Krigshändelser där knektar från Östergötlands Krigsfolk och senare Östgöta Fotfolk deltagit 

Ur skriften "Från bondeuppbåd till indelningsverk"

1542 

Dackefejden. 

1568 

Hertigarnas uppror mot Erik XIV. Östgötarna erövrar Vadstena och Stegeborg. 1

591 

Östgötarna deltar i fälttåget mot staden Novgorod i Ryssland. 2/3 av den sammanlagda styrkan på 877 man gick förlorad, således ca 584 man. 

1598 

Slaget vid Stångebro. Seger för den svenska hären. 

1605 

Slaget vid Kirkeholm i Ryssland. 201 man stupade av totalt 479. 

1620 

Johan Banér blir regementschef för Östgöta Fotfolk. Regementet utökas med 2 fänikor och uppgår till 1400 man. Delar av regementet deltar i Rigas försvar samt fälttåg i Lifland. Andra delen av regementet kämpar i Tyskland. 

1629 

Regementet åter i hembygden för reorganisation. Nya utskrivningar fyller vakanserna efter stupade. 

1631 

Regementet deltar i slaget vid Leipzig. Östgöta Fotfolk, jämte ett finskt förband utgjorde spetsen av den svenska hären vid övergången av floden Lech. Striden blev ytterst våldsam. Stående till midjan i det iskalla vattnet kämpade östgötar och finnar sig fram, man mot man. Den tyska befälhavaren Tillys till numerär starkaste förbandet drevs tillbaka och östgötarna säkrade övergången. Gustav II Adolf ledde själv anfallet. 

1632 

I augusti sökte konungen genom ett djärvt anfall besegra Wallenstein i dennes starkt befästa läger vid Alte~Feste i närheten av Nyrnberg. Östgöta Fotfolk gick ånyo i spetsen. Två förhuggningar intogs och de framskjutna fientliga avdelningarna drevs undan med pikarna. Mot lägrets sista försvarslinje bröts anfallet. Man hade inte kunnat tysta det fientliga artilleriet. Under stora förluster fick östgötarna dra sig tillbaka. Regementschefen, överste Hand, sårades och dog senare av sina blessyrer. Att förlusterna i manskap var stora, förstår man därav, att regementet upphörde att vara ett eget förband. Genom reorganisation med folk från andra regementen återfinner vi östgötarna, under befäl av Gabriel Kyle i ett förband, som kallades Svenska Brigaden. I slaget vid Lützen intar Svenska Brigaden med våra östgötar platsen på den högra flygeln. Brigaden var bland de främsta, när anfallet började. Efter att ha nedkämpat en avdelning fientliga musketerare stormades en fientlig artilleriställning. Anfallet fortsatte och den fientliga linjen var i det närmaste genombruten, när tyskarna erhöll förstärkning. Efter oerhört hård strid bringades Svenska Brigaden till reträtt. När budet om konungens död spred sig bland trupperna, stormade brigaden åter till anfall. Segern syntes vara nära för de våra. I detta läge anlände den tyska generalen Papenheim med rytteri och gick omedelbart till anfall. De främsta brigaderna trängdes samman, och förmådde inte hålla stånd mot det tyska rytteriet. Nya svenska förstärkningar sattes in, och mot skymningen den 6 november 1932 var segern säkrad. Den sammansatta brigaden hade efter slaget vid Lützen förlorat 250 man i stupade och 411 i sårade. Av vårt regemente, Östgöta Fotfolk återstod 186 man, fördelade på två kompanier. Regementet förlades efter slaget vid Lützen i garnison vid Greifswald, dit nyutskrivna soldater från Östergötland fyllde luckorna. Under de följande åren utförde regementet garnisontjänst i olika städer i Tyskland. 

1642 

Regementet deltar i det andra slaget vid Lützen Även denna gång får östgötarna sin stridsuppgift på den högra flygeln. Anfallet inleddes med artilleribeskjutning från fiendens ställningar, varefter infanteriet påbörjade sin framryckning. Men även det kejserliga infanteriet hade satt sig i rörelse. Ånyo fick östgötarna med blanka vapen kämpa man mot man. Genom insats av det svenska kavalleriet blev det möjligt för den högra flygeln, där våra män stred, att driva tillbaka tyskarna och nå en fullständig seger. 

1655 

Under Karl X Gustafs krig mot Polen deltog regementet vid stormningen av Modlin, närmare detaljer är ej kända. 9 1657 Regementet bidrog till seger över danskarna vid Grennevadsbron vid Knäred i Halland. 1659 Regementet deltar i anfall mot Köpenhamn. 

1676 

Slaget vid Lund.

I december 1672 blev den 17-årige Karl XI förklarad myndig. Redan efter tre år på tronen, skulle den unge konungen utsättas för sin första stora prövning. 

