutom var hon som har framgått tidigare en mycket produktiv kvinna.

 

Att bli gammal

 

Det var inte lätt att bli gammal. Om de äldre inte hade någon som kunde ta hand om dem, kunde de om det ville sig illa bli utauktionerade. De som bjöd lägst fick mot betalning av kommunen ta hand om den gamla. Likadant gjorde man med föräldralösa barn. För många var den stora skräcken att komma till fattighuset. Män och kvinnor bodde i samma rum där de också fick laga sin egen mat. I Sturefors byggde man i början av 1900-talet det första ålderdomshemmet, Källsäter. Detta brann ner på 1940-talet. 1912 invigdes det nya ålderdomshemmet, Visthemmet, beläget på Skogs Norrgård. Detta var ett jordområde skänkt av Bjärka-Säby. Pengarna till bygget hade man samlat ihop från allmänheten.

 

... i Sturefors

 

 

Under senare delen av 1800-talet fanns det på Sturefors många backstugor och sk undantagskammare som åldringar bodde i. För att klara sig fick de gamla vara mycket sparsamma.

Eftersom det inte fanns något ålderdomshem i Sturefors vid den här tiden, var socknen uppdelad i fyra fattigrotar. Deras uppgift var att se till att alla fattiga hade mat och tak över huvudet. Förutom de förutnämnda backstugorna och undantagskamrarna användes den lilla stugan Peenemynde, om ett rum och kök, som fattigstuga.

Ibland bodde det ända upp till sex gummor som skulle dela på spiselhällen i rummet. På övre kammaren bodde en något kryare pensionär. Hon kallades för skötemor, och hade till uppgift att ha uppsikt över de andra gamlingarna. En uppgift som hon inte tog allvarligt på utan de fick klara sig själva efter bästa förmåga. När någon dog skedde transporten av den döda m.h.a ett åk draget av oxar. Detta ekipage hämtades från den närmaste utgården* som var Norrberga. Begravingsceremonin var mycket enkel och betalades av socknen. Denna betalade även begravningen av de fattiga som inte bodde i fattigstugan.

Männen dog ofta tidigare än kvinnorna. I Sturefors fick dessa bo kvar på gården men i en annan, mindre stuga. Detta var en typ av undantag som ej erbjöds statarna på alla gårdar.

När Patrik dog 61 år gammal, hade familjen bott i Kullen, som stugan heter, i 30 år. Amanda var så kry att hon kunde ta hand om sig själv. Därför flyttade hon tillsammans med yngsta sonen Sven till Stora Krassebo, i en liten lägenhet om ett rum och kök.

Man kunde också sätta sig på undantag. Detta innebar att man flyttade ut till en stuga på gården eller i ett rum på vinden. På det här viset var det de unga som fick ta ansvaret för sina föräldrar. Dessa kunde i sin tur vara till stor hjälp med diverse småsysslor.

Beroende på skräcken de gamla hade för att hamna på fattigstugan fanns det enligt Artur Bohman så mycket småstugor förr. Det var gamla knektar och torpare som hade möjlighet att bygga en liten stuga i exempelvis ett skogsbryn. Eftersom stugorna ofta låg på någon annans mark, fick man göra några dagsverken varje år hos markägaren. Väldigt många av de här stugorna är idag borta. Redan under Arturs pappas sista tid hade sexton försvunnit.

Maja T berättar att hennes mamma inte fick några pengar från slottet. Änkepensionen var dessutom mycket liten. Att Amanda och Sven klarade sig, berodde bl a på grönsakslandet och fruktträden. Räddningen var dock Svens lön som trädgårdsarbetare på slottet. När Amanda blev gammal blev backen upp till Krassebo till slut för jobbig och hon hade dessutom svårt att klara sig själv. Därför var hon tvungen att flytta till pensionärshemmet nere i samhälle. Sven gifte sig och flyttade hemifrån. Han bor fortfarande kvar i Vist. När Amanda var 80 år fick hon cancer. Två år senare dog hon.

