Ryttarna 

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Sättet att rekrytera rytteri har sina anor långt tillbaka i tiden. Redan från början av medeltiden kan vi läsa om riddare, som med häst och lans uppträdde på landets arenor. Så småningom byttes lansen ut mot svärd och spikklubba. Hår har vi historiens första kavallerist. Det var de burgna, landets adel, som på detta sätt ställde sig till den regerandes förfogande. Detta, att adeln ställde ryttare till förfogande i krigiska sammanhang, kvarlevde ända fram till indelningsverkets införande. 

När Karl XI utformade organisationen för kavalleriet, fick den gamla modellen för rekrytering ligga till grund. Skillnaden blev bara den, att det, som tidigare varit förbehållet adeln, vidgades, så att alla större jordegendomar, i stället för att inlemmas i rotesystemet, själva fick sätta upp och bekosta fullt utrustad ryttare och häst. Som synes en vida kostsammare uppgift än vad fallet blev för rotebönderna. Gården kom att benämnas rusthåll. Rusthållet blev i gengäld befriat från skatt. 

Det ålåg således rusthållaren att rekrytera och underhålla ryttaren. När det gällde anställningsformerna för ryttarna, så följde de samma regler, som gällde för rotesoldaterna. Vanligt var då, för våra trakter, att rusthållaren försåg sin sventjänare, -ryttare-, med ett mindre torp. Ryttaren erhöll dessutom en mindre, kontant lön. Ryttarna var under sin civila gärning skyldiga att helt ställa sig till sin rusthållares förfogande som tjänare eller dräng. 

Det nybildade kavalleriet organiserades liksom fotsoldaterna i läns- eller landskapsregementen. Våra ryttare kom således att tillhöra Ösgöta Kavalleriregemente. Ryttarregementet var organiserat på åtta kompanier med 125 rusthåll, ryttare, per kompani. Ryttarkompaniernas rekryteringsområde var betydligt större än fotfolkets. En anledning till detta var den ekonomiska belastningen, som rusthållet innebar. Rusthållen var färre och låg längre från varandra ån vad rotarna gjorde. 

I Vist återfinner vi våra ryttare i två olika kompanier. Stavsätters rusthåll tillhörde Vifolka kompani, således orienterat väster ut. Markustorps och Skogs rusthåll hade sin förankring i Tjust kompani. 

Liksom roteförbanden var ryttarkompanierna ganska ofta samlade övningar, antingen vid kompaniets samlingsplats, eller vid regementets generalmönstringsplats, övningshed, där drill av de i reglementen utformade stridsformerna utfördes. 

Under Karl XI:s överinseende var ständigt nya vapen, ny vapenteknik och utrustning föremal för utprovning under regementsmötena. Den anfallsgruppering, som Karl XI själv lade grunden till, pilformad formering i tre leds djup, blev kavalleriets slagkraftigaste anfallsteknik. Tätt sammanhållna, med knä bakom knä på sidokamraten med värjan som enda vapen, åstadkom dessa kavallerikilar en fruktansvärd chockverkan på försvararna. Den försvarare, som inte hunnit retirera för den anstormande ryttarattacken, blev i de flesta fall nedgjord av ryttarnas värjor. 

Ryttarna utgjorde i princip den karolinska arméns hemliga vapen, något som återspeglade sig i förhållandet till fotsoldaterna. De ansåg sig vara förmer än dem. Det rådde starkt kamratskap i den karolinska ryttarhären. Mest märkbart blev detta då nyanlända rekryter sattes bland de gamla och härdade krigarna. De nyanlända fick på så sätt inte bara det moraliska stödet inför den första striden. Även övning i hur häst och vapen skulle brukas ingick i rutinerna. 

Ryttarnas vapenutrustning bestod av ryttarkarbin (något kortare än infanterimusköten), två ryttarpistoler samt ryttarvärja. Hästen i den karolinska armén var ingen paradhäst. Däremot var den väl skickad att uthärda ett liv i armén. 

Karl XI sökte på olika sätt förbättra hästaveln i landet. I Stömsholm, Kungsör och Läckö inrättades stuterier, där importerade avelsdjur, hingstar och ston, fick förse armén med rashästar. Det blev elitförbanden Livgardet till häst och Livdrabanterna som i första hand fick hästar från stuterierna. På sikt fick resultatet från dessa stuterier betydelse över hela landet, även civilt. 1800~talets ryttaregernenten kunde därför stoltsera med vackrare hästar än karolinerarmén haft i sina "bondkampar". 

