OM KYRKANS RESTAURERINGAR.

 

Under de sista 100 åren har Vists kyrka varit föremål för tre ganska genomgripande restaureringar förutom en hel del självfallet tillkommande underhållsarbeten, som pockat på att bli utförda. Av restaureringarna förekommo en under 1800-talet och två under det sista århundradet.

 

RENOVERINGSARBETEN FÖRE ÅR 1840.

 

Under åren fram till år 1840 skedde en serie förbättringsarbeten, som kulminerade i restaureringen år 1840. Orgeln hade redan år 1809 varit föremål för översyn, men det var icke förrän år 1832 frågan om dess tillstånd allvarligare diskuterades. På extra sockenstämma i nov. samma år behandlades ärendet. Orgeln befann sig i det skick, att en reparation just då var av nöden och organisten Wissler menade, att "nödvändig renovation med det första måste företagas, hwarföre han ansåg det wara sin pligt som hafver denna Kyrkans dyrbaraste egendom i sin närmaste wård, att anmäla detta, att han sedermera må wara fredad från alt answar". Sedan pastor meddelat, att en f. d. organist Hanner förklarat sig villig att utföra arbetet för 100 riksdaler banco, beslöt stämman att renoveringen skulle komma till stånd. Då emellertid den ekonomiska sidan av saken icke kunde ordnas tillfredsställande, kom frågan på stämma i maj följande år att få falla. Det var först i samband med kyrkans mera omfattande restaurering, som medel anslogos för den så länge behövliga renoveringen av orgeln. Kyrkklockorna synas ha vållat bekymmer mer än en gång. Så berättas, att kyrkans spräckta klocka, som var den av grevinnan Spens år 1747 delvis skänkta, enligt stämmans mening skulle lagas. I juli år 1831 fick man ett anbud på dess lagning. Priset var 100 riksdaler banco, vidare "behöfliga dagswärken, 1/2 famn Tallwed, 1/2 Ryss Kohl". Det lyckade resultatet av arbetet med klockan medförde, att man på hösten samma år beslöt, att alla tre klockorna skulle användas vid gudstjänstringningarna, men härför måste skaffas två ringkarlar, enär man eljest befarade, att klockorna utan särskild tillsyn "ganska wårdslöst under Ringningen behandlas". Nu beslöts också om priset på klockringningen. Storklockan och mellanklockan kostade vid begravning 8 skilling, "men lillklockan får ensam wid fattige liks begrafning utan afgift begagnas". Glädjen över de tre klockorna blev dock ej så lång. Ty i april 1833 konstaterade man, att mellanklockan gav "ifrån sig ett ganska swagt och klent ljud", varför man beslöt att icke vidare låta ringa med henne.

Eftersom kyrkokassan visade ett mycket beklagligt tillstånd, beslöt man i nov. år 1834 att söka försälja den numera oanvända kyrkklockan, "enär församlingen ej mägtade utgöra de dryga umgälder, som skulle fordras för dess omgjutande". För övrigt tröstade man sig med, att man ändå hade "2ne vackra och harmonierande klockor". Sedan medgivande inhämtats hos ägarna till Stavsäter, där givaren av klockan en gång bott, skedde försäljningen efter det anbud infordrats till stämman i juli år 1835. Brukspatron Morsing i Nyköping hade lämnat högsta anbudet, och med honom skulle nu ett kontrakt upprättas. Därmed hade man avhänt sig en av församlingens klockor, som icke sedan dess fått någon ersättare för sig.

Taket på kyrkan och tornet påkallade församlingens uppmärksamhet vid flera tillfällen. Eftersom intet gjorts åt kyrktaket sedan år 1811, fann man på sockenstämma i nov. år 1834 nödvändigt att gå i författning om förberedelser för erforderlig reparation. I samband med diskussionen härom framhölls, att församlingsborna voro fria från skyldighet att deltaga i reparationsarbeten på kyrkan enligt Kungl. res. år 1740, emedan patronatsrätten skulle medföra skyldighet till allt underhåll på kyrkan. Eftersom saken brådskade, skulle man snarast besiktiga kyrkan för att se, huru omfattande reparationen behövde bli. Först ett och ett halvt år senare blev det allvar av alla förberedelser. Spån skulle tillhandahållas av godsen under det att den kontanta ersättningen, 32 skilling pr dag, skulle bestridas av kyrkokassan. Taket nyspånades och ströks och det rankiga bjälklaget till tornställningen och klockstolarna förbands med starka järn. Påföljande år, i augusti år 1837, kunde avsyningen ske, vilken synes ha utfallit till full belåtenhet.

