|
Krigs- och andra händelser under indelningsverket vid Östgöta infanteri Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"
Förord
När den följande sammanställning påbörjades var förhoppningen att generalmönstringsrullorna skulle ge besked om vilka stridshändelser som skördade östgötska knektars liv. Tyvärr ger dock varken dessa eller kyrkobokföringen något entydigt svar på förlusterna vid de olika striderna. Klart är dock att förlusterna måste ha varit mycket större än de nedan redovisade. Tänk bara på Poltava då praktiskt taget hela hären gick förlorad i döda och tillfångatagna. Kanske att en jämförelse mellan årtal för stridshändelser och ny knekt på rotarna kan ge en korrektare bild av förlusterna. Det ovanstående är en starkt förkortad och något omskriven version av skriftens förord.
Stridshändelser
Regementet överförs till Pommern. Deltar i belägringen av fästningen Thorn, samt deltar i strider under marsch i Polen och Sachsen.
1706 Regementet deltar under vintermarschen till Grodno i en ytterst svår förflyttning på grund av tjällossning och därmed fullständigt fördärvade vägar. Förluster: Rote Nr 30 Måns Bengtsson Rosenhandske. Död.
1706-1707 Regementet deltar i försvarsstrider vid Holofzin där östgötarna avvisar ryskt kavalleri med musköteld och bidrar på sätt till seger. Betecknande för den svenska striden är att när svenskarna ,tydligen genom motanfall passerade floden Vabis, fick vada genom ganska djupt vatten. krutet blev fuktigt och därmed odugligt. Konungen som själv var närvarande lär ha yttrat följande: "Skälm den som skjuter", varefter man utförde anfallet med blanka vapen. Ryssarna som sköt för högt kunde inte hålla stånd, utan drevs undan med bajonett, pikar och värjor. Förluster:
1708-1709 Under marschen till, samt i Ukraina, fick regementet uppleva den värsta vinter som rått i området på över 100 år. Slitna persedlar bdrog till att göra livet i det närmaste outhärdligt. Ca 3000 svenskar fann sin död i drivorna under senare delen av december. Under julafton 1708 ordnades trupperna för anfall mot Veprik. Kylan omöjligjorde vidare framryckning varför anfallet måste uppskjutas. Först den 6 januari 1709 kunde framryckningen fortsätta och samma dag stormades Veprik. manspillan var stor, såväl översten som överstelöjtnanten stupade. Överste Appelgren blev ny regementschef och fick med det starkt reducerade regementet delta i anfallet mot Poltava. Förlusterna vid anfallet blev stora. Efter att ha blivit ansatta från två håll, bröt anfallet samman. Resterande östgötakrigare samt hela den övriga armén, fick ge sig till fånga. Förluster:
1710 Efter förlusten av regementet vid Poltava sattes ett nytt Östgöta regemente upp. Redan på våren 1710 var detta regemente fullt rustat och beväpnat. För att utnyttja svenskarnas underläge genom förlusten av armén vid Poltava förklarade danskarna krig. Danska armén landsteg i Skåne och hotade med anfall mot Småland. General Magnus Stenbock anförtroddes uppdraget att föra befälet över den svenska hären. Stenbocks armé mönstrades vid Växjö för anfall mot Skåne. Den 28 februari började anfallet som riktades mot Helsingborg. Det nyuppsatta östgötaregementet deltog i anfallet: Östgötarna, med sina två bataljoner, hörde till den vänstra flygeln. Efter häftiga strider kastades danskarna tillbaka och en stor seger hade vunnits. Efter segern låg regementet som strandbevakning i Skåne och Bohuslän under de följande åren. Regementets styrka utgjordes i detta skede av 740 man. Styrkan hade således reducerats med 469 man. Förluster:
1712 Under september månad överfördes regementet till Pommern. Efter smärre strider, där bl. a Rostock överrumplades, företogs framryckning mot Gadebusch där den danska huvudhären stod. Den 9 december kom danskarnas ställningar i sikte. Understödda av artilleri ryckte infanteriet fram genom en smal dalgång. En bataljon ur östgötaregementet jämte Södermanlands regemente utgjorde skydd för svenskarna högra flygel. Den andra bataljonen gick i andra linjen. En häftig snöyra förhindrade eldgivning från svenskarna. På endast 15 stegs avstånd kom vapnen till bruk. Striden utvecklades så att östgötarnas första bataljon, där Kinds kompani ingick, stormade byn Wackenstedt. Efter upprepade närstridsanfall besegrades de danska gardesgrenadjärerna. Under den fortsatta striden förenades de båda östgötabataljonerna. Tillsammans med sörmlänningarna anfölls nu två danska bataljoner bakom byn. Efter häftiga strider besegrades även dessa. Även den andra flygeln hade framgång i sina anfall, varför nederlaget blev totalt för danskarna. Förluster:
1713 Regementet deltar i försvaret av fästningen Tönningen. å grund av fiendens belägring blev regementet helt avskuret från försörjning. I början av maj månad måste garnisonen och därmed också östgötarna ge upp. Utav regementets ordinarie styrka på 1200 man återstod då endast 500 man. Förluster:
På grund av det stora manfall som drabbade regementet vid Tönningen, var säkert förlusterna betydligt större bland rotarna från Vist än vad som angivits ovan.
