Liv och leverne

Kvinnornas roll i historien har i alla tider kommit i skymundan. Men i skuggan av männen finns det många kvinnor som har haft stor betydelse för människors liv och samhällets utveckling. Därför tycker jag att detta är ett viktigt och mycket intressant ämne. Eftersom min släkt kommer ifrån Sturefors har jag valt att studera kvinnornas betydelse i den trakten.

Mina förhoppningar med den här uppsatsen är att den ska ge ett annat perspektiv på historien än det som ges i de flesta historieböcker. I Lpo 94 står det att "Kvinnornas, männens och barnens olika världar är viktiga teman i den sociala och ekonomiska historien som visar hur människor levde, arbetade och skapade förr". Jag vill också lyfta fram kvinnorna ur det fördolda och ge en rättvisande bild av deras insatser. Vidare hoppas jag att det jag har kommit fram till genom min forskning kan vara till nytta för dem som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet. Kanske kan uppgifterna vara till hjälp även i andra sammanhang.

Avståndet till början av 1900-talet då klyftorna i samhället fortfarande var enorma och många av våra förfäder hade det väldigt fattigt, blir hela tiden större. Många av dagens unga vet inte hur det var att leva på den tiden. Med bakgrund av detta har jag valt att i avsnittet Statarna, skriva om förhållandena i allmänhet, för att sedan belysa dessa med olika exempel från Sturefors. Detta för att även den som inte känner till dåtidens förhållanden ska kunna sätta in mina exempel i ett sammanhang.

I resultatet refererar och citerar jag speciellt två kvinnor, Maja Gustavsson och Maja Törnqvist. Maja G är född och uppvuxen i Sturefors och har därför haft väldigt mycket att berätta. Maja T har också bott en stor del av sitt liv i Sturefors. Det har varit extra roligt att höra henne berätta eftersom hon är min farfars syster och deras föräldrar Patrik och Amanda, följaktligen är mina gammel-farföräldrar.

Vad har kvinnorna från olika samhällsklasser betytt för Sturefors och dess befolkning? Hur har kvinnornas situation i gångna tider varit?

Det finns inte mycket nedtecknat i ämnet som jag har valt, därför var jag redan från början inställd på att mycket av min tid skulle gå till att söka information.

Ingmar Carlsson i Linköping, aktiv inom Vists hembygdsförening, har gett mig många uppslag på litteratur att finna fakta i och saker att beröra i min uppsats. Jag har också tillbringat många timmar på Linköpings och Kalmars bibliotek. Sökorden som jag har använt är följande: Bielke, kvinnor, Carl och Christina Piper, statarna, Sturefors, Olof Hansson Tömflycht, Rut Wallensteen-Jaeger och Vist.

Genom att läsa referenslistor i olika böcker har jag fått reda på användbara artiklar som jag telefonledes har försökt att få tag på.

Förutom den litteratur, de tidnings- och tidskriftsartiklar samt den videoinspelning som jag har använt, har jag gjort intervjuer med: greve Nils Bielke (Eftersom det är hans mor och mormödrar som har bott på Sturefors slott, valde jag att intervjua honom istället för grevinnan.), f d torparna Ellen och Evert Bohmar, f d statarna Maja Gustafsson och Maja Törnqvist.

Dessutom har samtal kring kort från början av seklet tillsammans med syskon till farfar som alla vuxit upp på Sturefors gård, gett mig ytterligare information.

Eftersom arbetet tidsmässigt endast omfattar fem veckor har jag fått begränsa mig. Jag kommer i huvudsak berätta om statarkvinnorna eftersom det är min släkts ursprung. Grevinnorna berörs mera kortfattat. Jag har valt att skriva om Christina Piper eftersom hon är den som är grundaren av det Sturefors (godset) vi fortfarande kan se idag.

Under sista skedet av svenska stormaktstiden danades många viktiga kvinnogestalter. Eftersom männen var i strider på olika håll i Europa, var det kvinnorna där hemma, oberoende om man tillhörde allmogen eller adelsståndet, som fick ta hand om allt ifrån barnuppfostran till affärer och gårdens skötsel. De flesta har gått namnlösa genom historien, fast det finns en del vars betydelse man fortfarande kan märka.

Christina Piper tillhörde de mest framgångsrika och märkligaste kvinnorna i 1700-talets Sverige.

Ett par generationer tidigare hade hennes mors släkt kommit till Sverige från Skottland. Margareta Andersen, som hennes mor hette, gifte sig på 1670-talet med Olof Hansson Törne, senare adlad Törnflycht. Han var kommerseråd, politieborgmästare och en framgångsrik handelsman i Stockholm.