Kriget utbröt mellan Sverige och både Brandenburg och Danmark. Karl XI var full av stridslust och trodde Sverige skulle vinna en lätt seger. Det visade sig dock för den unge kungen, att flottan inte var sjöduglig och att armén saknade både utrustning och ut bildning. Mer och mer insåg konungen, att hans vördade förmyndare och rådsherre hade vanskött riket och missbrukat hans fars förtroende under förmyndartiden. 

Kriget mot Danmark gick vidare. 1676 steg danskarna i land i Skåne. Fästningarna Landskrona, Helsingborg och Kristianstad gick förlorade. Karl XI, som under sin uppväxt varit rädd för allting och hade fysiska förutsättningar för ett fältliv, växte både psykiskt och fysiskt med uppgiften som landets regent och härförare. 

När italienaren Lorez Magalotti 1674 besökte Sverige, berättar han att kungen såg ut som en människa, som var rädd för allting. Han vågade aldrig se någon i ansiktet och rörde sig som om han gick på glas. Men den människoskygge konungen övervann sig själv och ställde sig i spetsen för sitt folk och blev en samlande symbol för landets försvarsvilja. 

Så småningom började kungens försvarsansträngningar ge resultat. Ryttare och fotfolk värvades, utrustades och sändes söderut till uppsamlingsplats vid Hamneda utanför Ljungby i Småland. Kungen mönstrade själv sin nyskapade armé på inalles 11300 man, varav 8300 utgjordes av ryttare. Generalmönstringen skedde i början av oktober, en till synes olämplig tid av året, då höstrusket normalt förvärrar framkomligheten på de redan dåliga vägarna. Karl XI trodde att kriget i Skåne skulle dra ut över vintern, och att han liksom sin far kunde dra fördel av tillfrusna vattendrag. Två dagar efter mönstringen av trupperna i Hamneda ryckte trupperna över gränsen mot Skåne. 

Under förberedelserna utfärdade, på konungens order, general Aschenberg reglementen för hur trupperna skulle manövreras, och hur strid skulle föras. Ur innehållet i denna instruktion beskrivs bl. a att före en träffning skulle officerarna - "erinra ryttarna om deras ed och plikt och intala i dem ett gott och behjärtansvärt mod. När de kom fram mot fiende, skulle de inte avlossa salvan förrän de såg det vita av fiendens öga. Sedan skulle de i Guds namn ge deras bästa och med våld tränga in i fiendens led". 

Inledningsskedet av fälttåget karakteriseras av manövrer och förflyttningar, där danskarna grupperade sig bakom de ofrusna vattendragen. 

Den 4 december började den sista uppmarschen. Båda arméerna hade dragit sig i riktning mot Lund. Vid halv niotiden på morgonen erhölls den första stridskontakten på öppna fälten. Danskarnas vänstra flygel anfölls först, med danskt sammanbrott som följd. Kungen tog upp förföljandet och drev fienden framför sig, ner till och över Kävlingeån. Under tiden hade svenskarnas vänstra flygel och center varit invecklade i hårda strider och måste vika till Möllevångshöjderna utanför Lund. Vid tretiden beredde sig danskarna för ett sista och avgörande anfall. Deras artilleri, som grupperat sig på Sliparebacken, gav redan segersalut. 

Just när danskarna ordnade sig för framryckning, såg de Karl XI och hans ryttare närma sig från Vallkärrahållet. Det korn till strid, men genom en lucka i danskarnas led lyckades svenskarna göra inbrytning och komma fram till sina stridskamrater vid Möllevångshöjderna. Danska försvarslinjen rullades upp, varefter danskarna drog sig tillbaka till Landskrona. 

Efter slaget vid Lund låg 8933 stupade kvar på slagfältet, fördelade på drygt 5000 danskar och över 3000 svenskar. Den enda förbrödring, som skedde efter slaget var bland de döda, som fick ett gemensamt vilorum i massgravarna på kullarna vid Lund. Segern betydde att svenskarna skulle stanna kvar i Skåne och att Skåne fortsättningsvis skulle förbli svenskt. 

Också för konungen personligen var händelserna vid Lund av avgörande betydelse. Han hade själv framstått som en dominerande gestalt i striden. Han hade för sina soldater visat upp en ledargestalt, som ville och kunde ta det ansvar, som var förknippat med hans kungliga ämbete. Vågen låg klar för honom fram mot militärmonarki. 

Den smärtsamma erfarenheten av att ett försvar i nolläge, när kriget bröt ut, berondet av utländska subsidier, där Frankrike så småningom delvis spelade ut den unge kungen, blev en bitter kalk för Karl XI. Grundmaterialet, den plikttrogna, sega och robusta svensken som soldat, var prövat och hade vid Lund bestått proven väl. Återstod nu att på det inrikespolitiska planet skaffa ekonomiska förutsättningar för att förverkliga omdaningen av försvaret. 