1716-1718 Efter förlusterna vid Tönningen måste rotarna skaffa nya rekryter. Vid fälttåget mot Norge var regementet åter färdigrustat. Östgötarna deltog där i belägrimgen av Fredrikshald. Om inte striderna skördade så många östgötar i Norge så blev katastrofen så mycket större under marschen hem. Fältsjukans härjningar var så svår att vid vissa kompanier endast 15 man av 150 var tjänstbara. Förluster:
1741-1742 Regementet deltar i kriget mot Ryssland. Höstblötan, kölden samt brist på mat åstadkom här större förluster än vad striderna gjorde. Förluster:
1757-1762 Regementet deltar i kriget i Pommern. Östgötarna utmärker sig särskilt vid striderna vid Passevalk 1760, samt vid striderna vid Röpenack. Förluster:
1788-1789 I kriget mot Ryssland 1788 deltar regementet i striderna vid Högfors, Finland. Östgötarna drev här tillbaka en rysk anfallskolonn. Under vintern 1788-89 ligger regementet i vinterkvarter längs den ryska gränsen. Inga kända förluster.
1789 Regementet åter på marsch. Under befäl av Gustav III deltog regementet i den kår som angrep ryssarna vid Uttismalam. Den östgötska livbataljonen (1:a bataljonen) fick som uppgift att genom omfattning riva upp ryssarnas högra flygel. Genom understöd av kavalleri trängdes ryssarna tillbaka. Den 15 juli återupptog ryssarna striden. Understödda av artilleri gick östgöta livbataljon till anfall under ledning av major Jernfelz och kapten Nisbeth. Med fälls bajonett drevs ryssarna tillbaka, men överlägsna ryska styrkor och utebliven svensk förstärkning förvärrade läget för östgötarna. Trots stora förluster bland manskap och befäl, med fyra mils marsch och fem timmars strid i fötter, kropp och själ, ville inte bataljonen ge vika. Ännu vid midnatt upprepades bajonettanfallen, men på order från högre instans gjorde bataljonen en samlad reträtt. Här borde förlustsiffrorna vara ganska höga eftersom Kinds kompani ingick i den anfallande livbataljonen. Enda förlust som kunnat spåras är rote Nr 30, Jonas Göttberg, som hemsänts som sjuk.
1790 Armén i vinterkvarter I Finland. Diverse småstrider förekom. Under april förbereddes anfall mot byn Walkiala, Här hade ryssarna fösrskansningar skyddade av träsk och förhuggningar samt ett bra artilleristöd. Den 29 april mot kvällningen anlände trupperna med östgötaregementet till utgångsläge för anfall mot de ryska befästningarna. Konungen som själv ledde uppmarschen, tillråddes att uppskjuta anfallet efter den ansträngande marschen, men trupperna ropade allmänt på omedelbart anfall. Anfallet igångsattes med framryckning på ömse sidor av en väg som ledde mot de ryska ställningarna. Under den tilltagande skymningen var bajonett och huggare de framgångsrikaste vapnen mot de ryska förpostställningarna. Vi återfinner den andra östgötabataljonen på den vänstra flygeln, där den under kraftiga hurrarop drev ryssarna tillbaka. Den första bataljonen med Kinds kompani, som hörde den välkända östgötadialektens hurrarop, fällde bajonett och även här kröntes närstriden med framgång. Klockan 10 på kvällen stormades och tystades de fientliga batterierna. Segern gick ännu en gång till de svenske. Många officerare befordrades och många erhöll svärdsorden efter drabbningen. Men, framför allt, ett flertal av regementets underofficerare utnämndes till officerare. I maj utkämpade regementet ännu en nattstrid. Ryssarna hade förskansat sig vid Keltis baracker. Huvudstriden utkämpades som så oftaav vapenbröderna östgötar och sörmlänningar. Efter ett framgångsrikt anfall kom slutstriden att stå i dagningen. Andra bataljonen, här i förening med kronobergarna, stormade och tystade de ryska batterierna varefter ryssarna drog sig bort från Keltishöjden. Men framgången var dyrköpt för östgötaregementet. General Pauli, som var högste befälhavare, skrev efter segern till kungen - "Fiendens förluster måste vara betydande, ty hela skogen är full av skjutne ryssar. Jag har förlorat 2 dödsskjutne officerare, kaptenerna Gyllenkrok och Nisberth. Blesserade är överstelöjtnant Olthoff och löjtnant Wallander, alla östgötar. Äfven 100 soldater, mest östgötar och sörmlänningar". Ett annat brev beskriver hur hårda striderna varit och hur hårt ansträngt personalläget var. Han skrev "regementena äro så försvagade genom skjutne, blesserade och sjuke att flera ej utgör styrka till två kompanier. Östgöta fotfolk har endast en tjänstgörande kapten". Förluster:
1791 Som en synlig erkänsla och ett utslag av konungens nåd erhöll östgötainfanteristerna namnet Livgrenadjärregementet. Samma år hade Östgöta kavalleri suttit av och båda regementena förenades. Det nya regementet fördelades på två divisioner, där rothållsdivisionen utgjordes av förutvarande Östgöta infanteriregemente och rusthållsdivisionen av förutvarande Östgöta kavalleriregemente.