När Christina Tömflycht 1690 giftes bort med sin fars styvbror, den 26 år äldre Carl Piper var hon bara sjutton år. Han var riksråd och tillhörde därför ett förnämare frälsestånd än Christina. Därför valde hon att kalla sig Christina Piper.

1697 blev Carl kungligt råd och statsråd. Året därpå blev han upphöjd till greve.

Man sa att äktenskapet var ett resonemangsparti. Tillsammans fick de betydande rikedomar och kunde därigenom göra stora förvärv. Bl. a köpte de Sturefors slott av Bernhard von Liewen år 1700.

Carl Piper var en mycket framstående ämbetsman. Han var populär hos både Carl XI och Carl XII. Under Carl XII s krig var Carl Piper chef för fältkansliet 1700-09. Dessutom var han kungens närmaste rådgivare.

I slaget vid Poltava 1709 blev Piper tillfångatagen av ryssarna. Det finns rykten som säger att hans maka av sparsamhet inte betalade den begärda lösensumman. Men enligt familjetraditionen skulle Carl ha skrivit ett brev till sin Christina "Skicka istället pengarna att användas till medel åt utblottat svenskt manskap i Sibirien". (Bielke 1976). William Karlsson, 1956, hävdar att grevinnan ville betala en lösensumma, men eftersom hennes make inte trodde att den skulle komma fram, övertalade han henne att istället använda pengarna till egendomsförvärv. Några bevis för det ena eller andra har jag inte lyckats hitta. Klart är i alla fall att Carl Piper dog som krigsfånge på fästningen Schlüsselburg år 1716. Christina fick därför på egen hand fostra de nio barnen och sköta egendomarna. Detta lyckades hon med mycket bra. Så småningom blev hon en av dåtidens största byggherrar och egendomsinnehavare.

Att Christina var speciell visar bl. a de två tillfällen då hon besökte sin make ute på krigsskådeplatsen för att gifta bort sina två systrar. Hon lyckades båda gångerna. Följden blev två ståtliga bröllop som t o m bevistades av kungligheter. Giftermålen var inte den enda orsaken till besöken. Grevinnan Piper var intresserad av ett antal gårdar ägda av änkan Catharina Lovisin. Problemet var att änkan hade lovat Germund Cederhielm, ägare av bl. a Bjärka-Säby, att köpa dessa. Germunds bror Josias Cederhielm låg i Carl XII: s krig på samma ställe som Piper och de var följaktligen vänner. Därför passade Christina på att under sina besök förmå denne att övertala brodern. Till slut lyckades detta och gårdarna Jordstorp, Ringetorp, Mårdstorp, Klint, Fallemo, Gasarp, Dalshult och Banketorp i Vist socken samt åtta gårdar i andra socknar införlivades bland Pipers andra ägor. Därmed förstorades godset avsevärt.

Enligt Holger Rosman, 1924, hade Christina ett mycket bra ekonomiskt sinne. Det sades att hennes inkomster var de största privata i Sverige på den tiden, "väl en tunna guld årligen". Att detta påstående kan stämma vittnar hennes grundande av inte mindre än sex fideikommiss om, Kristinehov, Torup, Högestad och Baldringe i Skåne, Ängsö i Västmanland och Sturefors i Östergötland. När hon avled 1752, tillföll Sturefors slott hennes äldsta dotterson, greve Nils Adam Bielke.

I Fideikommissbrevet, 9 juli 1747, skriver grevinnan klart och tydligt att Sturefors skulle tillfalla släkten Bielke, därför att det "i förra tider har varit Bielkeska familjen tillhörigt".

Grevinnan Piper tvekade aldrig att ta tag i saker och ting. Enligt Holger Rosman, 1924, betecknades hon därför som ett huggstort fruntimmer. Detta vittnar tvisten om kyrkorenoveringen i Vist om. Som tidigare nämnts hade det varit motsättningar mellan Germund Cederhielm och Christina vad det gällde fastighetsköp. Nu när det var dags att renovera den fallfärdiga kyrkan visade det sig ännu en gång hur svårt de hade att samarbeta.

Redan från början uppstod oenighet mellan de tre parterna. Grevinnan Piper och herr Sparrschiöld motsatte sig Cederhielms begäran om att ensam inneha patronatsrätten. Han hänvisade till äldre handlingar där Säby gård fanns omnämnd. Efter åtskilliga förslag från alla parter beslutades till slut utan Cederhielms vetskap- man befarade att han åter skulle sätta sig emot fru Pipers förslag- att kyrkan skulle rivas och byggas om med en läktare för Sturefors godsägare. Cederhielm som på omvägar fick reda på detta, protesterade hos kungen och ännu en gång blev inte renoveringen av. Till slut tog Cederhielm saken i egna händer och satte på egen bekostnad igång med bygget. En förbittrad Christina skrev i april 1741 en skrivelse till Kungliga Majestätet där hon beklagar sig över Cederhielm.

