Sveriges försvar från bondeuppbåd till indelningsverk

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

Vårt lands historia uppvisar under medeltiden och även tidigare ett land i splittring. De framväxande stormannaätterna, som i olika perioder tillskansat sig makten, hade inte kraft nog att samla och ena det svenska folket till en total och varaktig enhet med ekonomiska resurser och med en ledare, som kunde försvara landets intressen, både på det inrikes- och det utrikespolitiska planet.

Danmark hade däremot ganska tidigt enats under en gemensam kungamakt. Detta gav Danmark ekonomiska möjligheter att upprätta en slagkraftig försvarsmakt, vilket i sin tur gav tyngd åt den utrikes politik man förde, framförallt gentemot Sverige. Under UNIONENS täckmantel fick vi under långa tider uppleva ockupation av vårt land.

Det under tidig medeltid allt mer framväxande bondesamhället födde en skara människor, som inte nämnvärt kunde hävda sina rättigheter i inrikespolitiken. Det var därför inte svårt för de utländska fogdarna, understödda av vapenövade knektar, att vid skatteindrivning våldföra sig på den svenska allmogen.

Missnöjet bland bönderna växte, för att nå sin kulmen omkring 1430, då bergsmannen Engelbrekt lyckades uppbåda en bondehär, tillräckligt stark för att kasta av ockupationsoket, de illasinnade och egen mäktiga fogdarna samt avsätta unionskungen ? Erik av Pommern. Det var första gången, som den breda massan av svenska folket samlades i en här och med vapenmakt visade vägen för landets oberoende.

Historien korn senare att upprepas då Gustav Wasa, efter sin flykt från Danmark, samlade bönderna i Dalarna till en kraftmätning med den mäktiga danska kungens styrkor. Det avgörande slaget utföll till dalaböndernas och Gustav Wasas fördel vid Stockholm år 1522. Än en gårig hade den breda massan av svenska folket samlats under en ledare för att slutgiltigt kasta ut dansken som ockupationsmakt ur landet.

Landets utrikespolitiska läge gentemot Danmark kom fortsättningsvis att under flera århundraden präglas av väpnade konflikter.  Genom Gustav Wasas styrka i inrikespolitiken kunde ekonomiska resurser ställas till förfogande för uppbyggnad av en försvarsmakt, som var tillgänglig för insats både inom landet och för landets gränsförsvar. Härigenom lades grunden till ett organiserat försvar, som sedan utvecklats, och genom vilket vi sedan dess har kunnat hävda vårt oberoende gentemot främmande makter till våra dagar.

Den bondehär som Gustav Wasa uppbådade för uppgörelsen med danskarna, upplöstes efter vunnen seger och ersattes av ett fast försvar. Adelsmännen i landet förband sig att mot skattefrihet ställa sig till krigsmaktens förfogande. Genom sin sociala ställning intog de befälsposterna i den framväxande försvarsmakten. Den menige soldaten rekryterades från den breda massan.

Omkring mitten av 1500~talet nämns för första gången ÖSTERGÖTLANDS KRIGSFOLK som en militär enhet. Den första militära insatsen gjorde dessa trupper under Dackefejden på kungens sida. Dackefejden är en händelse, som för oss Vistbor och angränsande sockenbor inte bör lämnas obemärkt i detta sammanhang, eftersom det är en del av vår historia.

Herremannen på Bjärka-Säby, Måns Johansson Natt och Dag, var Gustav Wasas språkrör och befälhavare för den svenska militära enheten. Gustav Wasa hade utöver sin svenska truppstyrka ett antal tyska fänikor, under tyskt befäl, i sin tjänst (sold).

Kindabygden blev skådeplatsen för många skärmytslingar mellan de stridande, med växlande framgångar för båda parter. En ganska ödesdiger träffning för Gustav Wasa var den drabbning, som sedan blev kallad YXEFÄLLAN. Här hade Nils Dackes folk, utefter en medeltida, skogsomgärdad väg, genom förhuggning av trädstammarna ordnat den perfekta fällan.

När de intet ont anande trupperna marscherat in tillräckligt långt utefter vägen, drogs de förhuggna träden omkull över den marscherande truppstyrkan. De relativt tungt rustade tyska fänikorna blev, genom sin ringa rörlighet, helt instängda bland de fallande träden.

