Välfärd och sjukvård under indelningsverket

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Sjukvården i den indelta armen ombesörjdes av förbandens fältskär. Det var översten som tillsatte fältskären Denne hade att i sin tur anställa tre "förfarna och svarsgoda" gesäller i sitt läkarlag. Fältskären hade innan han 'tick tillträda sin tjänst att inför "Collegium medecorum" avlägga prov i sitt kirurgiska kunnande. I fält var inte fältskärens uppgift enbart inriktad på kirurgiska ingrepp. Han var dessutom förbandets medicinare.

Redan under karolinertiden hade man begrepp om soldaternas ständiga gissel, fältsjukan. Denna febersjukdom som säkert skördade fler soldaters liv än vad striderna gjorde var fruktad. För att eliminera smittan, delade man redan under Karl XI:s tid upp intagna i sjuklägren på sårade, och feber- eller fältsjuka. I de fältsjukas läger rådde besöksförbud.

För fältskärens kirurgiska ingrepp stod diverse instrument till förfogande bl. a bensåg, brännjärn, knivar och tång för borttagande av kulor, (d v s instrument som vi i dag tror var vad som behövdes för den tidens kirurgi). Men dessutom fanns instrument för operationer, som vi i dag inte tror dessa kirurger hade inblick i. Vad sägs t ex om trepan att borra hål i skallen med och tänger för avlägsnande av benbitar. Man hade således även kunskap i att utföra invärtes operationer. Många soldater kunde således helas för att på nytt återgå i tjänst. Andra blev hemsända, enbenta eller enarmade, framförallt där köldskadorna inte gett fältskären andra möjligheter än amputation för att föhindra spridning av kallbrand.

För små blessyrer hade soldaterna sina egna huskurer. För att citera många författares skildring från gångna tider, ansågs "stopiss" särskilt framstående som läkemedel.

De sårade soldaterna samlades upp och fördes på bårar eller kärnor till förbandets hospitalplats, sjukläger. Redan på valplatsen skedde utgallring, där en bedömning av den sårades allmäntillstånd gjordes. Så skriver en viss fänrik Robert Petre i sin dagbok efter ett slag. "De som ej kunde varken leva eller dö, stack jag".

Vissa ordningsföreskrifter ingick i reglementet för armén. Löjtnanten och sergeanten skulle svara för att soldaten tvättade och kammade sig, tvättade sin skjorta och blus samt rakade sig en gång i veckan. Till varje förläggningsplats grävdes latringropar, som sedan skottades i gen. Det var förbjudet för soldaterna att bada i floderna. I fält skulle allt dricksvatten kokas och tillsättas med en kanna brännvin.

Fast Karl XII enligt källorna var nykterist, spelade brännvinet en viktig roll i karolinerarmén. Det ingick i medicineringen i sjuklägren, men ansågs också vara ett förebyggande medel mot fältsjukan. Enda smärtstillande medel vid operation utgjordes av en präktig fylla samt en träbit mellan tänderna.

För de febersjuka hade fältskären till sitt förfogande diverse dunkla medel, vars ursprung till vissa delar kan spåras till vidskepelse., Eller vad sägs om följande mediciner: Krossad gäddkäke, penis av hjort, brända hjorthorn, mumie, människokranie, daggmaskolja och huggormskött. Medicineringen verkade föga smaklig. Det fanns dock verksamma mediciner såsom chinin, opium, lakrits honung, kvicksilverpreparat, laxer- och kräkmedel.

När proviant kunde rekvireras från orten, eller när underhållsförbindelserna fungerade med Sverige, var fältranson fastställd och var lika med vad våra soldater får idag.

Genom de ständiga och långa marscherna blev nog ändå soldatens knorrande mage efter föda den återkommande, entoniga marschvisan.

Sjukvården liksom allt annat har under hand förbättras. Genom tillkomsten av underhållsförband, där trängtrupperna fått sig tilldelat sjukvården, behöver soldaten inte längre "stickas" på slagfältet, utan sedan 1800?talet under Röda Korsets beskydd behålla sin värdighet, och kan föras undan till sakkunig vård.

För den uttjänte soldaten instiftades redan under Gustav II Adolfs tid Vadstena Krigsmanshuskassa. Det var klosterbyggnaden som togs i anspråk som försörjningsanstalt för gamla och förlamade krigare. Anstalten upphörde 1783 och dess tillgångar, jämte inflytande medel, fördelades i stället till dem, som enligt ovan varit berättigade till intagning. De fick således en form av livränta.