År 1838 grep man sig an med tornets form och utseende. Tidigare hade det såväl till tak som väggar varit klätt med rödfärgade spån. Nu borttogos dessa och väggarna kläddes med spåntade bräder, som målades i samma färg som kyrkan. Tornluckorna sänktes och rundades upptill samt svartmålades. Tornets övre avsats erhöll "korpluckor" och fick en mera fristående form. Även denna övre avsats målades i samma färg som kyrkan. Höjden på tornet ökades med inemot två alnar, och dess översta tak fick sin nuvarande form i stället för det förut i en spets utdragna taket.

 

RESTAURERINGEN ÅR 1840.

 

Emellertid synes icke dessa smärre reparationer ha varit tillfyllest. Önskan om en genomgripande renovering kvarstod. På sockenstämma i maj år 1839 togs också saken upp, varvid beslöts att syn först skulle ske, för att man sedan skulle kunna vidtaga erforderliga mått och steg. I dec. samma år beslöts emellertid, att renoveringen skulle komma till stånd påföljande sommar. Kostnaden för arbetet skulle bestridas av patrones. I skrivelse hade de förklarat, att sedan kyrkokassans medel använts, "den bristande fyllnaden till kostnad af ifrågawarande reparation utur den så kallade Byggnads-Cassan, å wåra socken andelar deruti, på wårt och wåra i Wist församling befintlige egendomars answar, tills vidare uttaga". Kyrkokassans klena tillstånd hade icke möjliggjort restaureringen. Den innehöll blott 500 daler banco. Men nu kunde arbetet trots detta komma till stånd.

Sedan den ekonomiska sidan av saken blivit på ett tillfredsställande sätt ordnad, vidtogos erforderliga förberedelser. Arbetsbeting uppgjordes med snickaren Erik Söderlund i Bostorp om de planerade snickeriarbetena och med muraren Em. Säberg i Nortorp om murningsarbetet, "hwarefter förenämnde arbete den 27 april 1840 börjades med kyrkans inredning ... sedan sång och bön blivit i kyrkan hållen". Vid slutet av sommaren var arbetet i huvudsak avslutat. Då hade alla fönster blivit "nedhuggna till 18 tums större öppning i dagern", samt försetts med nya fönster. Det gamla och låga vapenhuset fick lämna plats för ett rymligare, på vilket anordnades ett rum för orgelns bälgar. Ett bakom orgeln befintligt mindre fönster hade upphuggits till en dörr, som förde ut till bälgrummet. På västra gaveln fanns högst uppe ett litet fyrkantigt fönster, som nu upptogs till ett större rundfönster och på båda sidor om vapenhuset upphöggos rundfönster "till ljus åt den förut mörka Orgelläktaren". Sakristian fick nu egen ingång, som förut saknats. Invändigt hade också stora förändringar skett. Bänkbyggnaden hade gjorts ny, varvid bänkarna försänkts 10 tum. Nytt golv hade också inlagts under bänkarna. Dubbelbänkarna i koret hade indragits "till wanlig och erforderlig storlek, hwarigenom kyrkans förut trånga chor blev utvidgat och rymligt". Altarringen sänktes i förhållande till bänkarna, samt erhöll rundade hörn. Kyrkans mittgång gjordes nära en aln bredare. "Med kammarherren grefve Bielkes begifvande och i enlighet med af honom lemnad ritning" förminskades den s. k. Stureforsläktaren och ombyggdes. Draperimålningarna kring altare och fönster borttogos. Om resultatet heter det: "Genom denna reparation hade kyrkan, som förut var mörk och dyster, vunnit ganska mycket i ljus och dager utan att öfverlastas af modernismens vidöppna och döfvande solbad".