Innan Christina hann få något svar avled Cederhielm. Trots detta var tvisten inte löst. Förberedelserna avstannade och kampen mellan de tre grevinnorna (Hedvig Christina Spens på Stafsäters gård hade blivit änka några år tidigare) fortsatte. Tillslut gav grevinnan på Säby med sig och det blev fru Piper som fick som hon ville. På våren 1745 revs den gamla kyrkan. När kyrkan efter tolv års underhandlande äntligen stod färdig, visade de tre grevinnorna sin välvilja ännu en gång genom att bekosta särskilda delar av inredningen. Grevinnan på Säby stod för den nya orgeln, grevinnan på Stafsäter bekostade delar av den nya klockan och grevinnan Piper skänkte en altartavla.

Ett annat exempel på Christinas handlingskraft var när det nuvarande slottet skulle byggas. Paret Piper hade anlitat arkitekten Nicodemus Tessin d y och hans elev, tillika medhjälpare Adelcrantz. De höll på att under samma period uppföra ett nytt kungligt slott i Stockholm efter det nedbrunna Tre Kronor.

Sturefors har kallats för stormaktstidens sista lantslott, och var förebild för ett antal slott som byggdes under samtiden. Tessins intentioner följdes inte till punkt och pricka. Den handlingsfasta grevinnan hade synpunkter på det från början tänkta tvåvåningshuset med förhöjt mittparti och dess fasad. Det blev som hon ville. Resultatet ser vi idag. Ett ståtligt trevåningsslott med putsad fasad.

Sturefors är, som så många andra svenska herresäten, vackert beläget vid
vattnet. Den långsträckta spegeldammen, som betonar trädgårdens mittaxel,
ritades av F.A.U. Cronstedt på 1770-talet

Jag har funnit många olika uppgifter på när slottet byggdes. I de flesta står det att det uppfördes 1704. Nu var även den av Tessin och Adelcrantz ritade franska parken i barockstil och det vita orangeriet klara.

I orangeriet fanns det väldigt många arter av främmande växter och träd. Dessvärre var det mycket kostsamt att underhålla det. Efter makens död beslutade därför Christina att hon skulle skänka det till Lunds Universitet. Hon bekostade själv transporten av växterna till det nybyggda orangeriet i Lund. Först transporterades växterna med förhyrda fartyg till Ystad. Därifrån fraktade grevinnans bönder dem vidare till Lund. När ekipaget nådde Lunds tullbom, blev det problem. Tullmännen visste inte hur mycket tull som skulle betalas för varorna. Efter överläggningar med akademiens rektor som hävdade att det var allmän egendom som skulle finnas tillgänglig för allmänheten, beslutade tullinspektor Croell att man skulle betala 97 daler 21 öre silvermynt i tull för växterna som han värderade till 2 000 daler silvermynt.

Enligt en förteckning från Krageholm och Ystad undertecknat av J. Höllingh den 3 juli 1751 framgår vilken enorm mängd växter och tillhörande krukor som gåvan innehöll. Numera förvaras sju av gåvans järnurnor på Kulturhistoriska museet i Lund.

Den 25 mars 1752 dog denna märkliga kvinna. Sedan slutet av 1740-talet var hon bosatt på Krageholm, varifrån hon ombesörjde frakten av orangeriets växter. När dödsbudskapet nådde akademien, lät man som alltid när någon av donatorerna avlidit trycka ett offentligt meddelande och sorgeverser för att hedra hennes minne. Pga. akademiens dåliga ekonomi trycktes aldrig sorgepredikan över Christina Piper. Förutom att hon skänkte sin växtsamling till Lunds Universitet, instiftade hon Grubbo-Piperska stipendiet där.

Att Thure Gabriel Bielke som var den förste fideikommissarien, vördade sin mormor Christina Piper ser vi fortfarande i dag. Det var nämligen han som lät det av intendent Cronstedt ritade minnestemplet, uppföras för att hedra minnet av henne. Platsen där templet ligger, valde Thure Gabriel med omsorg. I tankarna hade han den kraftfulla och självsäkra kvinna som templet vill påminna oss om. Det är placerat på parkens högsta punkt, från vilkens terrass man har en underbar utsikt. Man ser ut över de mäktiga alléerna som ramar in slottet med sitt typiska klocktorn, den vackra spegeldammen och barockträdgården.