Kravet för en karolinerhäst var att den skulle vara 1,4 meter hög bakom sadeln. Lägre hästar kunde godkännas under förutsättning av, att de var starka. Att rå styrka skulle finnas i hästarna förstår man, om man ser till den börda hästarna skulle bära, under många gånger vidriga förhållanden: Ryttare 70 kilo, sadelutrusning 16, vapen och kyller 25, proviant och packning 24 kilo. 

Alla historieböcker är rörande eniga om, att ryttaren inte disponera hästen under son vistelse hemma vid torpet. Här får man nog trots allt läsa lite mellan raderna. Vid skötseln av sitt lilla jordbruk kunde kanske ryttaren inte räkna med draghjälp av hästen. Däremot måste ryttaren liksom hästen, ha en fortlöpande träning. Jag är själv inte någon ryttare, utan har därvidlag dragit helt egna slutsatser. Eftersom hästen tillhörde den djurart, som är mottaglig för dressyr, så är samspelet mellan ryttare och häst av stor betydelse. Detta grundläggs genom ridning. För att förstärka muskulaturen på ryttare, i den kroppsdel där ryggen övergår i annan benämning, måste ryttaren tillbringa många timmar i sadeln. Vi kan lätt förestalla oss hur ofältmässigt ryttarens förut nämnda kroppsdel skulle uppträda, t ex efter en 40-milaritt till Skåne, om inte ständig träning på hästryggen underlättat denna fysiska påfrestning. 

För att stärka hästarnas psyke utsattes hästarna vid de ofta förekommande kompanioch regementsövningar för olika provocerande fenomen. Under vallning runt i en lång lina fick hästarna uppleva allt, som kunde förekomma under strid: skottlossning, larm från trummor, signal från hornblåsare, rök, fladdrande fanor m m. 

Ryttarförbanden behöll sin slagkraft ända fram till tiden för andra världskriget. Genom automatvapnens tillkomst ändrades det taktiska uppträdandet för ryttarförbanden. Skogen och kuperad terräng blev ryttarnas operationsfält. Värjan blev inte längre så fruktad av fienden. I stallet blev klövjade hästar med kulsprutor och granatkastare överraskningen för fienden. Ryttarförbanden kunde genom snabba omfattningsrörelser vinna terräng fortare än fotsoldaten. 

Den bittra sanningen om ryttarförbandens sårbarhet i öppen terräng fick sitt epos vid upptakten till andra världskriget. 

Polackerna hade fortfarande organiserade kavalleriförband, som efter gammalt mönster genom "kavallerichock" i öppen terräng fick möta de invaderade tyska trupperna. Kulspruteelden från tyskarnas bepansrade fordon satte, på de polska slätterna, definitivt punkt för kavalleriet. Den slakt som tyskarnas kulsprutor åstadkom bland hästar och ryttare, bröt udden av en stridsordning, som började under medeltiden och som genom sina utövare nått så lysande segrar. I samband med, och framförallt efter andra världskriget, fick kavalleriet världen över andra hästkrafter i sina händer. Banemannen, pansartrupperna, blev kavalleriets nva hemvist. 

Östgötaryttarna behövde inte vänta så länge som in på 1900-talet för att få uppleva förnedringen att lämna hästen. Är 1791 fick Östgöta Kavalleri sitta av och blev då sammanslaget med infanteriet under namnet Livgrenadjärregementet. 1816 blev det dags för ny organisation. Regementet delades då upp på I:a och 2:a Livgrenadjärregementet (1 4 och 1 5). Våra förutvarande ryttare utgjorde det 2:a regementet. Ryttarnas traditioner fördes vidare genom 1 5 och fotfolkets genom 1 4. Vid regementsindragningarna efter 1925 års härordning, för 14 från 1828 båda regementenas traditioner vidare. På I 4:s officersmäss finns både fotfolkets och ryttarnas persondata att beskåda i form av porträttmålningar av regementschefer från gångna tider. Vidare förvaras där fanor från den svunna epoken, Styvinge gård, som från början var kornettboställe, upphöjdes så småningom i rang. Är 1779 flyttade Anders Fredrik Sköldebrand in på Styvinge. 

Sköldebrand avancerade till. ryttmästare (kapten) under sin tid på Styvinge. Efter en del tragiska händelser inom familjen, där bl a hustrun dog vid sonens, Karl-Eriks födelse, flyttade Sköldebrand sa småningom till Stockholm. Sköldebrand upphöjdes till Excellens och general. I den egenskapen fick han tillsammans med Curt von Stedingk undertecknade Sveriges bittraste fredsavtal, när Sverige förlorade Finland efter kriget med Ryssland 1808-09.