I sin bok HELVETETS PORTAR har författaren Fabian Månsson beskrivit, hur smålänningarna dessutom med hjälp av halm åstadkom skogsbrand i den nedfallna skogen bland de instängda knektarna. Fabian Månsson har förlagt denna händelse, YXEFÄLLAN: till den fortfarande skönjbara medeltidsväg, som löper utefter den kraftiga förkastningen av berget från gården Krågedal, 2 kilometer söder om Rimforsa, söderut mot Slätmon.

Äldre människor i Rimforsa benämner fortfarande platsen som HELVETETS PORTAR. På krönet av vägen är en ca 2 meter hög, flat sten rest. Stenen kallas i folkmun för "Dackestenen".

Om inte legenden och Fabian Månsson ger oss den exakta positionen för YXEFÄLLAN, så har vi mer fakta om resultatet av händelsen. Nils Dacke hade genom segern öppnat vägen för fortsatt framryckning norröver.

Nästa gång historien återspeglar smålänningarnas närvaro, har Nils Dacke för lagt sina friskaror till trakten av Slättbacka. Den svenska befälhavaren, Måns Johansson, som upplevt förnedringen vid yxefällan, hyste stora farhågor, att han genom nederlaget skulle komma i onåd hos kungen. Så blev dock inte fallet, utan Måns Johansson hade fortfarande kungens förtroende, och fick vara med till slutet, när vapenstillestånd slöts vid Slättbacka by den 8 november 1542.

Östergötlands krigsfolk fick år 1568, under striderna mellan Erik XIV och hans bröder, hertigarna Johan och Karl, åter pröva sina vapen. Östgötarna stred på hertigarnas sida och deltog i erovringen av Vadstena och Stegeborg.

I Sveriges äldsta förteckning (rulla) över krigsfolk, upptas två fänikor från Östergötland, nämligen:

Bengt Månsson från Östanstång 435 man

Per Månsson från Västanstång 442 man.

Är 1590 blev dessa fänikor troligen överförda till den svenska staden Narva.

Under år 1591 deltog östgötarna i vinterfälttåget mot Novgorod i Ryssland. Förlusterna genom köld och ständiga strider blev stora. Nära nog 2/3 av styrkan gick förlorad.

I början av 1600-talet erhöll de båda enheterna namnet ÖSTGÖTA FOTFOLK. 1682 ändrades namnet till Östgöta infanteri, ett namn som fick följa östgötakrigarna fram till 1791.

Rekryteringen av manskapet till hären skedde antingen genom värvning, fast anställning av knektar eller genom utskrivning. Utskrivning av krigsfolk skedde efter HUVUDTAL, då visst antal av socknens befolkning uttogs. Eller genom UTSKRIVNING då visst antal gårdar anskaffade visst antal knektar.

Knekten erhöll under fredstid årslön och under krig månadssold. Någon enhetlig uniform fanns inte under 1500?talet. I lönen ingick vissa alnar tyg, som knekten efter eget gottfinnande fick sy upp.

För identifieringen inom det egna förbandet bars fälttecken. Ett sådant kunde utgöras av en bindel runt armen, eller av att en ärm utförts i viss färg.

Beväpningen utgjordes av pik, eldhandvapen och svärd. Härtill kom mer eller mindre skyddande utrustning som harnesk a v plåt och hjälm. Musköten gjordes under 1500-talet mera lätthanterlig än tidigare då den var försedd med stödgaffel och betjänades av två man. 1500-talets musköt vägde ca 10 kilo. Stridsformen var vanligtvis fyrkanten, med ända upp till 16 leds djup.

Under 1600-talet, särskilt efter de av Gustav II Adolf införda förbättringarna, blev infanteriet mera lättrörligt. Han minskade vikten på musköterna och förenklade Laddningsgreppen. En tredjedel av truppen fick dock behålla piken för att möta anfall med blanka vapen.

När Gustav II Adolf överförde den svenska hären till Tyskland, räknade Östgöta fotfolk 936 man i sina led. En betydelsefull utveckling inom försvaret under 1600-talet var, att artilleriet samlades i ett eget regemente.

Den från 30-åriga kriget välkända generalen Lennart Torstensson blev artilleriets första regementschef. Genom militära studier i Nederländerna skaffade sig Torstensson underlag för att utveckla en ny artilleritaktik. Genom tillkomsten av lätta fältstycken fick artilleriet en större rörlighet, vilket bidrog till flera segrar, bl. a vid övergången av floden Lech (slaget vid Leipzig 1631). Här återfinner vi för övrigt Östgöta Fotfolk i spetsen för den svenska hären.

