Östgöta infanteri

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Den största militära enheten inom län och landskap var regementet. Två regementen fanns i Östergötland, ett infanteriregemente samt ett kavalleriregemente.

De åtta kompanier som bildade Östgöta infanteriregemente fördelades på två bataljoner. som framgår av den skissade organisationsplanen för regementet så ingick Kinds kompani i den första bataljonen. I vissa sammanhang kallas  första bataljonen för Livbataljonen.

Personal tillhörande regementsstaben rekryterades genom kronans försorg. Således blev inte rotarna belastade för deras försörjning. Befälet ner på kompaninivå erhöll på liknande sätt sin försörjning genom kronans försorg.

När indelningsverket instiftades tilldelades dessa befattningshavare kronhemman, jordbruksfastigheter av varierande storlek beroende på rang.

Utöver inkomsten inkomsten från bostället erhöll de fast anställda en fast kontant årslön av kronan. Löneklyftan mellan de olika befattningshavarna var oerhört stor. En förare, "den högste i det ringa befälet", tjänade 30 daler silver om året. Fältväbeln, senare tiders fanjunkare, tjänade 41 daler, löjtnanten 100 daler och kaptenen 200 daler. Lyckades man avancera till en ännu högre befattning, vilket inte var omöjligt, låg ännu större rikedomar inom räckhåll. Befordran byggde int på börd. Krigserfarenheter, tjänsteår, lydnad och i övrigt en god vandel som krigsman, var meriter som var grundläggande för avancemang. Man förstår den strävan som alltid förelåg till de högre befälsposterna, när man ser till det ekonomiska utfallet. Överstelöjtnantens årslön var 750 daler om året och om han blev överste steg lönen till 1500 daler.

Att placeras som lantbrukare emotsågs inte med så stor glädje av de första officerarna i den nya organisationen. Senare, när även "småfolket" nådde de högre befälsposterna, utgjorde däremot den större gård, som följde med den högre graden, en stor lockelse.

Under indelningsverkets senare tid ändrades anställningsformerna för den fast anställda personalen. En del befattningar ur organisationen. Profossen fick t. ex sin efterföljare i väbeln och en del personal inom musiken försvann helt eller delvis ur de stridande förbanden. I mitten av 1800-talet drogs boställesrätten in för merparten av befälet, vilka i stället fick hela lönen kontant. Många av de boställen som angivits i organisationsplanen för regementet 1699 blev i stället vanliga arrendegårdar.

Chef för regementet var översten. Hans närmaste män på rangskalan var överstelöjtnanten och därefter majoren. Bataljonerna löd direkt under regementsstaben. Således blev första bataljonen överstelöjtnantens bataljon och majoren blev chef för andra bataljonen.

Varje år samlades regementet till gemensamma övningar på Malmslätt. Övningarna varade i två veckor och var alltid förlagda till sommaren. Förläggningen för såväl knektar som befäl utgjordes av tält. Soldattälten rymde sex man. Förplägnad under regementsövningarna tillhandahölls av kronan. För marsch till och från Malmslätt , samt för första dagen på på övningsheden , fick soldaterna hålla med egen matsäck. Den förplägnad som tillhandahölls av kronan tillreddes med hjälp av kompaniernas egen tross- och kokutrustning. Som värmekälla fungerade uppgrävda kokgropar där grytorna hängdes över den öppna elden. I sammanhanget kan nämnas att, efter Karl XI:s seger över Danmark, där Skåne och Halland blev införlivade med Sverige, nya kostvanor började breda ut sig över landet. Bl. a kom den feta, salta Varbergsillen att få en framträdande plats i det svenska kosthållet. Den blev också, genom sin hållbarhet, ett av arméns baslivsmedel.

Under hand utvecklades övningsplatsen vid Malmslätt till ett mera permanent övningsfält. På 1800-talets senare del uppfördes särskilda kokhus och manskapet förlades i lägerhyddor. Befälet undfägnades med egna bostäder och mässar.

Mellan regementsmötena kallades officerarna till överstens boställe vid Kungsbro för delgivning av de nya reglementen som efterhand kom till. Mobiliseringsplanerna delgavs kompanibefälet, varvid inte bara platser och marschvägar på mobiliseringsplanerna präntades in. Även tidsangivelser för kompaniernas anmarsch till utskeppningshamnar och andra försvarsviktiga platser fastställdes.

Övningarna på Malmslätt präglades av vapenexercis, exercis i olika stridsformeringar, skjutning o.s.v. Soldaterna fick även lära sig att utföra fältarbeten. Det var i första hand tillverkning av spanska ryttare, skanskorgar och fasciner vilka utgjorde infanteriets viktigaste förskansningar.

För karolinertidens knektar var de två veckorna  på Malmslätt en allvarsmättad tid, där dagen började och slutade med korum. Möjligen kan ambulerande marketentare ha funnits i grannskapet för att, med sina varor, plocka till sig en och annan slant av den "tobakspäng", som var ett litet tillskott som knektarna fick under regementsmötet.

Mera glamour blev ett inslag under senare delen av 1800-talet. Runt de gamla övningshedarna växte mindre och nöjesinriktade marknadsplatser upp. Så även i Malmslätt.. Dansbanor anlades dit anförvanter och traktens ungdom var välkomna gäster. Någon längre marsch behövdes inte för att göra en krogrunda. Ölstugor och krogar för brännvinsförsäljning låg tätt.

Malmslätt är en av de äldsta övningsplatserna i landet. De före indelningsverkets tid utskrivna soldaterna , vars utbildning innan de sändes ut i strid förmodligen inskränkte sig till ett minimum, skulle säkert sett med avund på roteknektarnas välorganiserade förband. Soldaterna fick genom intensiv träning en god motivation inför förestående  uppgifter. Regementsstaberna finputsade mobiliseringsverkets planer. Utöver utstakade marschvägar blev även försörjningen tryggad genom befintliga gästgivargårdar eller nya som Karl XI lät anlägga.