Själavård 

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

När Gustav Vasa lät den Lutherska läran ta säte i de svenska kyrkorna hände något helt unikt för den svenska allmänheten. Det kristna ordet förkunnades på deras eget språk i stället för latin. Så småningom började dessutom en viss läskunnighet kunna skönjas i landet. Genom kungligt dekret ålades prästerna att i sina socknar utöva undervisning i läsning. Katekesen under 1600-talet var bl. a utformad med en speciell ABC-lärodel. 

Läskunnigheten kom att bedrivas som en regelrätt kampanj, inte bara på religiös grund, utan även med politiskt inslag. Den makt som låg bakom det kristna ordet beskrev inte bara Guds godhet. Den beskrev också betydelsen av lydnad inför präst och framförallt överhet. Detta var den politiska delen, att genom ordets förkunnare styra den ,,gemene" till lydnad inför hotet om Guds vrede. 

Tron på onda makter var därtill ett ständigt hot mot människans vandring på jorden. Jag vill bara i detta sammanhang erinra om häxprocesserna. 

I kyrkolag 1686 påbjöds prästerna att hålla vissa husförhörslängder på sina sockenbor. Lagen angav dessutom att folket på landsbygden skulle korums så tidigt, tillsammans att de före högmässan kunde bevista "Catechismi", förklaringar och förhör. Försummelse mot detta bestraffades med böter. Föräldrar och husbönder fick böta 4 öre silver, barn och legohjon 2 öre. Det är inte svårt att förstå det lydiga vertyg som landsbygdens knektar kom att utgöra, när de ända från barns- och ungdomsåren genom påverkan från kyrkan sida invaggats i föreställningen att vara ödmjuk och lydig mot Gud och den världsliga överheten. För den andliga välfärden fanns på varje regemente tre präster. En regementspastor samt en pastor på varje bataljon. Det var som synes väl försörjt för själavård, så någon nedtrappning av deltagandet i det religiösa livet efter antagandet som soldat inträffade inte. Tvärt om, bland karolinerna blev gudstjänstkorum en daglig handling i den militära rutinen. Morgon och kvällskorum var obligatorisk. Genom dagböckerna ser man att detta inte bara blev en militär slentrianhandling, som annars till många delar i våra dagar kännetecknar militärlivet. Många beklagar sig över, på grund av tjänstgöringsförhållanden, att de inte på "långan tid fått höra ett Gudsord, samt inte fått vederkvickas med Herrens heliga nattvard". 

Här, är ett par exempel på de böner som soldaterna blev lärda, och som belyser kopplingen mellan det andliga och den politiska påverkan som förekom. 

"Ge mig nåd att vara förnöjd med min sold. Lär mig vara min överhet trogen och lydig och flitigt uträtta vad mig av mina officerare varder befallt". 

Den andra bönen som ingick som bilaga till krigslagarna lyder: "Förläna mig trohet och kärlek till min överhet och bevara mig för synd, skam och last". 

Den största själsliga nöden uppstod, av förklarlig skäl, bland de soldater som fick uppleva fångenskapens förnedring i Ryssland. Soldaterna var en liten grupp i ett stort land. De var därför tvungna att i möjligaste mån hålla samman kring sin nationalitet och sin religiösa tro för att inte gå under. 

Under överstelöjtnant Bror Rålambs ledning bildade fångarna i Tobolsk ett kyrkoråd. Genom insamling och kollekter, där insamlingslistan tar upp 398 man, lyckades man få in så mycket medel så man på Rålambs initiativ uppförde en träkyrka. Fångarna i Tobolsk hade fördelen av att bland sina olycksbröder kunna tillräkna sig en fältpräst, nämligen Gabriel Laureus. Den kyrkliga samhällscirkel som dessa krigsfångar bildade, överbryggade en del av fångenskapens förnedring. 

Prästerna hade av naturliga skäl en stark ställning i den karolinska armén. Prästernas uppgift var inte enbart att bespisa soldaterna med Guds ord. De skulle liksom sockenprästerna övervaka och förmana soldaterna även för världsliga frestelser, särskilt till sjätte budet. Prästernas umbärande under fälttågen kan jämställas med soldaternas. Under uttåget från Sachen utkämpades en drabbning vid en by utefter marschvägen. Efter drabbningen skriver bataljonsprästen Westerman "När fienden var förjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, emedan uti kärre lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka jag uti gyttjan med Herrens heliga nattvard bespisade". 

Vid nederlaget vid Poltava grävde regementesprästen Georg Notmann ner nattvardskärlen på slagfältet innan han överlämnade sig som fånge. När han tretton år senare blev fri, tog han omvägen över Poltava. Grävde upp kärlen och lyckades under mångfaldiga faror återföra nattvardskärlen till Sverige. 

Även, om hundratals hyllmeter i våra arkiv upptas av händelser från krig, så upplevde ändå landet perioder av fred. För våra knektar innebar vistelsen i hemorten ingen andlig avslappning. Vid husförhören hade soldaten alltid sin givna plats i för~ samlingen. 

Kyrkparaden på söndagarna i hemförsamlingen, under befälets tillsyn var ett måste, och behölls bland våra knektar ända in på 1800-talet. Psalmboken och bibeln var inte var mans egendom under 1600- och 1700-talet. I stället blev katekesen soldatens följeslagare. Katekesen svarade inte enbart för den andliga välfärden. ABC bilagan hjälpte dessutom till att förkovra läskunnigheten i de militära leden. 

Vad kan väl mer ge förtröstan för en sliten soldat än orden i psalmen "Vår Gud är oss en väldig borg" den psalm som varit arméns följeslagare sedan 1600-talet.

Den soldatbön som hörts under århundraden från svenska soldater i korus, "Gud bevare konungen och fäderneslandet", ger också uttryck för den känsla man hade för sin ärade kung, och i många fall till landet där borta som man lämnat för åratal sedan.