Det av Lennart Torstensson uppsatta artilleriregementet fick så småningom heta Svea Artilleriregemente och blev förlagt till Stockholm. Under 1960?talet flyttades regementet och ingår numera i Linköpings garnison.

Som synes har vi gått händelserna lite i förväg. Vid uppgörelsen mellan hertig Karl och Sigismund i slaget vid Stångebro deltog Östgöta Fotfolk på hertigens sida. Utgången av slaget blev till den svenska truppernas fördel. Eftermälet till denna händelse är som bekant förankrat i vår sockens historia.

Många av de svenska adelsmännen hade följt sin konung, Sigismund, över till Polen. Sverige styrdes av ett råd ur den svenska högadeln under ledning av hertig Karl. När brytningen kom 1599, återfinner vi många ädlingar, trogna sin rättmätige kung, i den här som landsteg på den svenska kusten. Efter diverse småstrider, bl a vid Stegeborg, kom det slutliga avgörandet att stå vid Stångebroarna i Linköpings östra fördel. Efter nederlaget tillfångatogs de kungatrogna svenska adelsmännen, där vi bland andra återfinner greve Ture Bielke från Sturefors. Vid den rättegång som följde, avsade sig många av de fängslade sin tro och lydnad till Sigismund. Fyra av de fängslade, däribland Ture Bielke, stod fast vid sin lydnad till konungen. Dessa fyra avrättades i Linköping år 1600. Just detta, att i full visshet i sin tro kunna förlita sig på Gud och sin själs salighet, gjorde, att ett löfte i värdsliga ting stod fast, även om man fick plikta med döden. Detta blev ett signum för den svenska soldaten, som vi kommer att träffa på vi åtskilliga tillfällen längre fram i historien.

Under hela 1500- och 1600-talet utgjordes stora delar av den svenska armén, liksom i de utländska arméerna, av legosoldater. Dessa legoknektar, som stred i egna enheter, och ofta under eget befäl, var i många aktstycken svårhanterliga stridsenheter. Man slogs liksom på ackord, där svårigheter inför väntade uppgifter krävde högre sold. En oskriven lag gjorde, att ett tillfångataget legoförband omedelbart stacks in bland de egna trupperna. Ett exempel på detta är när Karl X i kriget med Danmark 1657, tågade över Bälten med sin 17000 man starka här, varav endast 4000 man var rikssvenskar. Vid första träffningen på Fyn tillfångatogs 450 man, vilka enrollerades i den svenska hären. Vid Lolland låg fästningen Nakskov, som försvarades av över tusentalet uppbådade danska bönder och 150 ryttare. Fästningen föll utan strid. Bönderna fick därefter fritt avtåga, medan ryttarna sattes in bland de egna ryttarförbanden. Samma år återfinner vi våra egna östgötakrigare vid Gunnevadsbron vid Knäred i Halland, där östgötarna genom sina insatser bidrog till seger över danskarna.

Förflyttning av hären inom landet, och även under fälttågen i främmande land, skedde genom ständiga marscher. På vägar som vi idag inte tillnärmelsevis vill beteckna som väg. I lag från 1600-talet föreskrevs att på en väg "stenar skall vara undanvälta, buskar undanröjda och broar vara farbara".

I leden bland Östergötlands Krigsfolk och senare Östgöta Fotfolk, kämpade utskrivna knektar från Vist. Vi känner dem inte, förbleknade uppgifter talar om, att där och där bodde knekten som under 1500- eller 1600-talet kämpade i armén. Deras gärning återspeglas endast summariskt av att historien berättar, att vid Novgorod, Leipzig och Lötzen och på många, många andra platser kämpade östgötarna väl. För många av dessa Vistbor blev lönen att efter mycken svält, långa marscher och stora umbäranden, få vila i en massgrav, fjärran från sin kära hembygd Vist.

I och med tronskiftet vid Karl X Gustafs död skapades genom reduktionen ekonomiska förutsättningar för omdaning av hela det svenska försvaret. Detta kom att kallas Indelningsverket, en försvarsorganisation där varje soldat blev en själ i försvaret, en rullförd soldat med socialt värde, vars levnadsöde vi än idag till många delar kan följa.