Under kyrkans hittillsvarande tid hade vid flerfaldiga tillfällen bänkrummen givit anledning till strider. Som alltid under äldre tid voro för varje hemman och torp särskilda bänkrum reserverade. Härför funnos också bestämda längder, som i detalj angåvo envars plats. Liksom vid kyrkans tillkomst frågan om bänkplatserna var av utomordentlig betydelse, så återkom nu samma fråga även för sockenborna i allmänhet. Ofta klagades på intrång. Så berättas, att sockenmännen "klaga deröfver at en del i synnerhet Torpare och Inhyseshjon icke gå i sina dem i kyrkan tildelte Bänkrum, utan tränga sig in uti andras, beslöts at den, hwilken utom sin bänk och tilldelta rum intränger sig i en annars, gjör sig skyldig til et vite af En kanna win eller en Söndags sittande i Stocken". Klagomålen återkommo med stor regelbundenhet trots hotet om straff, som icke synnerligen avskräckte. Så sent som år 1824 påtalades, "at en qwinsperson . . ehuru mindre wälfrägdad, merendels har den oblygsamheten och oförskämdheten, at bland godt och ärligt folk tränga sig inn i en af de främsta stolarna, där den aldeles icke har rättighet at sitta, utan i de nedersta stolarna 24 och 25, som för Backstugor äro wid bänkindelnigen anordnade". Emellertid hade straffet för denna förseelse nedsatts, så att det nu blott uppgick till en riksdalers böter. Bänklängden från år 1745, som hade gällt ända till år 1835, ersattes då med en ny, vid vilken hänsyn togs till nytillkomna ställen . Klagomålen över intrång i andras bänkrum avtogo och i varje fall kan man icke av sockenstämmoprotokollen från senare tid finna exempel härpå.

Av stor betydelse var en annan tilldragelse, som kanske icke omedelbart har med själva kyrkan att göra, men som samtidigt hör ihop med den. Den nya psalmboken antogs år 1819, men det dröjde ganska länge, innan man i Vist var redo att införa den. Pastor hade visserligen hemställt, att den skulle få antagas, men församlingen var ej villig därtill. Då saken år 1820 fördes på tal, förordades uppskov, "ehuru Församlingen förklarade sig will ... ganska nögd med at till allment kyrkobruk antaga den nya Psalmboken". Vid en ny framstöt år 1824 uppgavs församlingen önska "at med bruket af den Gamla Psalmboken ännu få underhålla sin andakt". Man väntade nämligen, att psalmboken skulle innehålla den nya evangelieboken. Då detta blivit förverkligat, infördes den också här till gudstjänstbruk med första söndagen i Advent år 1825.

 

NYA RENOVERINGSARBETEN.

 

Under århundradets senare del förekommo en del smärre underhållsarbeten på skilda inventarier i kyrkan. Så renoverades och förskönades altartavlan år 1850, enär den som det heter "både till teckning och färgläggning tarfvade åtskilliga förbättringar". Tjugo år senare vitmenades tornet. År 1871 fattade man det viktiga och betydelsefulla beslutet att bilda en orgelkassa för att "möjliggöra utförandet af en länge ifrågasatt ombyggnad af församlingens Orgelverk". Som praktiskt resultat av förslaget följde, att beslut fattades, att följande år fem öre skulle erläggas av varje inom socknen mantalsskriven person. Denna avgift skulle upptagas i samband med övriga kommunalutskylder.

Ett annat betydelsefullt förslag gällde anskaffandet av en värmeugn för kyrkan. På stämma i maj år 1884 behandlades detta ärende. Därom heter: "Allmänt erkändes fördelen af kyrkans uppvärmning och kostnaden för sjelfva wärmeugnen innebar intet afskräckande". En utredning förordades för att man skulle kunna "fatta ett noga öfverwägdt och wälgrundadt beslut". På hösten samma år var utredningen färdig, men saken fick förfalla, "enär stämman ansåg församlingen hafva nog med den börda, som den nu af trängande nödwändighet fått sig pålagd". Denna tyngande börda var kyrktakets bristfällighet. Redan år 1884 hade det behövt helt omses, men bristen på medel omöjliggjorde detta. Sedan man också på stämma å maj samma år fattat slutgiltig ståndpunkt till den ofta vid stämmorna uppdykande tanken, att socknens patronatsinnehavare vore pliktiga att bekosta underhållet av kyrkan, omnämner protokollet, att man fann det "wara ändamålslöst att derom twista, hvarföre ock nu ifrågavarande reparation skulle ske på församlingens gemensamma bekostnad". I mars år 1885 beslutades, att kyrkotaket skulle beklädas med s. k. korrugerad plåt, emedan man fann det i längden billigast med detta taktäckningsmedel, varvid det gamla taket av handkluven spån övertäcktes. Frågan om en tidsenlig värmeugn var dock icke helt förd åt sidan. Två månader senare var ärendet nämligen uppe igen "enligt fleres önskan", varvid "förslaget derom, såsom på en gång tidsenligt och af erkändt behof påkalladt, möttes af enhälligt bifall". I oktober samma år antogs entreprenör, som skulle utföra arbetet mot en summa av 510 kronor. Häri ingick dock icke värmeanordning för sakristian.

