Getåravinen-Marmorbruket-Oklunda-
Zarah Leandermuseet-Mauritzberg-

Hovgren säteri-Stegeborg
07-06-02

Text och bild Hans Hansson 

Vädret var toppen, resan gick utmärkt, det blev en upplevelserik dag och samtliga deltagare kom lyckligt med hem till Sturefors. Under resan blev det kanske lite mindre botanik än vanligt, men det kan vi ta igen ett annat år. Min oro inför resan som följd av att vår traditionelle guide och reseledare Uno Svensson brutit ett ben och ej kunde deltaga, visade sig obefogad.

Vi startade programenligt från Sturefors kl. 07:30 med Britt-Marie Pettersson som chaufför. Bussen var fullsatt, 50 personer inklusive Britt-Marie. I Norrköping äntrade Åsa Birgersson bussen, hon var infödd vikbolandsbo och engagerad i bygden och dess utveckling. Åsa guidade oss på ett synnerligen förtjänstfullt sätt under resan till och med besöket vid Dalmyra gruva, där hon lämnade oss.

I reseprogrammet hade jag antytt att resan inte skulle göras i Carl von Linnés fotspår, men i hans anda. Denna antydan var delvis felaktig, Linné passerade Kolmården den 18 maj 1741 på sin Öländska och Gotländska resa. Linné och hans sällskap red till häst, dagens etapp var från Nyköping till Norrköping. Beträffande passagen av Kolmården noterade Linné bl.a.

Efter 1 I/4 mil ankommo vi till Krokeks gästgivaregård, där kyrkan var byggd på själva rudera av Svintuna kloster.

Måbär växte här ymnigt, lika röde vinbär, från vilka de skiljas med sine upprätte klasar, bredare stiplar och mer spitsige blad, på bägge sidor med små korta hår, som i spitsen föra en körtel, beströdde.

Här vid Krokek sågs en liten fjäril, till skapnad och storlek med Argo, men utan fläckar, ovanpå vingarna högblå…..

När vi i vår bekväma buss nalkades Kolmården söderifrån via E4:an och såg den 200 – 600 miljoner år gamla förkastningsbranten kom jag att tänka på Schöldebrand, som när han 1780 flyttade från Stockholm till Styvinge i Vist tillsammans med sin gravida hustru gick till fots utför den sista branta backen mot Åby gästgivaregård, där han bedömde risken stor att vagnen skulle stjälpa. Men det var efter det som nu kallas Gamla Stockholmsvägen, den ersattes 1853 av vägen via Oscarshällsbacken, och nu är det motorvägen som gäller!

Resans första mål var Getåravinen i Kolmården, (Kolmården = Den Svarta Skogen, jämför Schwarzwald i Sydtyskland). Efter att ha passerat platsen för Getåolyckan, där 42 personer omkom 1918, kom vi till Getåravinen. Nu sken solen från en klarblå himmel, men under föregående dygn hade det kommit 32 mm i min regnmätare i Lkpg och troligen hade det kommit lika mycket i Getåravinen. Stigen efter den bitvis starkt meandrande Getåbäcken var hal och slipprig, vegetationen var våt och inbjöd inte till några avsteg från stigen. Detta till trots imponerades vi av den högstammiga och grova granskogen som planterats på 1870-talet och den rika förekomsten av strutbräken efter bäcken. I Getåravinen passerade vi Onkel Adams källa. Onkel Adam var en av Carl Anton Wetterbergh, regementsläkare vid Första livgrenadjärregementet, använd pseudonym. Wetterbergh köpte och bosatte sig på Getå herrgård 1848. Senare flyttade han till vad som nu kallas Onkel Adamsgården i Linköping.

 

Från Getåravinen fortsatte resan till Marmorbruket i Kolmården.

Innan vi kom till Marmorbruket såg vi från bussen banken efter den forna Nunnebanan, en järnväg som byggdes i början av 1900-talet för att frakta ut timmer till kusten, efter omfattande angrepp på gran av nunnefjärilen. Järnvägen gick från Virå och Stavsjö i Södermanland ner till Sandviken vid Bråviken, helt nära Marmorbruket. Trafiken lades ner 1933.