Rut W-J, 1983 har rätt när hon skriver att det för oss nutidsmänniskor är svårt att förstå hur dessa människor kunde klara sig. (Författarens egen kommentar.) Eftersom socialhjälpen från samhället inte var utbyggd, var det grannarna som såg till att de som hade det allra sämst klarade sig. När man slaktade fick barnen gå till de gamla med smake. Detta var smakprover av mat som man hade gjort av grisen. Även råmjölk brukade man ge till de fattiga. När de gamla till slut blev så sjuka att de inte kunde klara sig själva, tvingades de till fattighuset där de ofta dog efter en kort tid

 

Hemsidesredaktörens tillägg: Edvin Karlsson om fattigvård samt boken "Syster Selmas dagbok"

 

Maja T blir lillpiga

 

När Maja T var femton år kom hennes pappa Patrik hem en dag till middagen och sa, "Nu har jag ställt upp dig till å bli lillpiga. Du har fått plats." Det var så hon kom till Åndebäck där hon för femton kronor i månaden stannade över sommaren. Hon fick sova i samma rum som husbondfolket som delade en säng. Maja låg själv i en säng i andra änden av rummet. Första kvällen tyckte hon att det var helt bedrövligt. Hon drog täcket över huvudet och grät en skvätt. "Nu är jag såld", tänkte hon. Hon fick lära sig att mjölka och hjälpa till med det mesta.

På hösten när säsongsarbetet var slut, följde Amanda med Maja in till Linköping där arbetsförmedlingen låg. Hon fick plats hos en bonde under ett år. Lönen var 25 kronor i månaden. Det blev ett slitigt år för Maja. Hon fick mjölka, mata kalvar, fodra grisar, städa, diska och separera mjölk.

Dagen började klockan fem med mjölkning. Klockan sju skulle frukosten serveras. På sommaren var hon ute på gärdena och tog upp säd, hässjade hö och räfsade. När middagen var serverad och måltiden hade avnjutits tog karlarna en middagstimma medan Maja fick ställa sig vid diskbaljan och diska. När disken var klar skulle grisarna och kalvarna fodras. Hon fick inte ledigt en enda minut på middagstimmen. Hon blev helt utpumpad. På hösten hade hon magrat så mycket att Patrik sa att hon inte fick vara kvar där längre, så hon sa upp sig. Hon var hemma under vintern för att hon skulle äta upp sig. På våren fick hon plats hos slussvaktaren i Hovetorp. Där blev det lite bättre. Visserligen hade de ett par kor som skulle mjölkas, men det var inget mot de andra gårdarna där hon hade haft anställning tidigare, som hade sju till tio kor. Under åren 1925 till 1928 stannade hon kvar hos slussvaktarparet. Efter ett och ett halvt är hos dem dog husmor, därför var Maja husmor åt slussvaktaren resten av tiden.

 

Kultur

 

För folket på Sturefors gård var kulturutbudet inte så stort. Det enda som började sprida sig på landsbygden var film. Dessutom hade radion gjort sitt intåg i hemmen. På så vis bröts isoleringen på landsbygden och man kunde ta del av musik, föreläsningar och teater. Genom nyheterna fick man veta vad som hände ute i världen.

 

Facket

 

Kvinnorna för 50 år sedan hade det kämpigt, men det började ske förändringar inom fackföreningsrörelsen och man fick ett hopp om att situationen skulle förbättras. Maja G (1995) säger att hon har upplevt svåra tider, men också stora förändringar. "Arbetarna blev respekterade och fick människovärde." Hon berättar också hur hon ser på dagens kvinnor. Hon tycker faktiskt att de har det jobbigare och kämpigare än någonsin med de krav som ställs på dem. De ska vara högutbildade, göra karriär, vara maka och mamma, fräscha och evigt unga. Maja hoppas mycket på att jämställdheten ska komma så långt i framtiden, att männen kan acceptera att göra hälften av allt hemarbete.

 

METODIK

 

I en av våra mest kända psalmer, Härlig är jorden, sjunger vi att "...Släkten följa släktens gång…". I praktiken gör vi det. Varje dag föds nya liv till världen samtidigt som andra lämnar jordelivet och går in i evigheten. Är det så att de nya invånarna på vårt klot även känslo- och kunskapsmässigt tar över? Är de medvetna om allt blod, svett och tårar som ligger bakom vårt välutvecklade samhälle?