En verkligt god hjälp för anskaffande av ny orgel erhölls år 1890. Genom frikostig donation hade församlingen av en okänd donator erhållit 5000 kronor för detta ändamål. Orgelns tillstånd betecknades som ytterst bristfälligt och ohjälpligt, varför genom denna donation möjlighet bereddes att omedelbart skaffa ett nytt instrument. För en summa av 5800 kronor antogs firman Åkerman och Lund att utföra arbetet. Av den gamla orgeln skulle endast fasaden behållas. Arbetet utfördes sommaren år 1891. Den nya orgeln omfattade 12 stämmor. En annan gåva till kyrkan, "vittnande om ... kärlek till Herrens hus och Vists församling" fick församlingen år 1907, då grevinnan Pauline Bielke i sitt testamente bestämt att till församlingens tornkassa 5000 kronor skulle överlämnas till nytt torn på kyrkan.

 

RESTAURERINGEN ÅR 1909.

 

Trots de många reparationsarbeten, som gång efter annan utförts på kyrkan, hade brister uppstått, som tarvade en mera genomgripande översyn. En sådan skedde sommaren år 1909. Redan i oktober år 1908 hade kyrkostämman enhälligt vitsordat att av kyrkorådet föreslagna reparationsarbeten borde komma till utförande. En kommitté, bestående av kyrkoherde A. Broman, riksdagsman G. J. Jonsson och direktör G. von Zweigbergk, tillsattes. Den från början uppgjorda förteckningen på arbeten, som skulle utföras, kunde emellertid icke följas, därför att kommittén fann ytterligare brister, som måste avhjälpas. Vid sammanträde i febr. år 1909 förordades följande arbeten att utföras, nämligen nytt golv under bänkarna samt nya, breda och bekvämare bänksitsar. Bänkinredningen borde ommålas i samma marmorering, som förut funnits. Altaret ommålas i den dåvarande, fast något nedstämda färgtonen. Vidare skulle kyrkans murar såväl ut- som invändigt lagas och avfärgas. Som det mest behövliga vore en ny värmeanordning. Arkitekt G. Westman, som uppgjort förslaget till restaureringsarbetena påpekade också, att det ur estetisk synpunkt vore synnerligen önskvärt, att "det omonumentala taket af korrugerad plåt likasom tornets släta plåttak borttoges för att lämna rum för det därunder liggande gamla taket af handklufven spån". Han förordade en undersökning av saken. Detta sista förslag upptog ej kommittén, som menade att "plåttaket befunne sig i dugligt skick". Estetiska synpunkter fingo tydligen icke allt för stort utrymme. Av kontraktet med entreprenören Carl Ringström framgår vidare, att kyrkans golv skulle lagas, varvid trägolvet på båda sidor om altaret skulle ersättas med sten. Likaså skulle golvet i vapenhuset omläggas. Härtill användes sten, som förut tillhört S:t Lars kyrka i Linköping. Dessutom skulle fem gravstenar, som lågo utmed kyrkväggen, uppresas och fastklamras vid väggen. Beträffande värmeanordningen beslöts efter anlitande av expert, att man skulle insätta värmeledning med lågtrycksångpanna. Samtliga arbeten belöpte sig till en kostnad av kronor 3360. Den 17 juli 1909 avsynades arbetena, som tagit sin början den 17 maj samma år. Några år senare beslutade kyrkostämman att låta indraga elektriskt ljus i kyrkan. Detta skedde i sept. år 1917. Visserligen höjdes röster för bibehållande av enbart levande ljus, emedan man ur kostnadssynpunkt fann det betänkligt att under rådande krigstid företaga detta arbete. Greve Thure-Gabriel Bielke, som utlovade elektrisk kraft gratis, om arbetet komme till stånd, uppvisade de ovedersägliga fördelar, som elektriskt ljus skulle innebära, samt att det rent ekonomiskt vore fördelaktigt, om förslaget antoges. Utan votering bifölls också kyrkorådets förslag om indragning av elektriskt ljus.

