Utbildning 

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Under 30-åriga kriget utförde den svenska armén många stordåd på slagfälten runt om i Europa. Det torde i första hand ha varit krigserfarenheterna hos befälet, som skapade förutsättningar för denna slagkraft. En del av befälen hade redan före kriget erhållit viss militär utbildning i utlandet, främst i Frankrike. Även Nederländerna tog emot utländska officerare för studier i krigskonst. Lennart Torstensson fick som tidigare nämnts sin utbildning i Nederländerna.

För de framförallt genom utskrivning uttagna soldaterna blev tjänstöringen i armén en helt främmande vardag. Historien är väldigt knapphändig när det gäller hur dessa soldater utbildades. Att någon systematisk, långvarig militärutbildning inte förekom är helt klart, eftersom utskrivningen inte gjordes förrän det utrikespolitiska läget krävde personell förstärkning till armén.

Några klart utformade reglementen torde heller inte förelegat. En knapphändig undervisning i vapnens bruk, samt en nödtorftig utbildning i olika stridsformeringar var med all sannolikhet den enda hjälp för överlevnad som bjöds, innan soldaterna sattes in i stridshandlingar. När Karl XI utformade tillkomsten av den indelta armén, var det därför helt unikt för svensk krigskonst, att för det första skapa en stående armé, med fast anställt frivilligt manskap. För det andra genom fastställda reglementen öva den nyskapade armén, och därvid inte bara undervisa utan verkligen drilla, och militärt indoktrinera soldaterna inför förestående krigshandlingar. På så sätt blev soldaterna mer motiverade för insatser i strid. Man ser t ex hur det bland karolinerna var en hederssak att få marschera i det första ledet, även om det utgjorde den farligaste platsen i stridsformeringen.

Karl XI:s strävan var att befälet, oberoende av börd, skulle börja sin militära bana som vanlig soldat. På så sätt växte en officerskader fram, som själva upplevt soldatens umbäranden, och själv av erfarenhet kände gränsen för soldatens förmåga att uthärda fältlivet. En del äldre officerare som inte hade förmåga att omsätta reglementenas innehåll i praktiken, pensionerades eller fick avsked.

Överstelöjtnanten Julius Rikera la Chapelle, som själv börjat som vanlig musketerare, utfärdade 1669 det första exercisreglementet. "Sveriges blomstrande ungdom, som lust hade till det ridderliga militära väsendet" blev överskriften för det reglemente som denna "Laskepelle" skrev.

Erfarenheten från tidigare krig lag säkert till grund för reglementenas utformning. Karl XI var dock framsynt när det gällde krigskonst. På generalmönstringarna, där större enheter var samlade, provades ofta ny material och nya stridsformer. Kungen var ofta själv med vid dylika tillfällen, inte bara som åskådare, utan som aktiv deltagare i övningarna.

Att sådana övningar utfördes under realistiska former förstår man när man ser till eftermälet av en generalmönstring på Polandsbacke vid Uppsala år 1691. Där berättas att 11 musköter, 17 gevärsstockar och 56 pikar förstördes vid kampering och fäktning.

Varje kompani bestod av två korpralskap pikenerare och fyra korpralskap musketerare. Dessa exercerades dels var för sig, dels i samverkan. Exercis i formering var ett viktigt moment, eftersom detta var grundläggande för truppens uppträdande på stridsfältet. Inövning av att hålla luckor och avstånd var t ex oerhört viktigt för manövrer inom kompaniet, exempelvis vid tripplering av led, kontramarsch med led, kontramarsch med rotar sedan man lossat salvan. Genom att fastställa kommandotekniken i reglementen, som var lika för hela armén, talade man på detta sätt samma språk inom hela armén. Eftersom reglementet hade likriktat befälsföring, underlättade detta vid tillsättandet av befäl.

Något som var av oerhörd betydelse för soldaten var att lära sig de olika signaler som förekom och som gavs antingen med trumma eller med blåsinstrument. För infanteriet var trumman den vanligaste signalmetoden. Genom trumman kallades man till korum, men trumman manade även till god insats i strid.

Fanan var kompaniets samlande symbol. Under strid bars fanan av kompaniets fänrik, och dit fanan fördes i strid, där låg också tyngdpunkten i kompaniets anfall. Genom fana hölls kompaniet samlat, och det var genom kraftsamling i närstriderna man besegrade fienden. Om fanföraren föll i strid var det alltid någon, som omedelbart var beredd att ta upp och föra kompanisymbolen vidare. Förlust av fanan var det värsta som kunde hända ett militärförband. Segrar räknades i första hand i antalet erövrade fanor, i andra hand materiella ting som kanoner, musköter och dylikt.

Den karolinska arméns utbildning inriktades enbart på offensiva uppgifter, vilket i viss mån kan ha varit till nackdel vid en del operationer. I slaget vid Poltava, var vad man kan se av historieböckerna, inte den svenska armén helt slagen. Soldaternas önskan var att fortsätta slåss. I konungens frånvaro hade befälet för armén överlämnats till generalen Lewenhaupt. Denna beslöt, fast sex regementen ville fortsätta fäktningen att armén skulle kapitulera, vilket också skedde. Om utbildningen även omfattat defensiva uppgifter, kan det ha varit möjligt att den överlevande delen av armén hade kunnat dra sig ur duellen vid Poltava. I stället blev förlust och förnedring soldaternas lön.

Andemeningen med skapandet av den stående, indelta armén, var från Karl XI:s sida att genom en stark och slagkraftig armé kunna hålla en alliansfri politik gentemot omvärlden. Han lyckades också under sin fortsatta regeringstid undvika krig. Under sjutton år upplevde landet fred. Under dessa år med en relativt god statlig ekonomi, hann indelningsverket utvecklas till ett enormt slagkraftigt krigsmaskineri, som arvtagaren Karl XII fick överta. Neutralitetspolitiken blev en förbleknad saga under den nya Karls tidevarv.

Den organisation som Karl XI utvecklade i indelningsverket, var ett mästerverk, eftersom det i stort sett oförändrat kom att bestå i 200 år.

Anslagen för att täcka arméns kostnader för framförallt utbildning har växlat. Under "Frihetstiden" skars t ex försvarsutgifterna ner med 30 %. Det var i första hand de värvade förbanden som drabbades. Den indelta armén fortsatte säkert i sitt invanda övningsmönster. Lite exercis under korpralens befäl efter kyrkparaden, kompaniövningar vid en "jägarbacke" i anslutning till kaptensbostället, samt några dagars regmentsövning vid Malmslätt.

Vid arbetet med grävningen av Göta Kanal deltog indelta regementen under hela byggnadstiden (Knektarna indelades i militära enheter). När arbetsveckan närmade sig sitt slut samlades knektarna för att under sitt befäl utföra 4 timmars militära övningar. Man ser av detta vilken vikt man alltid lagt vid utbildning bland indelningsverkets knektar.