Marmor har brutits i Kolmården under lång tid, cuppan till dopfunten i Östra Eneby kyrka är gjord i kolmårdsmarmor under 1200-talet. På 1600- och 1800-talet bröts och bearbetades kolmårdsmarmor för exklusiv användning som vid Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Uppsala universitet, men såldes även på export. Under första delen av 1900-talet blev kolmårdsmarmor vanlig i vanliga hyresbostäder, men på 1970-talet slutade man nästan helt att bryta stenen. I dagsläget sker brytning i mindre skala, men med moderna metoder vid Oxåker norr om det gamla brottet. Marmorbrukets lokaler används i dag för andra ändamål än de ursprungliga och stenbrotten är vattenfyllda. Det djupaste brottet är 190 m djupt!  

      

Efter att ha besett resterna av det nedlagda marmorbruket och Tittut, ett lusthus invid bergsstupet mot Bråviken, intog vi vårt något försenade förmiddagskaffe under njutande av den fantastiska utsikten över Marmorbyn, Bråviken och vid horisonten Norrköping. Tittut har använts som skrivarelya av författarna Atterbom (Lycksalighetens ö) och Almqvist (Drottningens juvelsmycke). I Bråviken nedanför vår fikaplats låg Svinta skär, i visan kallat Svinsta skär:

Ljuvlig är sommarnatten,
blånande vikens vatten.

Och mellan bergen och tallarna
höres musiken och trallarna.

Flickan har blommor i håret,
månen strör silver i snåren.

Aldrig förglömmer jag stunderna där
uppå Svinsta skär.

  Gideon Wahlberg

Från Marmorbruket fortsatte vi till Säter, där bussen färjades över Bråviken till Skenäs på Vikbolandet, detta på historiskt vatten. Här i närheten eller eventuellt vid Krokek passerade Eriksgatan Bråviken, men ingen vet i dag exakt var. Platsen torde dessutom ha växlat något under åren.

Magnus Erikssons Landslag från ca 1350 beskriver Eriksgatan på följande vis:

"Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung.

Nu skall han rida medsols genom sitt land. Då skola de som bo i Upplands lagsaga följa honom genom sin lagsaga till Strängnäs. Där skola södermännen taga emot och möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Svintuna. Där skola östgötarna möta honom med sin gisslan och följa honom genom sitt land till mitt på skogen Holaved. Där skola smålänningarna möta honom och följa honom till Junabäck. Där skola västgötarna möta honom med lejd och gisslan och följa honom till Romundeboda. Där skola närkingarna möta honom och följa honom genom sitt land till Uppbåga bro. Där skola västmännen möta honom med lejd och frid och följa honom till Östens bro. Där skola upplänningarna möta honom och följa honom till Uppsala.

Då är denne konung lagligen kommen till land och rike, och har ridit sin eriksgata. Han är vald såsom lagen säger och har med ed och ord gjort sina land och landens män allt det som han är skyldig dem och de det de äro honom skyldiga att göra."

På Vikbolandet hade Åsa ordnat 2 förnämliga objekt utanför programmet: Oklundaristningen i Östra Husby och ett besök på Zarah Leandermuseet i Häradshammar.

Vid gården Oklunda i Östra Husby socken upptäckte ägaren 1929 en kväll i solnedgången ett antal fina streck i en berghäll knappt 10 m från boningshuset. Släkten hade bott på gården i 200 år, men veterligen hade ingen tidigare noterat det som senare visade sig vara en runinskrift som tolkats

”Gunnar ristade runor dessa: och han flydde, saker (till ett dråp): (och) sökte ”vi” detta: och han fick (skulden) avröjd: och han band (överenskommelsen), Vi-Finn ristade detta.”  

Det helt nyöppnade Zarah Leandermuseet är inrymt i Häradshammars bygdegård. I museet, som drivs av Zarah Leandersällskapet, visas föremål, kläder mm. med anknytning till Zarah, som bodde på Lönö på Vikbolandet från 1943 till sin död 1981. Men museet skulle enligt min persoliga uppfattning bli ännu intressantare om man spelade lite ur Zarahs mycket rika repertoar som svag bakgrundsmusik, något som är lätt ordnat med dagens teknik.

Efter Zarah Leandermuseet var det dags för lunch på Mauritzberg.

Mauritzberg kan dateras till början av 1500-talet. Slottet brändes ner av ryssarna 1719 under deras härjningar i Sverige, men återuppbyggdes 1722 med Carl Hårleman som arkitekt.

Få herrgårdar har ett så ståtligt läge som Mauritzberg, som står på en klippa vid Bråviken, med utsikt över vatten och blånande skogar. Med sitt läge vid Bråviken var Mauritzberg mycket lätt tillgängligt under ”äldre tider”, då resorna gick snabbare till sjöss än till lands.