Arbetarna fick oftast huvuddelen av sin lön som naturaförmån. Denna kallades för stat, därav uttrycket statarna. Denna bestod av skiftande saker. Ofta fick man fri bostad, mjölk, spannmål, ved och längre tillbaka även kläder.

Dessa människor var de som hade det fattigast och svårast av alla. Dessutom var de för det mesta trångbodda, bland annat på grund av de nästan alltid stora barnkullarna. Enligt Rut Wallensteen-Jaeger, 1975 visar statistik från en läkare i en socken i norra Östergötland år 1936 att i ett rum och kök bodde i medeltal 5,7 personer.

I en av sina böcker berättar Rut W-J, 1983 att beroende på husbondens ekonomiska situation var kvalitén på bostäderna som statarna hänvisades till mycket skiftande. Allmänt ansågs att det var ett mer generöst och personligt förhållande till husbondfolket på de mindre gårdarna. Däremot var bostäderna hos dessa ofta sämre pga. ekonomiska svårigheter. De större gårdarna hade fler arbetare vilket gjorde det roligare att arbeta där. Rangskillnaderna var dock större här. Dessutom kunde det ofta vara möjligt för de statare som inte orkade arbeta längre eller i de fall då maken dog före sin fru, att få en liten stuga att bo i. Detta var förmodligen en av anledningarna till att många sökte sig till de större gårdarna.

Den 24 oktober varje år började den s k friveckan. Under denna vecka kunde de familjer som inte trivdes på ett ställe söka rätt på en ny gård att jobba på. Många gånger blev det att de flyttade år från år utan att hitta något ställe de trivdes på.

Hurdan bostadsstandarden var, berodde på var i rangordningen man befann sig, berättar Maja G. De finaste husen och de människor som befann sig högst i rangordningen var inspektorn, bokhållaren, befallaren, trädgårdsmästaren och de som bodde runt slottet. Till de sistnämnda hörde betjänten, chauffören, kusken m.fl. Därefter kom mjölnaren, maskinisten, smeden, snickaren och ladugårdsförmannen. Kördrängarna, ladugårdsmännen och mjölkerskorna var de som hade lägsta rang.

På Sturefors låg standarden på bostäderna en bra bit över genomsnittet. Dessutom kände sig familjerna som kom till godset relativt trygga och de trivdes. Därför stannade de kvar där.

I en typisk torpar- och småbrukarstuga låg köket ofta innanför en köksfarstu. Vid sidan av denna fanns ett relativt stort rum. Från farstun gick en skev trappa upp till vinden. Det fanns en skrubb under trappan som av många användes till skafferi.

Takhöjden i stugorna var ofta 160-170 cm. Därav uttrycket att taket var sju stockvarv högt. Detta innebar att stugan var uppbyggd av sju varv liggande stockar tätade med mossa. Så länge det inte var mer än sju stockar, slapp man betala skatt. Det låga taket gjorde stugorna mörka och trånga. Visserligen var människorna kortare än idag, men det trånga utrymmet var ändå begränsande när torparhustrun skulle utföra sin sysslor. Och de var många.

Man kan tänka sig att det kunde bli instängt vintertid i stugorna eftersom man hade innanfönster för att behålla värmen och man därigenom inte kunde öppna fönstren. Så var inte fallet för i ett av fönstren i varje rum satte man dit innanfönstret men utan papperstejpen, fönsterremsan, för att detta fönster skulle kunna öppnas. En naturlig ventilation skedde också genom skorstenen.

För att det inte skulle dra från fönstren, lade man mossa, senare bomull, som man smyckade med lingon, eterneller eller nypon. Detta var också en av många saker som kvinnan gjorde för att göra det hemtrevligt i sin enkla boning.

En annan sak som man gjorde för att göra det trivsamt var att antingen stänka olika färger med visp eller göra mönster med potatistryck på de limfärgade väggarna. Ett ihoprullat papper doppat i färg blev fina rosor på den kritstrukna spiskåpan. I en del stugor lade man hackat enris på det nyskurade köksgolvet. Lummer dekorerade ofta köket. Under midsommar smyckades hemmet med björk- och eklöv. På fredags- eller lördagskvällen lades färskt granris utanför farstutrappan.

