Löner, förmåner, plikter

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Genom sin särställning var innehavarna av frälsegårdarna i stället skyldiga att personligen ställa sig till kronans och rikets förfogande, antingen inom krigsmakten eller i statens civila ämbeten.

Andra gårdar med tillräcklig bärkraft kunde också ställa sig utanför roteringssystemet. Det var gårdar som på egen bekostnad ställde häst med fullt utrustad ryttare till förfogande så kallade rusthåll. Denna form av frälse (skattebefrielse) återfinner vi vid Stavsäter, Markustorp och Skog.

Anställningsformerna mellan rote och knekt blev för Östergötlands del fastställt i en av Axel Ståhlarm upprättad förordning. Förordningen ratificerades av Karl XI den 7 november 1685.

I den första paragrafen av förordningen beskrivs hur soldaten rent disciplinärt skulle förhålla sig till roten. Uppstudsighet och våld från soldaten bestraffades med gatlopp. Klagomål mot roten skulle i stället anmälas till kaptenen, som i sin tur hade att se till och bevaka soldatens intresse.

Den andra paragrafen anger den lön som soldaten, i krigs? som freds~ tid var berättigad till. Enligt förordningen skulle årslönen vara 25 daler kopparmynt. Lönen betalades ut i två terminer ? "nemligen halfparten om Påsktiden och återstoden wid Michelmässan, därmed at betaga Knekten tillfälle at i otid si lön förskingra och förlösa". Under Karl XI:s fredsperiod, var nog de angivna 25 dalern en ganska lockande avlöning. Under nästkommande tidsperiod fick säkert större summor tillgripas, då framtiden under krigen blev en mera vansklig tillvaro för soldaterna. Den kontanta lönesumman har för övrigt skiftat under olika tidevarv, beroende på förändringar i penningvärdet.

Utöver den kontanta lön som soldaten erhöll, utgick dessutom vissa beklädnadsförmåner. Ärligen skulle roten förse knekten med "Släpeklädning af Walmar til Rack och byxor, jämte et par strumpor och et par swänska skor". För dessa vardagskläder var soldaten skyldig att mot skälig kontant ersättning, utföra arbet hos någon av rotebönderna. Roten fick inbördes göra upp turlista över vem av bönderna inom roten soldaten skulle arbeta hos. Om knekten nekade eller på annat sätt drog sig undan dessa dagsverken, var roten befriad från denna beklädnadsersättning.

I tionde paragrafen förbjuds soldaten att på rotens bekostnad byta sin valmarskläder mot finare helgdagskläder:

"att niuta Pajråk stoffe med knappar, röd klädeskant och upslag samt Tyska köpeskor, hwilket är aldeles obefogat".

"ej heller Roten plicktig sådant at erlägga".

Brott mot nämnda paragrafer bestraffades liksom brott mot första paragrafen med gatlopp.

Paragraf fyra föreskriver rotens åliggande vad gäller soldattorpet. Torpet skulle uppföras som stuga med förstuga, samt fähus med loge och lada. Därtill en halvspann utsäde årligen och äng till 1,5 lass hö. Kostnaderna för detta delades lika inom roten. Den gård där torpet blev uppfört, fick som ersättning för förlorad areal, av övriga bönder i roten en årlig ersättning av 6 mark silver. Om torpet blev beläget på samfälld bymark, utgick följaktligen ingen ersättning.

Den femte paragrafen föreskrev soldatens rätt till skogsprodukter. Avverkning till vedbrand och staket (giersel), fick ske på den gård där torpet var beläget. Knekten var förbjuden att verka skog till försäljning.

Nästa paragraf tycker jag belyser den intensiva tillväxt av bondesamhällets Sverige, som präglar den här tiden. Därför är paragrafen ordagrant återgiven. - "Såsom Östergötland är en trång bygd och icke stort utrymme till betemark äger, ty skal Knekten tillåtet wara, at påstå eller begära mer boskap uti sin wård eller rotarnas hagar få insläppa mer än en ko, de öfriga dess creatur bör och måste på utmarker söka sin föda".