Knuten på problematiken löste Karl XI själv, då han på riksdagen 1680 utmanövrerade det sittande rådet och blev enväldig. Genom den reduktion - återgång av egendom till kronan - som följde, gavs det ekonomiska tillflöde av kapital, som fick bidraga till försvarsuppgifterna och därmed omdaning av försvaret.

Det reglemente och den militärtaktik, som fick sitt eldprov i slaget vid Lund, blev grundläggande för alla senare instruktioner under Karl XI och Karl XII. 

Några uppgifter om att Östgöta Fotfolk deltog i striderna vid Lund har inte påträffats. Slaget vid Lund har ändå berikat vår socken med ett historiskt ting som bör få ett omnämnande i vår skrift.

När Karl XI upptog förföljandet av den vikande danska vänstra flygeln, var det chefen för livregementet till häst, greve Nils Bielke som förde befälet över den hårt trängda svenska truppstyrkan på Möllevångshöjderna. Under den ca. 5 timmar långa striden fick livregementet slå tillbaka femton attacker från de anfallande danskarna. Man får anse detta som ett mästerstycke att kunna och hinna reorganisera försvaret, när inte mer än tjugo minuter stod till buds mellan varje anfall. Eldsjälen bakom detta mästarstycke var regementschefen Nils Bielke.

Efter slaget fick Nils Bielke som en ynnest från konungen, emottaga konungens värja, varvid konungen lär ha sagt följande "denna dag hängde Sveriges krona på Bielkens värjspets".

Greve Nils Bielke tillhörde den uppländska Bielkegrenen. Det var genom giftemål mellan dåvarande Charlotta Piper och Thure Gabriel Bielke, son till Nils Bielke som Bielkeätten fortsättningsvis kom att bli knuten till Sturefors. Charlotta och Thure Bielkes son, Nils Adam Bielke som för övrigt blev Sturefors första fideikommissarie, blev den första Bielke av den nuvarande Bielkesläkten som kom att bo på Sturefors.

Fältmarskalken Nils Bielke, segerherren vid Lund, var således ingen Sturefors greve. Det var i stället genom arv, genom sonen eller sonsonen som Karl XI:s värja tillfördes Sturefors och Vist, en glänsande trofé över en händelse som blev av stor betydelse för Sverige som egen och helt oberoende nation.

Värjan förvaras fortfarande på Sturefors slott.

Genom en ovanligt tidig vinter hade Kävlingeån frusit till några dagar före slaget. Ogynnsamma terrängförhållanden i fronten, samt det tillfrusna vattendraget, gjorde att Karl X1 valde att som kartan visar göra en omfattningsrörelse och pli så sätt falla danskarna i ryggen. Danskarna blev genom denna operation delvis tagna på sängen, med påföljd att den danska vänstra flygeln bröt samman. Detta inträffade i närheten av Möllevångshöjden. Här gjorde Karl XI misstaget att med delar av den svenska truppen förfölja danskarna i riktning mot L. Harrie Svenskarnas vänstra flygel samt centern fick nu ensamma slå tillbaka de numerärt överlägsna styrkorna. Utsatta för ständiga attacker lyckades svenskarna retirera till Möllevångshöjden där den avgörande slutstriden kom att stå.

Genom strider och sjukdom hade den svenska hären inför slaget vid Lund, krympt till 6.500 man. Mot sig hade man den danska hären som uppgick till 11.500 man (Nordisk Familjebok).

1677

Östgöta Fotfolk överförs till Tyskland där regementet deltar i Stettins försvar under ett halvt års belägring. Når fästningen, fullständigt sönderskjuten, gavs upp, fick besättningen avtåga och resterna av regementet återfördes till Östergötland. Under året hade emellertid ett nytt regemente satts upp. Fyra kompanier av detta regemente förstärkte garnisonen i Bohus fästning, som belägrades av danskarna. Striderna blev mycket hårda. Under 56 dagar låg fästningen under ständig artillerield, dag som natt. Alla byggnader inom fästningen förvandlades till grushögar. Fästningsvallarna var på vissa ställen så sönderskjutna, att man kunde köra med tre vagnar i bredd i öppningarna. Genom upprepade anfall försökte danskarna att få den krympande besättningen att ge sig. Svenskarna var bragta till det yttersta, då dubbel svensk lösen dånade från det danska lägret. Förstärkning hade anlänt och drev danskarna tillbaka. Av fästningsverket återstod så gott som bara en grushög. Inga uppgifter om förluster föreligger, men man kan förstå, att i de fyra kompanier av östgötar, som marscherat till Bohus försvar, leden var hårt uttunnade när marschen anträddes till hembygden.