Statarbostäderna var av olika typer. Man kunde bo i en egen liten stuga med tillhörande jordplätt. Ibland hade man också ett litet uthus till eventuella djur. Maja T säger att de hade det bra som bodde i stugan Kullen. De hade ett rum och kök tills hennes bror tillika min farfar vid fjorton års ålder började arbeta vid sågen. Då fick de ett rum till. Från början hade de både grisar och höns. Längre fram hade de också kaniner som gav en extra slant i plånboken.

En annan typ av statarbostad var den s k stora staten eller statkåken som den kallades i Sturefors. Det var ett större hus där flera statarfamiljer samlades. Det var vanligt att det bodde fyra familjer i ett sådant. Dessa delade på ett kök på bottenvåningen. Det kunde bo upp till arton barn i huset. Dessutom var det fyra husmödrar som skulle hävda sitt revir. Inte konstigt att det ofta var osämja bland familjerna.

Det fanns olika typer av statarlängor. En del var avsedda för flera familjer, andra var mindre och kallades parstugor.

Enligt Ivar Lo-Johansson i boken Statarklassen i Sverige, hörde lantarbetarbostäderna i Östergötland till de bästa i landet.

Det viktigaste, och ibland det enda rummet, var köket. Här utfördes de flesta av hemmets sysslor. Köken såg olika ut beroende på de ekonomiska förutsättningarna. Gemensamt var att de var mycket omoderna och tungarbetade. Eftersom männen inte intresserade sig för hushållsarbetet och ansåg att investeringar i köket inte ökade inkomsterna, var det inte det första de lade pengarna på om det blev några slantar över skriver Rut W-J, 1975. Dessutom fanns det gott om arbetskraft. Några effektiviserande åtgärder var därför inte nödvändiga.

Under 1930-talet förbättrades många kök. Exempelvis drogs vatten och slask in. Trots detta var det först efter andra världskriget köken förbättrades nämnvärt.

Det var ett tungt arbete att hålla rent i köket. Fram till 1900-talet fanns det fortfarande små stugor som hade stampat jordgolv. Annars hade man golv av karmsågade brädor. Eftersom de följde stockens form var de smalare i ena ändan och bredare i den andra. Naturligtvis blev det väldigt dragit, speciellt på vintern. Därför täckte man hela golvet med trasmattor. Mycket av den värk kvinnorna hade kom säkert från de dragiga golven och från rengöringen av dessa. En procedur som inte var helt lätt. Man fick ligga på knä och skura med kallt vatten. De allra fattigaste hade inte råd att köpa en skurborste. Istället använde de sig av hopbuntade och skalade granriskvistar tillsammans med fin sand.

Inte bara de dragiga golven måste ha varit ett gissel för kvinnorna. Den dåliga belysningen försvårade också arbetet. Ljuskällorna varierade. Fotogenlampor i olika modeller användes i den mån man hade råd att köpa fotogen. Det var kvinnans uppgift att alltid se till att dessa var påfyllda. Eftersom det var billigare att stöpa ljus användes dessa flitigt. En annan ljuskälla var skenet från vedspisen eller öppna spisen. Maja Törnqvist, 88 år, flyttade med sina föräldrar och syster till Sturefors 1911. Då hade de varken el eller vatten. När elen installerades samma höst underlättades arbetet mycket. Man kunde jobba längre på kvällarna eftersom de elektriska lamporna gav ett starkare sken än fotogenlamporna. Det var Sturefors gård som stod för strömmen från ett eget kraftverk. Trots att man bara använde femton watts lampor från början och det därför blev en ganska svag belysning, tyckte familjen Kaliff att det var bekvämt.

Spisen var naturligtvis en av de viktigaste sakerna i köket. Det fanns olika typer av vedspisar, den öppna spisen och järnspisen.

Den öppna spisen

Långt in på 1900-talet var den murade, öppna spisen med bakugn vanlig. Över den öppna härden ställde man en trebent gryta eller också hängde man en gryta på den rörliga armen över elden.

Inmurad under kåpan och över den öppna härden fanns bakugnen. Det var hantverksskickligheten hos muraren som avgjorde om värmen i ugnen var jämn och värmebeständig. Naturstenen stod för dessa egenskaper då bruk och tegel är poröst och därför inte leder värmen.

I de öppna spisarna började man i slutet av 1800-talet sätta in järnspisar. För att lyckas med gräddnigen av brödet, krävdes att kvinnan kunde känna med handen när temperaturen i ugnen var den rätta.

Långt ifrån alla järnspisar hade en vattenreservoar i järn eller koppar. När en sådan saknades gällde det att se till att det alltid fanns ett kärl med vatten avsett för diverse rengöring. Ett potatiskok skulle också alltid stå på spisen. Varje dag kokades nämligen små och dåliga potatis till höns och grisar.