 

KYRKORESTAURERINGEN ÅR 1928.

 

Förarbetet till den år 1928 utförda genomgripande restaureringen tog sin början år 1925. På våren hade kyrkorådet tillsatt en kommitté att utreda frågan. Redan i okt. samma år framlade kommittén resultatet av sitt arbete, vilket visade, att man måste anlita sakkunnig person. Fördenskull hade också arkitekten E. Fant, Stockholm, tillkallats. Han uppgjorde ett fullständigt program med förslag och arbetsbeskrivning, vilka på oktoberstämman samma år godtogos. Enär kommittén småningom fann, att åtskilliga andra arbeten måste utföras i samband med en blivande restaurering, hade samme arkitekt åter tillkallats. På kyrkostämma i maj år 1927 beslöts, att det framlagda förslaget och uppgjorda ritningar skulle underställas K. Byggnadsstyrelsen. I oktober samma år fattade stämman enhälligt det viktiga beslutet, att kyrkan skulle restaureras såväl ut- som invändigt i enlighet med av arkitekt Fant uppgjort förslag, vidare att orgeln skulle renoveras i enlighet med ett av orgelbyggaren E. H. Eriksson, Sundbyberg, uppgjort förslag, samt att nytt gravkapell skulle uppföras. Arbetet beräknades kunna utföras sommaren år 1928. Till kommitterade valdes häradsdomare Axel Jonsson, kantor A. Tegni, byggmästare C. G. Wistrand, greve T.-G. Bielke samt kyrkoherde O. Aspan. Redan i mars påföljande år entledigades byggmästare Wistrand från uppdraget och i hans ställe valdes häradsdomare A. Ekdahl. Kostnaden beräknades till omkr. 30000 kronor. Det omfattande arbetet bestod däri, att murarna utvändigt avfärgades, samt att tornet och kyrktaket ommålades. Även invändigt ommålades väggarna. Nya innanfönster ditsattes. Hela bänkpartiet omgjordes, så att bänkarna skulle bli bekvämare. Den slutna karaktären på bänkkvarteren behölls dock. Orgelläktaren utbyggdes till den ursprungliga storleken, varvid samtliga i kyrkan befintliga tavlor på apostlarna insattes på barriären, så att bildserien skulle bli komplett. Trapporna upp till orgelläktaren förbyggdes, varigenom större enhetlighet gavs åt själva kyrkan. Sakristians inredning blev helt förändrad. Väggarna där ommålades i samma färg som kyrkans. Alla dekorationer rengjordes och skyddades. Kyrkväggarna kalkfärgades men brötos i grön och bränd umbra samt svart. Hela bänkinredningen ommålades. Dörrspeglarna marmorerades i 1700-talsfärg i blått. Liknande var förfarandet med läktarbarriären. Vapenhuset hade även blivit ansenligt förändrat. Trapporna hade inbyggts, och hela vapenhuset ommålats. Altaret, altarringen och orgeln hade också ommålats på samma sätt som övrig målning.

Åtskilliga av kyrkans inventarier blevo ävenledes föremål för konserveringsarbeten. Detta gällde det medeltida altarskåpet, krucifixet, predikstolens tak, madonnabilden, åtskilliga begravningsvapen och kopparstick. I ljuskronorna inmonterades elektriskt ljus. Orgelns restaurering anförtroddes åt firman Hammarberg, Göteborg. Entreprenadsumman belöpte sig på kronor 17770: -; som fördelades sålunda: byggmästare C. G. Wistrand kr. 3450: -. murarmästare Hj. Pettersson kr. 9300: -, målarmästare M. Ekholm kr. 3385: -, elektriker E. Sahlin, kr. 960: - och firman Furhoff kr. 675: -. Orgelns restaurering drog en kostnad av kr. 4985: - och samtliga av konservator E. Sundbaum utförda konserveringsarbeten kr. 1875: -. Arbetet som påbörjades den 1 maj 1928, var färdigt för avsyning på bestämd tid, den 1 nov. 1928. Torsdagen den 15 nov. 1928 skedde återinvigningen, som förrättades av biskopen Erik Aurelius.

