Roteknektarna 

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Anskaffandet av soldater för arméns behov hade sen 1500-talet för bondesamhällets del skett genom utskrivning. Detta var ett systern, som i längden inte fann anklang i landet. 

År 1621 hade befolkningen i Dalarna tillåtits att, i stället för utskrivning, ett visst antal gårdar gick samman för att därigenom ställa en soldat till försvarets förfogande. Systemet fick efterföljare i Jämtland och Västerbotten. Från statsmakternas sida fanns inget angivet hur dessa knektars civila status skulle förankras. Anställningsformen var således helt en uppgörelse mellan bönderna och knekten. Från kronans sida förelåg enbart kravet att varje landskap vid behov skulle ställa upp ett regemente om 1200 soldater. 

Svagheten i det svenska försvaret blev, som tidigare sagts, Karl XI fullt medveten om under kriget mot Danmark. Redan då smiddes planer på utformningen av en ny härordning. I stället för att som tidigare göra utskrivningar, och först vid behov inkalla en helt oövad soldathop, använde sig Karl XI i sin planläggning av det redan från Dalarna prövade rekryteringssystemet. När sedan det ekonomiska läget tillät, började den stående, indelta, armén ta form, för att slutgiltig vara genomförd 1682 - 87. 

Bönderna organiserades i rotar med skyldighet att vid alla tider hålla soldat tillgänglig för kronans behov. Varje landskap eller län skulle fortsättningsvis hålla ett regemente om 1200 man. 

Det blev länsherrens (landshövdingens) uppgift, att inom sitt län, sannolikhet med hjälp av en militär rådgivare,  tilldela regementet det antal rotar, som erfordrades för att fylla soldatbehovet. 

Regementet skulle bestå av 2 bataljoner. Varje bataljon skulle utgöras av 4 kompanier med 150 man per kompani (6 korpralskap). Kompaniets minsta enhet var korpralskapet och bestod av 25 rotar, således 25 man. 

För bondens del blev storleken. och därmed bärkraftigheten av jordbruksfastigheten, avgörande för hur mycket han skulle betala för hållandet av knekt. Enligt det kungliga dekretet skulle två hemman utgöra en rote och hålla en knekt. För mindre hemman gällde, att man slog tillsammans dessa i 3, 4, 5 eller 6 rotegårdar, som fick rote. 

Den största gården i roten utgjorde stamrote. En av bönderna i roten utsågs till rotemästare. 

Som tidigare sagts, blev det länsherren, som fick i uppgift att efter jordbalken sammanställa rotarna. Principen för organisationen var att kompaniet uppsattes inom häradet. Om geografiska fördelar förelåg, kunde vissa socknar inlemmas i annat härad. Korpralskapet sammanhölls i möjligast mån inom häradets socknar, även här kunde geografiska fördelar placera en knekt i grannsocknens korpralskap. 

Andemeningen med denna regionala sammansättning av förbanden, från korpralskapet upp till kompaninivå, var att erhålla så stor sammanhållning som möjligt. 

I förpliktelserna för roten ingick också för soldatens försörjning. På de flesta platser i Mellansverige ordnades frågan på så sätt, att bönderna avsatte jord och och byggde ett torp åt sin soldat.

Det fanns ingen lag, som påbjöd rotarna att ställa torp till förfogande, utan bönderna kunde i stället ställa annan bostad samt kost och logi till förfogande inom roten. Vanligast blev dock soldattorpet. 

Först år 1715 utfärdades specifikationer över hur soldattorpet skulle vara beskaffat. Själva huset skulle bestå av stuga med spis, en förstuga och en kammare. En lada för soldatens "lilla säd" samt ett fä- och foderhus skulle också finnas. Till torpet skulle höra mindre stycken åker och äng. Om åker och äng saknades, skulle bönderna som ersättning tillhandahålla två tunnor spannmål, två lass hö och ett tjog halm (ett lass draget av en häst). Under soldatens tjänstgöring i krig, skulle hans hustru ha rätt att bruka torpet. Rotebönderna hade härvid ingen skyldighet att hjälpa henne med underhåll eller arbetskraft. Här går dock historieböckernas åsikter lite isär. Enligt uppgift från "Den Svenska historien" författad av professorer från Lunds och Uppsalas universitet, förelåg ingen hjälp- och underhållsskyldighet till soldathustrun från rotarna. Enligt samma källa kunde t o m den överenskomna mängden säd till soldattorpet minskas under den tid soldaten låg i fält. Andra mera summariskt återgivna berättelser vill däremot göra gällande, att rotarna hade hjälp- och underhållsskyldighet mot soldathustrun. Däremot ålåg det rotarna att göra dagsverken på officersboställena, när officerarna låg i fält. Kanske det är detta, som blivit sammanblandat. 