Spisarna måste putsas och hållas rena, eftersom en blank yta avger mer värme än en matt. Spiskåpan skulle också hållas fin. Genom att stryka på en blandning av krita och skummjölk på spiskåpan, höll man den fin. Mjölken gjorde att kritan fäste bättre.

Enligt Rut W-J, 1975, stod spisen oftast i det mörkaste hörnet av köket. Spiskåpan som vi idag tycker är vacker, var många gånger till stort besvär för kvinnorna. Ofta var kåporna låga, så husmödrarna var tvungna att böja på huvudet vid matlagningen. Detta tillsammans med att kåpan tog stor plats, gjorde att många kåpor med tiden togs bort.

Förutom matlagning och brödbak var spisen en mycket bra värmekälla. Man torkade också kläder och blöjor över den. Eftersom det inte fanns regnkläder och gummistövlar, blev de befintliga kläderna mycket blöta när det regnade. När läderskor och läderstövlar hade torkats över spisen, smorde far in dessa med fett. Rut W-J har hittat ett recept på infettningskräm från södra Östergötland. Detta heter "täta skor".

4 dl linolja
50 g grön eller brun såpa
20 g gult vax
12 g harts (kåda, balsam)
Något kimrök (ett svart färgämne)

Alla hem hade inte diskbänkar. I de fall det var så stod kvinnan i spishålan och diskade i en kastrull. När disken var klar stjälptes denna i en bunke eller på bakplåt.

När man upptäckte att det feta diskvattnet som man tidigare hade gett till grisarna, inte hade så stor effekt som man trott, satte man in diskbänkar med nedfällda hoar. Vad man inte tänkte på var att arbetsställningen blev ännu mer ogynnsam för kvinnorna, eftersom höjden på diskbänken var den samma som förut. Det faktum att man tog hänsyn till de låga fönsterhöjderna gjorde det inte lättare att övertyga byggarna att diskbänken borde vara högre. Rut W-J som har varit hemkonsulent, vet vilken hopplös kamp det kunde vara att få igenom dessa praktiska saker hos byggarna.

Det vanligaste matbordet var slagbordet. I allmänhet var endast en skiva uppfälld, men om så behövdes fälldes även den andra upp. Slagbordet som ofta omålat, användes till diverse hushållsgöromål, exempelvis till bakning. När vaxduken blev mer allmän i början av 1900-talet, underlättades rengöringen av bordet avsevärt.

Denna och andra sovplatser berör jag i avsnittet Hälsa och hygien, varför jag inte går in på dem här.

Kommoden

En tvättplats var något som fanns i de flesta kök. Var det inte diskbänken så var det ett hemsnickrat bord. Det vanligaste var att man hade en kommod. Denna kopierades från överklasshemmen. Skillnaden var att dessa ofta var tillverkade i mahogny, och allmogens gjordes av betsad eller lackerad furu.

Att mat har spelat en stor roll genom historien är ingen överdrift. För många var måltiderna dagens höjdpunkter. Kostvanorna varierade beroende på i vilken landskapstyp man bodde samt på den ekonomiska situationen. Bland de fattiga fann man de mest konservativa vad det gäller nymodigheter i matlagningskonsten. De nya idéerna spred sig ändå tillslut bland allmogen.

De långa arbetsdagarna och det tunga arbetet krävde en mycket energirik kost. Hur det blev med den saken berodde mest på tur eftersom man inte hade tillräckliga kunskaper om vitaminer och andra viktiga näringsämnen. Dessutom fick husmödrarna tillagade de råvaror som fanns tillgängliga. Det sista gjorde också att kosten ofta blev fantasilös och ganska ensidig.

Man åt inte bara för att bli mätt. Måltiderna var ett sätt att umgås. Förutsättningarna varierade naturligtvis. Bland allmogen samlades man till s. k. gängen. Maja T mins hur kul det var att få vara med p å slåttergängena. När torpare och daglönare skulle slå sina marker hjälpte karlarna, som bodde i närheten, till med att meja och räfsa. Under arbetets gång fanns på åkern en kutting med svagdricka i, som man släckte sin törst med. Som tack för hjälpen bjöd torparen, vars mark man slagit, på kaffe med dopp.

En av husmoderns många plikter var att se till att familjen i möjligaste mån fick tillräckligt med mat. Eftersom man levde under väldigt knappa förhållanden var det därför mycket viktigt att kvinnan hade ett utomordentligt ekonomiskt sinne. För att spara de få slantar man hade, gällde det att själv producera så mycket som möjligt. Tack vare staten där nästan alla baslivsmedel ingick, fick de flesta arbetarbarn den näring som de behövde.

