Den indelte soldatens uppgift i strid, om vapen samt striden

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Infanterisoldaterna delades upp i tre kategorier efter sina uppgifter.

Grenadjärer: Handgranatkastare utrustades med handgranater, musköt med bajonett samt infanterivärjan.

Pikanerare: Ca 5 meter lång pik samt infanterivärja.

Musketerare: Musköt med bajonett samt infanterivärja.

Grenadjärer

Kompaniets handgranatkastare kallades grenadjärer och utgjordes av särskilt utvalda, psykiskt och fysiskt vål rustade soldater. Grenadjärens plats var först i ledet. Vid anfall avlossades först musköten, som sedan kastades upp på ryggen. Sedan gjordes handgranaten klar för kast genom att granatens tändrör eller krutsträng antändes med den runt handleden virad, brinnande lunttråden. Efter kast deltog grenadjären i striden med blanka vapen. För att öka räckvidden för handgranaterna fanns redan från 1700~talet granatgevär. Dessa var utformade så att en tratt eller skål var anbragt på övre delen av en relativt kort musköt. Musköten laddades på sedvanligt sätt fast utan kula. I skålen lades granaten, vilken vid avfyrningen slungades iväg av krutladdningen i musköten.

Pikanerare

Vid defensiva tillfällen, således vid försvar, ingick pikenerarna i de första leden av formeringen. Man satte skaftändan i marken och med pikens blad riktat mot fienden utgjorde pikenerarna en pikborg mot anfallande rytteri Man försökte således med sänkt pik spetsa de anstormande hästarna. Dessutom kunde de bryta udden av ett anfall från fiendens infanteri.

Vid offensiva tillfällen, således vid anfall, fungerade piken som stickvapen. Man kunde på längre avstånd än t ex med värja och bajonett tillfoga fienden stora förluster vid första anstormningen. Enligt min bedömning torde piken när striden stod som hetast, man mot man, inte ha varit det perfekta närstridsvapnet, enär pikarnas längd ca 5 meter utgjorde ett rörelsehinder. Själv tror jag, att slutstriden fick föras med den andra stridskamraten, värjan.

Musketerare

Musketeraren utgjorde truppenhetns skyttesoldat. Vid anfall avlossades salvan alldeles före inbrytningen efter regeln "se det vita i fiendens öga". När avfyring ägt rum, återstod närstriden där bajonetten på musköten kom väl till pass. Kolvslag och kolvstöt ingick också i dramatiken under fäktningen. Eftersom musköten med påskruvad bajonett, till sin längd och tyngd, var ett otympligt vapen gick den också ofta förlorad i stridens hetta. Värjan blev i så fall nästa vapeninsats som stod till buds. Skottlossning under närstrid var otänkbar, eftersom ingen tid för omladdning medgavs.

Under hela tiden som indelningsverket varade fortgick forskning och experiment för att få fram nya vapen till försvaret. Musköter fanns i olika utförande och kallades efter avfyrningsmekanismens utförande för luntlås- snapplås- flintlås- och hjullåsmusköt. De senare modellerna hade stora fördelar framför luntlåsmusköten, enär man på denna ständigt fick hålla lunttråden brinnande i väntan på skottögonblicket, samt att den krävde en tidsödande omladdningsprocedur. På flintlåsmusköten var mekanismen försedd med flinta och stål, som vid avfyrningen genom friktion utvecklade gnistor, vilka ombesörjdes antändning i fängpannan. Till flintlåsmusköten fanns dessutom färdigförpackade laddningar som medfördes i soldatens patronkök. Tidigare hade kruthornet varit soldatens ammunitionsförråd. De nya färdigställda förpackningarna bestod av en papperspatron med avmätt krutladdning, och med kulan bipackad i en påse i förpackningens topp. Tiden för omladdning avkortades genom att soldaten vid omladdning bet av botten på förpackningen och fyllde krut i fängpannan. Resterande krut släpptes ner i pipan. Pappret med kulan gick därefter samma väg. Efter två lätta stötar med laddstaken var musköten klar för avfyrning.

Det skulle dröja in på 1800-talet, innan de myningsladdade vapnen ersattes med bakladdade eldhandvapen.

1867 antogs remingtongeväret i försvaret. En helt ny och revolutionerande utveckling i vapenteknik hade börjat. Ammunitionen utgjordes av en enhetspatron som medgav snabb omladdning. Kalibern, grovleken på kulan, var 12 mm. På en senare modell av remingtongeväret minskades kalibern till 8 mm.

Med det nya geväret och med införandet av automatvapnen, ändrades också stridsformerna för infanteriet. De fyrkanter som kännetecknade fotfolkets uppmarscher till en fäktning försvann. I stället blev infanteriet en grävande enhet, där moder jord blev soldaternas bästa tillflyktsort. Precision och större skottvidd hos de nya vapnen ökade också avståndet mellan de stridande. Muskötens räckvidd 60-80 meter kan jämföras med de nya vapnens 150-200 meter.

Piken hade spelat ut sin roll och fick i stället en paradplats på våra museer och i militära kanslihus. Värjan blev också ett museiföremål, men har ändå fått behålla sin värdighet vid militära parader och dylikt, där befälet visar upp det som hjälpte till att ge kraft åt den armé, som under Sveriges stormaktstid sågs med respekt runt om i Europa.

Infanteriets understödsvapen, artilleriet

Artilleriet hade från början tre typer av granater för att understödja infanteriet i strid.

Fullkula, för att skjuta sönder befästningsverk.

Brandgranater, för anläggande av bränder inom belägrat område.

Geschwindan, i första hand för att bekämpa mer eller mindre oskyddad trupp.

Den sistnämnda var således den granat, vilket hjälpte till att bredda vägen för infanteriets inbrytningar vid anfall. Ett anfall med infanteri i samverkan med lätta artilleri utfördes p å följande sätt. Infanteriet var efter anfallningssignal under stridsformering på marsch mot sin inbrytningspunkt. Artilleriet för~ spänt med attackhästar framryckte nu till ungefär 40 meter framför eget infanteri. Här gjordes halt och 10 skott (Geschwindor) avfyrades. När infanteriet hunnit i fatt, gjordes ny attack på liknande sätt tills man kom till 70 meters avstånd från fienden. Här hade man kommit inom räckhåll för fiendens musköteld, varvid hästarna inte längre kunde användas. För vidare framryckning fick särskilt handräckningsmanskap ta vid.

Geschwindan fungerade så, att den inbyggda krutsträngen i tändröret började brinna vid skottögonblicket, samtidigt som granaten lämnade eldröret. När krutsträngen i projektilen brunnit till slutändan, antändes krutladdningen i granatens kärna, vilken exploderade. Utav kraften vid explosionen slungades sedan druvhaglen ut.