Om soldatfamiljens försörjning står att läsa i sjunde paragrafen. Här meddelas rotens skyldighet, att innan soldattorpet är färdigställt, försörja och hysa sin soldat med familj. Det ålåg roten att - "så länge han hemma är med hustru i gård hos sig, och husmanskost för sin person allena, men ingalunda des hustru och barn, hwaremot Knekten skall wara förbunden, för maten hos sin wärd at arbeta, när han hemma är". - "Men sedan torpet til sine lägenheter är färdigt, blir Roten för Soldatens widare hysande hemma hos sig och des kosthållning aldeles fri". Man torde kunna tolka detta så, att om soldaten blev kallad till tjänstgöring, fick roten överta försörjningsplikten för soldatfamiljen så länge denna var inhyst på roten. När torpet blev inflyttningsklart upphörde försörjningsplikten av soldat familjen.

Säkert uppstod meningsskiljaktigheter mellan knekt och rote, när det gällde lönereglering. Särskilt när det gällde tolkning och värdering av naturaförmåner. Den åttonde paragrafen upptar just hur sådana tolkningsfrågor skulle lösas. Besvär skulle framföras till en skiljenämnd, där kaptenen bevakade knektens intressen. Kronans befallningsman, motsvarade länsman företrädde allmogen, (rotebönderna). Den mundering, uniformspersedlar som bekostats och anskaffats av roten, skulle enligt lagen förvaras i rotens rotekista. Rotemästaren, en ur roten vald bonde, hade ansvaret för rotens kista. Knekten hade inte tillgång till sin uniform vid andra tillfällen än när han blev kallad till tjänstgöring, eller vid det obligatoriska kyrkobesöket på söndagarna. Fastän de indelta soldaterna syns ha varit en yrkesstolt och disciplinerad armé, fanns det som framgår av paragraf elva tydligen en och annan mindre nogräknad och laglydig soldat i leden. Tydligt är att enstaka soldater genom falska förespeglingar lurat sin rotemästare att lämna ut uniformen, som sedan sålts. Vi kan bl. a läsa i elfte paragrafen, -"som mycket nu klagas en del öfwerdådiga sina Monderingar försälja, at Roten några gånger hwar efter annan igenlösa och skaffa måste". Krigsartiklarnas 9 art. och 115 § föreskrev, att soldaten vid dylika tillfällen, första och andra gången genom avdrag på lön fick ersätta roten. Dessutom föreskrev lagen att soldaten skulle bestraffas med gatlopp. Och "kommer han tredje gången igen, då miste lifwet". 

Den största försyndelse som en knekt kunde göra mot sin arbetsgivare, roten, var rymning eller undanhållande. Av den tolfte och sista paragrafen framgår att det kunde förekomma att soldater "rymma och dels begifwa sig under andre Regementer, låtandes sig där å nyo leja eller wärfwa, dels sticka sig här och där elliest undan, så Roten för all på den använda lego eller lön ingen förnöjelse hawfwer". För all sådan form av undanhållande fanns bara ett straff, avrättning. 

Vad som befäste anställningen mellan rote och knekt, var det kontrakt som upprättades. Därmed var det inte helt klart att det nya soldatämnet blev antaget som knekt vid roten. Det var det militära befälet, som vid nästkommande mönstring hade att godkänna eller underkänna den tilltänkta rekryten. Under f redstid var kraven från militär sida skärpta. Ofred och pest gjorde rekryteringsläget under första hälften av 1700-talet mera besvärlig. I ett tidigare avsnitt har vi kunnat läsa, hur man bl a här från Vist anställt och fått godkänt pojksoldater på några rotar.