Om soldaten dog sotdöden eller fick avsked, skulle bönderna skaffa en ny soldat inom tre månader. Om han stupade i krig, var de skyldiga att skaffa ny man inom ett år, före mars månad. 

Rekrytering av soldater var vid indelningsverkets början inte så påfallande svår. Landet upplevde då en sjutton år lång period av fred. Många män, vars framtid var ett liv som dräng fick här sin chans till ett socialt uppsving, genom att som egen småbrukare, skattefritt få besitta soldattorpen. 

Under regementsmötena, och även i fält, förkom utbildning i den för den tiden svåra konsten att läsa och skriva. Vid mönstring 1715 gjorde mönstringsförrättaren en undersökning över läs- och skrivkunnigheten vid bland andra Kinds kompani. En senare utvärdering från rullan visar att 33 % av våra knektar kunde läsa och delvis även skriva. 

Rotesoldaten fick ett visst anseende i sin hembygd. Han blev den bereste, som kunde förgylla tillvaron med sina berättelser från andra trakter och länder. En gammal vers från Dalarna belyser i viss mån knektarnas sociala status i hemortens bondesamhälle. "Först brudgum och brud, så prästen med frua, så soldaten, så menige man så långt vi kan". De seder och bruk, som många soldater annekterat under sin vistelse i främmande land, blev inte alltid så väl mottagen i hemlandet. Så berättas t ex hur knektarna från Gärstad i Jämtland blev under årtionden "till stort åtlöje för sin jordpäronsodlings skull". 

Under Karl XII:s tid blev rekryteringsläget betydligt försämrat. Kölden, fältsjukan och striderna tunnade ständigt ut leden. Omkring 1710 drabbades landet dessutom av pesten, vilket i hög grad decimerade befolkningen. Vist blev därvid inte förskonat. Stångådalen genom socknen syns ha blivit värst drabbad. Enligt vår forn- och historiebevarare Allan Andersson så drabbades t ex Ebbetorp oerhört hårt. Av familjens sju medlemmar, dog fem. Liknande olycka återfinns säkert från andra gårdar. 

Man ser också i rullorna, att ordet "vaknat" blir allt vanligare. För att fylla behovet av nya rekryter till soldattjänst kunde man inte hålla sig inom den lämpliga åldersgruppen 20 - 50 år. Ser man till rullorna för den här tiden, kommer det fram skrämmande uppgifter vad beträffar ålder. Eller vad sägs om följande: 1715 anställdes 15-årige Erik Bengtsson Bång på rote Nr 32 Bostorp. 1709 blev 68arige korpralen Olof Norman återanställd för Åndebäck. 

Bristen på manskap gjorde, att under Karl XII, rotarna utöver att hålla sin knekt, också fick slå sig tillsammans i 3, 4, 5 eller fler rotar, för att tillsammans sätta upp ytterligare en knekt. Detta kom att kallas 3-, 4-, 5- eller 6-männing. 

Efter hand började befolkningstillväxten göra sig märkbar, så att rotarna åter kunde fylla sitt rekryteringsbehov. 

Det var inte bara som krigsmän indelningsverkets knektar fick fullgöra sin tjänst för kronan. Vid tillkomsten av Göta Kanal åren 1812 - 1832 deltog ett tiotal indelta regementen från Mellansverige i byggandet. De färdigheter som soldaterna inhämtade under byggnadstiden blev för många till gagn efter återkomsten till hembygden. Många hade nämligen utbildats till murare, timmermän eller bergsprängare. 

1812 beslöts på den riksdag som hölls i Örebro, att alla män i åldern 20 - 25 år var skyldiga att ställa sig till kronans förfogande för militärtjänst, Dessa "väringar", kunde dock, i stället för att inställa sig själva, leja annan karl i sitt ställe. Någon övningstid för dessa värvningar fastställdes dock inte. Den här typen av krigs~ folk nämns här och var i Vist under 1800-talet. Man får dock inte förväxla dessa krigsmän med indelningsverkets fasta yrkeskår, roteknektarna.

I det egentliga Sverige fanns 18000 indelta fotsoldater, vartill kom 8000 ryttare från rusthållen.