Bland det viktigaste var rågbrödet, som man för det mesta bakade hålkakor av. Att brödet spelade en stor roll vittnar den skrock och magi som det var omgärdat av. Man kastade aldrig bröd. Inte heller fick man lägga brödet upp och ner på bordet. Maja G berättar att hennes mor brukade säga "O Gud välsigna brödet", om hon råkade tappa det på golvet. Hon minns också att hon aldrig behövde gå hungrig från matbordet trots att de kunde ha det torftigt. Man fick äta det som bjöds, annars fick man vara utan. Maja T har samma minnen från sin barndom.!!!

Förutom brödet tillhörde rätter av spannmål, mjölkprodukter och kött av olika slag basfödan. Potatis, rotfrukter, fisk, grönsaker och bär var också viktiga komponenter i födan. Frukt kom först senare att spela en stor roll i näringsintaget då det förr var väldigt ont om den varan. När Maja G var liten blev hon överlycklig om hon fick ett äpple.

Många hem höll sig med en egen hushållsgris. Det var stor fest när man till jul skulle slakta denna. Man hade under nästan ett helt år gött grisen efter bästa förmåga. Ju fetare slaskvattnet efter disken som man gav till grisen var, desto bättre. Nästan alla gamla jag har pratat med tycker att fläsket var bättre förr, både kvalitets- och smakmässigt. Maja G (1995) säger "Till julen slaktades hushållsgrisen. Då blev det fest, och vilket fläsk så gott. Aldrig någonsin har jag ätit så härligt fläsk, det går inte att jämföra på samma dag."

Allt på grisen togs tillvara. Vi minns alla julstöket i Katthult hos Emil. Korv, syltor, paltbröd, blodpudding och palt gjordes i långa banor. För att skinkorna skulle hålla sig till sommaren saltade och rökte man dessa. Även övrigt mellanfläsk saltade man ner i en fläskbalja. Av ben och lägg kokade man soppor och rotmos.

Maja T minns vilken fest det var när grisen hade slaktats. Amanda tog tillvara på allt utom blodet. Detta fick grannfrun. När hon tog hand om sin nyslaktade gris fick Amanda blodet från denna. Man hann fästa sig vid grisen under den tiden man gödde upp den. Därför ville man inte använda blodet från sin egen gris.

När man tillverkar ost går det åt väldigt mycket mjölk. Därför brukade Maja G, min farmor och två andra kvinnor samla ihop sina vardera fyra liter mjölk för att göra en ost tillsammans. Denna ost fick den som stod på tur. Det var alltså bara var fjärde gång som man fick en ost.

Det var mycket viktigt att ha ett ordentligt förråd av livsnödvändigheter till vintern. Att detta verkligen var inpräntat förstår man om man besöker människor som levde på den tiden och under ransoneringstiderna under kriget. Hos min mormor och morfar är det ingen ovanlighet att det finns flera kilo kaffe, mjöl o d i förrådet. Detta trots att det är 50 år sedan andra världskriget slutade.

Förutom det trädgårdsland som tillhörde statarbostaden, fick de som arbetade på Sturefors sätta potatis på en av gårdens åkerlappar. Sättpotatisen tillhandahölls av gården. Arbetet med sina egna land fick statarna ägna sig åt när den långa arbetsdagen var avslutad.

När det på sensommaren och hösten var dags för bärplockning tog mamma Amanda med sig de större syskonen och plockade bär i skogen. Då fick Maja T som var äldst, passa de minsta syskonen.

Maja G fick gå upp tidigt på morgonen för att hinna gå till hallonhugget innan det var dags för de andra sysslorna. På eftermiddagen tog familjen med sig kaffekorgen till blåbärsskogen. Det var en vild tävlan bland barnen om vem som kunde plocka mest. Nyponen som var den viktigaste C-vitaminkällan, torkades och kokades sedan till soppa. Om det fanns någon frukt torkades denna och användes sedan till dels en soppa med korngryn i och dels en klar fruktsoppa. Av färska päron, lite havregryn och mjölk kokade Maja G: s mamma päronvälling som var barnens stora favorit.

Tillsammans med saft, sylt, gelé, kompotter etc. förvarades potatisen i jordkällaren. Denna höll maten sval på sommaren trots en varm utetemperatur. På vintern frös maten inte annat än under vargavintrarna då temperaturen sjönk under minus 30° C.

