1600-talets vägnät och vägunderhåll 

å Säby-godset 

Redan på 1200-talet var underhållet av vägar, särskilt härads- och kyrkovägarna, men även byvägarna ett onus, som ålåg jordbrukarna att fullgöra. Redan då fanns den "gambla Kindbovägen" i den riktning genom Säby-godset, som densamma haft nästan oförändrad till våra dagar. På kartan äro med grönt angivna de vägar som enligt 1690-talets kartor då funnos genom godset. 

"Gambla Kindbovägen" gick då som nu förbi det nuvarande Skogs Norrgård, genom Skogs ägor, över Hamra bro samt förbi Hovetorp och Cedersberg, följande grusåsens rygg, och fram till Säbybro samt därifrån rakt fram över ängen framför det nuvarande slottet och över den plats, där slottet nu står, upp till hörnet av trädgården och därifrån utefter Ladugårdsvik, slingrade sig sedan åt vänster ifrån den nya vägen strax söder om den nuvarande banvaktsstugan och vidare förbi torpen L:a och St. Hagen, Gatan och Landamäre alldeles i samma spår, som den av dessa torp ännu använda utfartsvägen går. Efter att ha passerat bron över Skaggebo- eller Landamärebäcken fortsatte den så in i Kinda härad. /Den nya, bekvämare vägen genom Storängen är anlagd först på 1860- och 1870-talet/. Den nuvarande vägen utefter sjön från Säby bro och till Säby gård anlades på 1790-talet samtidigt med nya slottets byggande. /Vägarna framme vid gården mera detaljerat! Se Tomtkarta över Säby gård/. 

Anmärkningsvärd är den urgamla längesedan raserade och med undantag av få rester alldeles försvunna väg /å kartan betecknad med blått/, som utgick från Kindbovägen vid Cedersbergsåsens södra ände och gick över Djurgårdshumpen ned till ån, där spången nu går över denna, och förbi det gamla Bjerka samt rakt i sydost över skiftet därstädes upp till den ås, som sträckte sig till Torpabyn, där den förenade sig med Åtvidabergsvägen, I samband med Bjerkas nedbrännande eller avhysning brändes eller förstördes antagligen den bro, som här gått över ån, och efter vilken men påträffade pålar vid sjösänkningen år 1856. 

Frän östra sidan av nuvarande djurgården gick förmodligen en gångstig eller sämre körväg, efter vilken spår finnas, genom djurgården fram till Säby bro och Kindbovägen därstädes. Vid den tiden fanns nämligen en kvarn vid Säby bro. Den gamla vägen och bron över Stångån förstördes förmodligen någon gång på 1500- eller möjligen på 1600-talet. 

Egendomligt är att man ej kan spåra någon ordentlig väg till gamla Bjerkaholm vid Kvarntorpet. Dit tyckes endast hava lett en klövjestig, som slingrat sig dit frän det nuvarande Cedersberg genom ängs- och skogsmark. Den nybrutna väg, som nu leder dit, är av yngre datum, Egendomligt är vidare, att ej heller någon väg ledde dit genom Lanhagen från Säby. Den väg, som nu går från Säby till Kvarntorpet är anlagd först på senare tid. Kanske var det med avsikt vägar ej anlades, så att man ej så lätt skulle kunna nalkas det gamla fästet Bjerka-holm. 

Från Säby utgick då som nu Åtvidabergsvägen, sträckande sig förbi Torpa, Gasarp, Dalshult, Markustorp, Kringstorp och Banketorp samt vidare söder om sjön Tolen och åt Åtvidaberg till. Mellan Markustorp och Banketorp delade sig vägen, så att en gren gick förbi Kringstorp, och en annan förbi Borrtorp, av vilka säkerligen den senare på denna tid varit huvudvägen, En vinterväg fanns mellan Kringstorp och Kungshäll, men vägen förbi Sjöberga och Olofsmålen är anlagd senare. 