1805-1807 Det nyuppsatta storregementet deltog i kriget mot Napoleon och var med då fransmännen stormade Lübeck i november 1807. En del kompanier försökte undkomma sjövägen, men uppbringades av fransmännen och togs till fånga. Förluster:
1808-1809 Regementet var förlagt till Skåne för kustbevakning när order kom att regementet skulle överföras till Finland för att sättas in i det ryska kriget. I brist på kommunikationsmedel fick våra knektar företa den mödosamma marschen till fots från Skåne till Gävle, där överskeppning till Finland skulle ske. På grund av storm skingrades flottenheten. En del fartyg t o m förliste: av rothållsdivisionen kom endast 800 man fram till Uleåborg. Här införlivades regementet med Sandels kår, och fick dom uppgift att bevaka vägarna vid Uleåträsk, ungefär två mil från kusten. Divisionen kom härigenom att utgöra förstärkning till den finländska Savolaxbrigaden. Brigaden sattes in i en nattlig strid vid Idensalmi den 11 november. Efter en besvärlig 5 mila marsch genom träsk och skogar anföll brigaden under befäl av major Dunker de ryska förpostställningarna. Ryssarna vek och livkompaniet (1 komp) i vårt regemente stormade bron vid Wirta. På den andra sida mötte två ryska bataljoner, vilka tvingades till reträtt, och framryckningen fortsatte mot Idensalmi kyrka. Ryssarna, som hunnit samla sina stridskrafter, anföll nu fråm två håll. Svenskar och finnar fick nu med bajonett och gevärskolvar slå sig ogenom. Ett femtiotal av våra östgötar stupade eller sårades, flera kunde visa upp tre till fyra bajonett stygn. Finnarna hade före striden hånat östgötarna för deras granna uniformer och stolta uppsyn, men efter den gemensamma kampenblev sämjan den allra bästa. Vid lägerelden efter striden kom den bisarra humor som alltid präglar soldatlivet att få följande innehåll, -"att östgötarnas tjocklek gjorde att de fingo fyra bajonettstygn, när en mager finne fick nöja sig med ett". Under återtåget över Uleåborg till Kalix blev regementets uppgift att som eftertrupp skydda huvudstyrkan. Stora svårigheter blev vårt regementes följeslagare under den nesliga reträtten runt Bottniska viken. Hunger och köld i slitna uniformer och utan kappor, ständigt återkommande strider genom ryska framstötar gjorde säkert livet till en mardröm för våra knektar. Man kan lätt förstå deras umbäranden när vi med facit i hand kan se att, av de 800 man som kom fram till Finland, återvände endast 250 till Östergötland. 550 hade omkommit i striderna eller saknades på annat sätt. Förluster:
Regementet överförs till Tyskland där våra knektar deltar i slagen vid Grossberen, Dennewitz, Roslau och Leipzig. Mot slutet av 1813 deltog regementet i operationer i Holstein. Inga kända förluster föreligger.
1814 Regementet förlades till Belgien, då Bernadotte med sin svenska trupp inte ville överskrida gränsen till sitt forna fäderneland Frankrike. Inga kända förluster föreligger. Efter fransmännens fullständiga nederlag vid Leipzig tvingades Napoleon att abdikera i april 1814. Svenska armén kunde därför lösgöras från sitt uppdrag på kontinenten. I stället blev det mot Norge som nya krigsförberedelser tog form. Den 26 juli 1814 inleddes stridshandlingar mot Norge. Den svenska hären utgjordes av 45000 man indelta och värvade soldater samt beväringar enligt 1812 års härordning. Östgötaregementet sattes in i striderna vid Kjölbergs bro, där man fick norrmännen att vika. Förluster: Regementschefen Karl-Erik Sköldebrand sårades under striderna och avled senare av sina skador. I övrigt inga kända förluster.
1816 Det 1791 bildade storregementet delades upp på två regementen. Rothållsdivisionen, där våra rotar från Vist hörde hemma, fick nu benämningen Första livgrenadjärregementet. Den förutvarande rusthållsdivisionen fick namnet Andra livgrenadjärregementet.
1901 Indelningsverket upphör och ersätts av allmän värnplikt. |