För att skapa ansvarstagande barn och ungdomar som har insikt om våra förfäders förutsättningar och insatser, är det viktig att överbygga generationsklyftorna. Detta har även författarna till Lpo 94 tagit fasta på som skriver att "Ämnet skall göra eleverna medvetna om att de lever i tiden: då?nu?sedan. De har själva tillsammans med sin familj, sin släkt, sin hembygd, sitt land en historia. Kunskapen om detta ger dem förståelse för människor och livsvillkor under skilda epoker och därmed referensramar för förståelse av skeenden i nuet och förväntningar inför framtiden. Undervisningen i historia skall ge eleverna möjlighet till en djupare kulturell identitetsutveckling genom att den knyter ihop generationers erfarenheter". (s. 27)

Lars H. Gustafsson och Agneta Lindkvist (1992) skriver om att varje barn har behov av att vara stolta över ett ursprung. Om de inte är det är det mycket svårt att utveckla empati* gentemot andra människor. Detta är ytterligare en anledning till varför hembygdsundervisningen är så viktig.

Som inledning på arbetsområdet Vår hembygd, kommer pensionärer/äldre människor till klassen och berättar om hur det var att växa upp i den här trakten när de var små, om hur det såg ut, hur och vad de lekte, hur de skaffade mat, hur de bodde, hur det var att gå i skolan etc.. Eftersom de berättar att de sjöng psalmer på morgonen, blir det en bra inledning till att klassen sjunger och diskuterar psalmer under temats gång. För som det står i Lpo 94 "Musikämnet i skolan skall på olika sätt spegla såväl det nutida musiklivet i samhället som det historiska musikarvet. Genom sin kulturbärande och kulturskapande roll kan musikundervisningen befrämja den kulturella miljön i skolan och den musikaliska bildningen i samhället." (aa s. 36)

När besökarna har berättat klart får barnen ställa sina förberedda frågor.

Nästa steg blir att låta barnen som hemuppgift intervjua någon gammal person som de känner. För att komma ihåg vad som sagts ska de skriva stödord under samtalets gång. Dessa tillsammans med de fakta vi får vid vårt studiebesök på traktens hembygdsmuseum, ska användas till de historiska berättelser som alla barnen ska skriva som avslutning på arbetsområdet. Här stöder jag mig p å Lpo 94 "Användning av t ex databaser, hembygdsmuseer, tidningar och andra medier är en naturlig del av historieundervisningen. Eleverna får därmed tillfälle att stifta en viss bekantskap med historiska källor liksom att dokumentera, berätta om och beskriva historiska företeelser och händelser." (aa s. 28)

Under muséebesöket ska alla eleverna välja ett gammalt föremål som de finner intressant. I valfritt material ska de sedan skapa detta. Det här momentet tycker jag är viktigt för som det står i Lpo 94, "Bild och bildkonst ger tillfällen till reflektion kring andra människors sätt att tänka och uppleva olika tider och kulturer och är en viktig del av det kulturarv skolan skall förmedla." (aa s.4)

Vid introduktionen av arbetsuppgiften är det viktigt att läraren gör eleverna uppmärksamma på hur föremålet ser ut, så som dess färg, form, struktur, storlek, linjer, skugga och ljus etc.. Detta beskriver Lpo 94 på s. 5.

Av de tidigare nämnda historieberättelserna, det avbildade föremålet och de faktatexter som de har skrivit till sitt föremål, ska hela klassen göra en utställning på biblioteket eller i traktens hembygdsmuseum.

Eventuellt kan även en dag om hur det var förr anordnas. Tillsammans med exempelvis slöjden, hembygdsföreningen, fritids, frivilliga pensionärer, görs olika stationer som eleverna får gå runt på. Hantverksstation, idrott i skolan - förr i världen, vanliga lektioner på gammalt vis är några exempel på stationer. Denna dag serveras ingen mat i matsal utan precis som förr ska alla ta med sig sin egen matsäck.

Detta arbetsområde är tänkt för eleverna på det som förut kallades mellanstadiet, men jag anser att hembygdsundervisningen ska börja redan i första klass. Det ska vara naturligt för barnen att prata och umgås med människor i alla åldrar. Detta gör i sin tur att barnen får mer förståelse och respekt för andra människor.