Anmärkningsvärt är vidare, att vägen mellan Säby och Torpa ej såsom nu gick rakt upp för Torpa backen utan först svängde i nordlig riktning över det nuvarande stationsområdet samt förbi det s. k "Flack-kärret" och därefter träffade den gamla Bjerka-vägen samt följde denna i nästan sydlig riktning fram till Torpabyn. En mindre väg ledde från Hybbeln förbi L:a Fallemo till den gamla häradsvägen vid Dijkare- eller Clementztorpet, som det då hette. Utfartsvägar funnos från Mumsmålen samt från Gunnarsbo både åt Torpa till och förbi Dalshult. Från Hovetorp gick åt öster en väg över Stångån vid Skorpa förbi Skälstorp och Åkroken till Göttorp. Den gick alldeles på samma sätt som nu utom mellan Skorpa och Skälstorp, där den gick över Skälstorps åker och öster om gården, Vägen mellan Göttorp och Torpa gick i en krok över Torpa ägor och en annan gren förde mera rätt mot Säby. Från Göttorp fortsatte vägen åt öster till Klint likasom i våra dagar. 

Vägen till Hållingstorp gick som nu för tiden men under sin fortsättning till Hästemo gjorde den på Mårdstorps ägor en stor båge åt norr för att undvika de sanka Smalkärren. Strax söder om Skälstorp avtog utfartsvägen från Barkesved och Pinnerum, och den nuvarande vägen frän Skorpa till Lundstorp fortsatte på denna tid till Ringetorp, som då också hörde till Säbygodset, 

Söder om Hovetorp tog en väg av åt väster, och gick över bron vid torpet Bäck över den s.k. "Hornsbäcken" som flöt fram där kanalen nu går, och fortsatte till närheten av torpet Hultet, där den förgrenade sig dels norr ut till Vessentorp och Gräshorva med förbindelse med stora landsvägen över Skog, dels åt sydväst och väster till Ringsnäs och Karsnäs. Från Hultet fortsatte även en gren i nordvästlig riktning över Skoga utmark, dels till Karsnäs och dels förbi de gamla torpen Sparrvik och Paradis och stod norr om Labbenäs i förbindelse med Stafsätersvägen. En vinterväg förde från den s.k. Kvarnviken vid Karsnäs och upp genom Sjöängen. Denna väg stod vintertid över den tillfrusna Rengen i förbindelse med Stafsäter och Skeda och begagnades av bönderna från dessa trakter vid kvarnfärder till Skorpa kvarn. Utfartsvägen från Långnäs-torpen gick på denna tid väster om Dånehall och ledde norr därom ut till landsvägen, men gick i övrigt på samma sätt som i våra dagar. Skogs Norrgård låg då för tiden i Skogs by och hade sin utfartsväg på byvägen. 

Det var nog under 1600-talet si och så med vägunderhållet. År 1696 förehöll "Cronans befallningsman Johan Berg" allmogen för den "tredska och försummelse, som wijsas widh vägarnas upprätthållande, så att han nu allestädes förfaller". Vid 40 dalers plikt ålades de väghållningsskyldige att i "tillstundande wicka iståndsätta dhen stora Lindklöpingz-wägen uthi Säby", vilken sedan gammalt varit indelad. Även andra "till landetz nytta och tienst anlagda wägar böra vidh makthållas och indelas", vilket cronobefallningsmannen nu antecknade och publicerade "till warning och efterrättelse". Två år därefter, eller år 1698, anmäler "Fierdingzkarlen Hans i Husby", huruledes "kiörkiogatan widh Wijst är så förfallen och elak att kiörkiofolcket icke kan uthan med största fara komma dher fram". Han framhåller att som socknemännen "hafwer tillförne samfälligt dhen samma upprättat", så bör man och gemensamt underhålla densamma, i synnerhet som den höst och vår skäres sönder av svämvatten. Var och en bör deltaga enligt hans "hemman-tahl". Även detta hade förmodligen ej åsyftad verkan, varför landshövding Eldstierna året därpå eller i maj 1699 ingrep och uppmanade "menige allmoge" att upprätthålla och förbättra "dhe stora och allmänna Kinnawägar. som löpa ifrån Wåhlbergz broo åth Säby, jämbwähl ifrån Lindkiöpingh till Säby" och som av gammalt varit "allmänna wägar", vilka varit till vägunderhåll indelade. Landshövdingen ålade de väghållningsskyldige vid 40 dalers vite att sätta dem "gienast" i stånd, liksom även "Wist kiörckiogatha", vilken senare av länsman skulle uppdelas, och de försumliga skulle därefter lagsökas.