 

KYRKANS INVENTARIER.

 

Vists kyrka äger åtskilliga mycket förnämliga inventarier, av vilka de flesta tillhört den gamla kyrkan, även om senare tillskott också skett av föremål med betydande värde. Kyrksilvret hör till kyrkans klenoder. Efter Gustaf Vasas indragning av överflödigt silver hade en icke föraktlig silverskatt samlats, som i början av 1700-talet hade sin största omfattning. Genom olika omständigheter minskades den dock. Det som nu finns kvar är dock mycket förnämligt. I allmänhet äro föremålen lämnade som gåvor. Till klenoderna hör den tidigare omnämnda kalken, vars fot är från medeltiden. På handtaget bär den i s. k. munkstil inskriptionen "Ihesus". Runt foten läses: "Wist curatus frater Carolus Wasten. haec procuravit de dono Dei, orate pro eo. Anno D:ni MCDXVI".

Den förgyllda patenen av silver är märklig, därför att den av allt att döma är ett slaviskt arbete. På dess baksida finnas ingraverade dels en bild av Kristus bärande korset dels en på slaviskt språk avfattad inskrift den 14 dec. 1688. Man förmodar, att den är ett krigsbyte. Kyrkan har tvenne oblataskar av silver. Den ena har oval form med driven och cicelerad ornering i blomrankemönster. Den är försedd med inskriften: "Catharina Oxenstierna Turesdotter Anno 1678". Gåvoförteckningen uppgiver, att den 28 april 1678 skänktes "en sköön Oblatask af sölfver med drifvit arbete" av fröken Catharina Oxenstierna. Den andra oblatasken är av förgyllt silver i fyrsidig form. På locket är ingraverad en grevlig krona samt monogrammet C. P. = Christina Piper, varför den sannolikt stammar från 1700-talets förra hälft.

Kommunionkannorna äro tre till antalet. Den äldsta skänktes år 1645 av Ture Oxenstierna och Sigrid Oxenstierna. Den vägde enligt uppgift 96 lod silver och ansågs vara en "sköön Skiänkekanna". Den är försedd med dubbelt Oxenstiernavapen och initialerna T. O. S. O. Den andra i tidsföljd stammar från år 1692. Den är uppåt avsmalnande. På snåsen en maskaron i relief. På grepen vinranka i relief. Initialerna äro D. H. i krönt sköld = Didrik Hysing, 1676-1715.

Den tredje kommunionkannan är från år 1775. Den har formen av en urna med ingraverad vapensköld på ena sidan och Oxenstierna-vapnets hjärtsköld på den andra. På foten är ingraverat: "Åhr 1775 giordes denna kanna af gammalt kyrkiosilfver, Utaf Anders Stafhell". Initialerna äro C. P. - T. O. Gåvoförteckningen den 5 dec. 1774 omtalar "kyrkans nya silfkanna" om 115 lod som "blifvit förfärdigad af kyrkjans förra gamla silfver". Av det gamla kyrksilvret togs 1 kalk, 1 paten, 1 skänkstop och 1 oblatask. Den medförde att silversmeden fordrade 34 lod silver, som kannans vikt översteg det till honom inlämnade silvret. Brudkronan är från år 1871. Den är gjord av förgyllt silver och försedd med rik ornering. Ljuskronorna i kyrkan äro fem. Den största är av malm för tolv ljus. Gåvoförteckningen karakteriserar den som "en sköön Liusekrono medh tolff pijpor vthi". Inskriptionen på kronan lyder: "Her Johan Adolph Stuart, Fru Anna Stuart Til Stuartsäter och Lida Hafva dena Ljuschrona Til Wists Kiörka Förerat Anno 1667". Om de övriga ljuskronorna veta vi, att en "liusecrona om 6 pipor" är skänkt av "Cammarfruen på Ringznäs Brita Håkansdotter an. 1697" och en annan "liuscrona om 6 pipor wid lächtaren" är given i testamente efter "Sahl. Past. Wikman. 1697". Om övriga ljuskronor saknas uppgifter.

Kyrkan äger två timglas, av vilka det ena, som alltfort är i gott skick, skänktes i juni år 1735 av lagman Daniel Sparrschiöld och Sophia Spens på Stavsäter.