Den tidigare redovisade kungliga förordningen låg som grund för kontraktsinnehållet. Något kontrakt från indelningsverkets första period har inte kunnat spåras. Man kan dock tänka sig att under Karl XI:s fredsperiod, var innehållet ganska restriktivt, vad extra förmåner beträffar. Under nästkommande regent Karl X1I, den kanske dystraste perioden för Sveriges krigsmakt genom tiderna, blev rekryteringsläget kärvare. För att popularisera soldatyrket fick säkert kontrakten en något för soldaterna mera givande innehåll. Att landet har haft en viss social tillväxt genom tiderna framgår av bifogade soldatkontrakt från rote nr 28 Tegneby. Vi har här kommit in på 1800-talet. Som framgår av kontrakten har soldatens kreatursbesättning fördubblats till två kor. Karl XI:s rekommenderade halv spann utsäde, har ökats väsentligt. Vidare erhöll soldaten på Tegneby hjälp med dragare vid skötsel av jorden. Roten förbinder sig därjämte att om soldaten blir kallad till tjänstgöring, skall torpet skötas av rotebönderna. Att den sociala medvetenheten vunnit mark, förstår man när man i kontakten läser, att knekten förbinder sig att i bank avsätta en del av sin lön. En form av försäkring om familjeförsörjaren av någon anledning skulle ryckas bort. I de fall där knekten av åldersskäl avgick från sin tjänst, måste han också lämna soldattorpet. Här kom det sparade kapitalet väl till pass för att trygga ålderdomen. Vi vet att de sista knektarna i Vist utöver sina förpliktelser som soldat, hade någon form av bisyssla. Vi äldre Vistbor minns t ex hur Sjösätersknekten Stolt fungerade som murare i bygden. Visserligen är den minnesbilden hämtad från en tid när Stolt lämnat sin tjänst. Kunskaperna hade Stolt säkert förvarat betydligt längre tillbaka i tiden. 

Den minsta militära enheten på kompaniet var korpralskapet. Våra knektar från Vist kom att fördelas på 1:a och 2:a korpralskapet. Fördelningen blev rote nr 20 - 24 på första korpralskapet och rote nr 26 - 34 på andra korpralskapet. 

Korpralerna på dessa enheter fungerade som föregångs- eller ordningsmän inom gruppen. Det var genom tjänsteår och meriter man erhöll förordnande att bli korpral. Hade man lyckats bli korpral, låg vägen öppen för inträde i de lägre befälsgraderna. Då närmast som furir eller sergeant. 

Till. korpralernas uppgift hörde, att efter order samla sin trupp för avmarsch till angiven samlingsplats för kompaniet. Så länge truppförflyttningen rörde sig inom korpralskapet, 25 man, behövde marschvägarna inte förläggas utefter de stora landsvägarna. 61 Runt om i landskapet fanns sedan sekler tillbaka upptrampade så kallade "rättöversvägar eller genvägar". Man kunde därför genom att använda dessa genvägar avkorta marschvägen högst betydligt. 

Av den mångfald av soldattorp som funnits inom Vist, är inte många bevarade till våra dagar. Ett soldattorp är och kommer förhoppningsvis att förbli bevarat. Det år det i centralorten Sturefors belägna Borntorpet. Torpet består av stuga jämte ett timrat uthus. Bomtorpet är omtalat som soldattorp redan under indelningsverkets första skede. 1687 var det färdigt för inflyttning för den första soldaten. Om den nuvarande stugan är identisk med den stuga som stod färdig 1687, kan inte med säkerhet fastställas. Enligt utsago av kännare från museet bör den nuvarande byggnaden vara uppförd under 1700-talets senare hälft. Till skillnad från socknens övriga soldattorp, som antingen är rivna eller byggts om för att passa nutidens krav på bostad, har Bomtorpet av människor som funnit sig tillrätta med den ursprungliga exteriören på byggnaderna. Under 1800?talet kan man för en del rotar läsa "indraget till musiken". Genom tillkomsten av 1812 års beväringsinstitution, växte infanteriregementet ganska märkbart. Malmslätt fick större betydelse som militärläger. Inom den större militära enheten, möjligen efter utländskt mönster, sattes militära musikkårer upp. För att bekosta musikkåren vid Malmslätt, drogs knekthållet på vissa rotar in. De kostnader som dessa rotar haft för sin knekt, gick nu i stället till regementets musikkår.