Kött, korv, fisk och fläsk har i alla tider rökts. Dels ger rökningen en mycket god smak och dels håller sig den rökta maten mycket bra. Enligt Rut W-J, 1981, finns det på vissa ställen i Östergötland murstockar på vindarna med en utbyggnad försedd med en lucka. I denna utbyggnad hängde man den saltade maten tills den var ordentligt genomrökt.

När man rökte maten användes mest varmrökning för den var enklast att utföra. Många tyckte det var tålamodsprövande att fylla rökgången med enris. Att röka en skinka tog minst två dagar. Därför sköttes rökningen ofta av en torparfru som på så vis fick lite extra pengar att dryga ut kassan med.

Speciellt frukter och bär torkades. Sedan gammalt använde man torkade blåbär mot bland annat diarré.

Om man någon gång fick en apelsin, torkades skalen för att användas till soppa, saft eller kräm. De användes också till tvättvattnet, som på detta sätt fick en behaglig doft. Päron, körsbär, äpplen och nypon var andra frukter och bär som torkades.

Det fanns olika metoder man använde sig av vid torkningen. Dessa var lufttorkning i järnspisugnen, i solen, i den murade bakugnen eller i så kallade ållor ovanpå spisen. Ållorna bestod av fyra tegelstenar som sattes på den varma järnspisen. Över dem lade man en träram med nätbotten.

Det var viktigt att den torkade frukten och bären hölls torra. Därför förvarades de i tygpåsar som man hängde upp i taket i något förrådsrum. Maja T: s mamma Amanda förvarade den torkade frukten och nyponen uppe på vinden. Hon var noga med att knyta ihop påsarna så att inga råttor eller mal skulle komma åt innehållet.

Att salta in speciellt fisk var en vanlig företeelse. Inlagd salt sill, eller spickesill som man enligt Maja G kallade den i Sturefors, hörde till en av de vanligaste rätterna på veckans matsedel. Maja G minns att man åt denna minst två gånger i veckan. Lade man inte in sillen själv, var det vanligt att ett par familjer köpte en tunna tillsammans som man delade på

Att kunna sy, sticka, virka, väva, baka, laga mat etc. var nästan ett måste för kvinnorna förr. Var man inte händig utan tvungen att köpa mycket saker, var det inte lätt att få kassan att gå ihop.

Många gånger har Maja T frågat sig hur hennes mamma Amanda och andra kvinnor fick slantarna att räcka till och hur de orkade hålla på som de gjorde. Det var inte bara enormt mycket hushållsarbete som tog upp deras tid. Ofta bestod familjerna av många barn. I Majas familj var de sju syskon. Till varje skolavslutning sydde Amanda examenskläder till alla syskonen. Likaså fick de nya kläder vid midsommarafton då stora festligheter för gårdens arbetare hölls. Amanda hade väldigt omodern symaskin. Tyget köpte hon oftast från en gårdfarihandlare, som åkte runt till stugorna med sina varor. Mycket sällan reste hon in till Linköping för att handla. Dels var det ett par kilometer att gå till tåget och dels hade hon inte alltid kläder eller skor utan var då tvungen att låna av grannfrun.

Konfirmationskläder och bröllopskläder var plagg som användes otaliga år efter högtiderna. Överhuvudtaget fick man räkna med en lång livstid för sina plagg. Slitna vuxenkläder sprättades upp, vändes och syddes om. Likaså repade man upp och stickade om stickade tröjor som hade blivit slitna. Blekta och fula kläder färgades i pigga färger. Barnkläder sydde man av diverse tygbitar som man samlat ihop vid olika tillfällen. Vad det gällde barnkläder hjälpte det knappt att ha pengar. Det fanns nämligen inte mycket barnkläder att köpa.

Skor fick man också slita på länge. Vissa var händiga och kunde tillverka sina egna skor, andra fick köpa av gårdens skomakare. Så fort det började bli varmare gick man barfota för att spara på skosulorna. Många av de allra fattigaste familjerna hade inte vinterskor till alla sina barn. Därför fick barnen låna skorna av varandra och turas om att gå till skolan. På vissa skolor fanns det skor som lånades ut till barnen.

Maja G och andra barn som kom från fattiga familjer fick grova pjäxor av kommunen. Dessa hade en grov träskobotten som var ihopnitad med det grova lädret. Dessa pjäxor kallade man för skolskor.

De dåliga tiderna lärde kvinnorna att spara och ta tillvara på allt de kunde. Det blev en utmaning att klara uppgifter som ibland tycktes omöjliga. På detta sätt förbättrades och förnyades metoderna. Man levde efter ordspråket: Se möjligheterna istället för hindren.