Textilier. Antependierna äro fem. Av dessa kunna blott tre användas, ett svart från 1700-talets senare hälft, ett rött som år 1909 överlämnades som gåva och ett grönt, som skänktes till kyrkan år 1931. Mässkrudarna äro fem. Av dessa kunna fyra användas. Två äro svarta, den ena från år 1699, skänkt av greve Germund Cederhielm, den andra från år 1841. Den röda skänktes till kyrkan år 1795 av grevinnan Bielke. Den vita anskaffades år 1942.

Anmärkningsvärda äro kyrkans dekorativa takmålningar. Visserligen äro de ej utförda av någon betydande mästare, men de utgöra ett gott prov på tidens smak. Närmast altaret finns en målning, som är ett försök att åskådliggöra det kristna treenighetsbegreppet. Mittpartiet av taket visar "de dödas uppståndelse", närmast altaret "saligheten" och närmast läktaren "osaligheten" (surgite, venite och abite). På valvets sidor synas till vänster från altaret räknat Jesu födelse, Jesu frestelse, och till höger Jesu dop och Jesu bön i örtagården. Över orgelläktaren läses inom en ring hela Ps. 150 i Psaltaren.

 

 

 

Utefter kyrkans långväggar finnas åtskilliga vapensköldar uppsatta, som erinra om de adliga ätter, som funnits inom församlingen.

Under kyrkan ha de tre olika säterierna sina gravar. Mitt i stora gången är Sturefors grav belägen. Framme i koret till höger ligger Säbygravarna och till vänster kyrkoherde Petrus Enewalds grav. Något nedanför Säbygravarna ligger Stavsätergraven. Den sista av dessa gravar, som tillslöts, var Stureforsgraven, vilket skedde år -1906.

I övrigt återstår att omtala, att dopfunten, som förut blivit omnämnd, är försedd med en på dess övre åttkantiga del inhuggen inskription: "Aspergam super vos aquam mundam et mundabimini. MDCL. Ezec. 36." Översatt betyder det: "Jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena. 1650. Hes. 36".

Det likaså förut omtalade altarskåpet från medeltiden förtjänar ytterligare uppmärksamhet. Sedan det konserverats år 1928 framträder det nu med något av sin ursprungliga skönhet. Det är snidat i trä och tredelat. På övre mittpartiet framställes Mariæ kröning. Till vänster därom stå S:ta Birgitta och S:t Johannes och till höger S:t Laurentius och Maria Magdalena. Det undre mittpartiet återgiver Jesu begravning. Till vänster därom synes Erik den helige och S:t Nikolaus samt till höger S:t Sigfrid och S:t Botvid. På flyglarna äro bilder av de tolv apostlarna med deras särskilda attribut.

Slutligen kan bland kyrkans inventarier nämnas kyrkklockorna. Båda klockorna ha funnits till sedan den gamla kyrkans tid. Som tidigare nämnts hade båda gjutits år 1669. En annangångsklocka har också funnits, men sedan den blivit oanvändbar, såldes den år 1835. Storklockan har ovantill inskriptionen: "Gloria in exelsis Deo et in terra pax, hominibus hona voluntas". Det betyder: "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag". På mitten läser man givarnas namn och kring nedre randen: "Laudate Dominum in cymbalis in cymbalis bene sonantibus. Holmiae me fundebat Johan Meyer Anno 1669", vilket i översättning betyder: "Lovsjungen Herren med cymbaler, med välljudande cymbaler. I Stockholm göt Johan Meyer mig år 1669".

Lillklockans inskription lyder: "Anno 1669, 28 julii Regnante Carolo XI in Wist fusa Haec Campana. I.H.S.P.I.S". Översatt: "År 1669 den 28 juli under Carl den XI :s regering är denna klocka gjuten i Wist". Nedtill lyder inskriptionen: "En ego Campana numquam denuncio vana; dum trahor audite, voco vos ad gaudia vitae". Översättning: "Se, jag är en klocka, som aldrig förkunnar tomhet;. när jag drages, hören, jag kallar eder till livets glädje". Under sju å åtta sekler har i Vist kristen kultutövning ägt rum. Kyrkan var det självklara centrum, dit man samlades. Det nutida templet vill för vår tids sockenbor vara ett andligt hem. I sin enkla skönhet förmår det att åt den jäktade människan skänka vederkvickelse och samling, ty här bor alltfort "förvisso Gud och här är en himmelens port".