 

DISKUSSION

 

Efter att relativt ingående ha studerat hur kvinnorna hade det förr, har en stor beundran för dessa vuxit fram hos mig. Jag har funderat mycket på hur de orkade och att de fann sitt slitsamma liv tillräckligt stimulerande för att komma ur sängen trots alla plikter som väntade. Min slutsats är den att de kunde konsten att glädjas åt småsaker och att de hade små pretentioner på sin tillvaro.

Under arbetets gång har jag mer och mer kommit till insikt om hur viktigt det är att vi försöker hålla ihop grupperna i samhället på ett förnuftsmässigt sätt. Det kan inte bli helt rättvist, men när en grupp blir totalt nertryckt och utnyttjad för att en annan ska kunna leva i lyx och flärd, har det gått alldeles för långt. För att det inte ska bli så igen, är kunskap om hur människor har haft det i gångna tider mycket viktig.

Det har varit både väldigt roligt och lärorikt att arbeta med det här området. Ibland har det varit väldigt svårt att hitta material och de rätta källorna. I de fall då jag inte har lyckats att hitta ursprungskällan, utan har flera olika uppgifter, har alla redovisats i uppsatsen.

Vissa referenser som finns med i listan har jag enbart tagit tankar och allmänna fakta ifrån, varför de inte finns noterade på något ställe i texten.

 

Ett STORT tack till alla som på det ena eller andra sättet har hjälpt mig att gör detta arbetet möjligt. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

Äppeldoft

Vi de sista minns de gamla mödrarna
doften av skrumpna äpplen
brillor som lyssnande blänkte

gråa flätan till natten
bibeln på nattduksbordet
de sa oss aldrig vem de bad för

vi de sista såg de gamla mödrarna
slitna som sina lakan
nåla lapp vid lapp
allting togs tillvara
lakan och människor
intet förfors

de sa oss aldrig mödrarna
hur långt de låtit sig kuva
vad de gömt
deras ögon var klara som småflickors
som städat sin vrå till natten
och snart skall krypa i säng.

Solveig von Schoultz

 

REFERENSLISTA

 

Muntliga uppgiftslämnare:

Bielke Nils, greve, Linköping, (september 1995).
Bohmar, Ellen och Evert, Linköping, (september 1995).
Gustafsson, Maja, Linköping, (augusti 1995).
Törnqvist, Maja, Linköping, (augusti 1995).

 

Otryckta källor:

Den vita piskan TV 2, (951030), Arkivet för Ljud och Bild

 

Tryckta källor och litteratur:

Bonniers Stora Lexikon (1991). Stockholm: Bonnier Fakta.

Kalm, I. (1945). Om Vists Kyrka. Linköping: Linköpings Tryckeri Aktiebolag

Karlsson, E. (1987). Minnen från Vist. Stockholm: AB Grafisk Press.

Karlsson, W. (1956). Förf:s Från Lund till Lundagård. Lund ( s 103?111)

Ljungars, B. (1981). Herresäten i Östergötland. Linköping, Studiefrämjandet.

Rask, L. (1978). Landeryds Församlingsblad. Linköping: AB Östgöta Correspondenten.

Rosman, H. (1923, 1924, 1927). Bjärka?Säby och dess ägare 1, 11, 111 Stockholm Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Förlag.

Sylvander, I. m fl (1992). Empati?Känna, förstå och växa. Arlöv:Berlings Grafiska.

Tisell, S. (1979). Landeryds Församlingsblad. Linköping: AB Östgöta Correspondenten.

Utbildningsdepartementet (1994). Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, Lpo 94. Stockholm: Fritzes.

Wallensteen-Jaeger, R. (1988). Ett husligt halvsekel. Mjölby: BM?Förlaget.

Wallensteen-Jaeger, R. (1975). Kök och stök när seklet var ungt. Stockholm: LT:s Förlag.

Wallensteen-Jaeger, R. (1981). Mat till vardags och fest. Stockholm: LT: s förlag.

Wallensteen-Jaeger, R. (1977). Tjänarinnor på gods och gårdar när seklet var ungt. Stockholm: LT:s förlag.

Wallensteen-Jaeger, R. (1983). Torparnit och Statarslit när seklet var ungt. Stockholm: LT:s förlag.