Idag ägs slottet av Liisa Lipsanen,

Vår lunch, som bestod av varmrökt lax, kaffe och kaka, smakade utmärkt, dock hördes en kommentar att några potatisar till laxen hade inte varit fel. Efter lunchen ägnade vi några minuter till att titta på slottets omgivningar.

Vårt första etappmål efter lunchen var Dalmyra gruva i Häradshammar, där Rune Hellström berättade om gruvan och dess historia.

Under promenaden från den parkerade bussen till gruvan besåg vi en s.k. ormgran, en genetisk variant av gran (Picea abies).

Dalmyragruvan vid Dalmyrasjön torde ha varit känd redan under medeltiden. Troligen fanns där myrmalm, namnet Dalmyra (Dolmyra) tyder på det. När myrmalmen tog slut, började man bryta malm i berget. Malmen var svartmalm, som låg i gnejs. Brytning i relativt liten skala pågick periodvis under 1700- och 1800-talet. När man i början av 1900-talet åter tog upp gruvdriften och detta i något större skala än tidigare, blev det full fart vid gruvorna och i bygden runtomkring. Malmen fraktades med tre häståk tre gånger om dagen till Kättinge station och därifrån på järnväg till Arkösund, varifrån malmen med båt fördes ut i världen, bland annat till Tyskland. Enligt uppgift var som mest ett 60-tal arbetare anställda vid gruvan. Nere i gruvan arbetade vana gruvarbetare, medan både vuxna och barn ur ortsbefolkningen fick arbete på “skräbacken”, där malmen sorterades från gråberg och svartberg.

På området fanns två boningshus, ett med 10 och ett med 6 rum, dessutom bodar, stall, ladugård, fäbod och en liten dansbana. Till själva gruvan hörde också flera olika byggnader: maskinhus (ångmaskin), våg, dynamitkällare, utlastning, smedja mm.

Under perioden 1906-1907 bröts 11 477 ton malm, den samlade produktionen 1853-1909 var 23 200 ton. 1909 var sista året för malmbrytning.

I våra dagar ligger gruvan på en utskjutande udde i den damm, Dalmyrasjön, som anlades omkring 1900-talets början för att Rippetorps kvarn året om skulle kunna utnyttja vattenkraften i den bäck, som kommer från den forna Lyngsjön i Östra Ny. Den bro över den uppdämda bäcken som fanns under gruvbrytningsepoken finns ej längre, istället fick vi ta oss till och från gruvområdet per flotte, ett för de flesta av deltagarna tidigare oprövat transportsätt.

 

Personligen fick jag intrycket att Rune Hellström har mera att upptäcka i detta synnerligen intressanta område.

Nästa etappmål var Hovgren säteri i Jonsberg, där Gunnar Pettersson, ordförande i Jonsbergs hbf med hjälp av Karl-Axel Dahlgren berättade om och visade säteriets restaurerade, ursprungliga mangårdsbyggnad, restaurerade bodar och pågående restaureringsarbete på den gamla ladugården, alla från 1700-talet. En icke oväsentlig del av restaureringsarbetet har utförts av deltagarna i ett antal kurser i byggnadsvård.  

      

Helt nära Hovgren säteri såg vi Marvikenverket stick upp över skogen, det svenska kärnkraftverket som aldrig startades.

Från Hovgren åkte vi på mycket slingrande vägar till Stegeborg, där vi något försenade intog vårt eftermiddagskaffe med hembakat bröd i Stegeborgsgården. Håkan Karlsson berättade om Stegeborg och om dess historia.

  

Stegeborgs slott, nu en ruin, ligger på en ö i ett trångt sund i Slätbaken, där flera pålsystem i vattnet utgjorde spärrar i farleden. De äldsta av dessa har daterats till 600-800-talen. Borgen omnämns 1310 som Stækaborg.

Ruinen är en vackert belägen borganläggning. Den äldsta delen av byggnaden är ett fyrkantigt tegeltorn i sydöstra hörnet, uppfört i början på 1200-talet just som Söderköping blivit stad. En enkel bostadsborg tillkom under 1300-talet, utbyggd och kompletterad med en ringmur och ett rundtorn i väster. Under 1500- och 1600-talen byggdes anläggningen ut. Flera av Vasakungarna bodde gärna på Stegeborg som 1652-1689 uppläts åt pfalzgrevarna Johan Kasimir (död 1652) och Adolf Johan av Pfalz. Under 1730-talet sålde Kronan slottet till byggnadsmaterial. Nya slottet, en vitputsad trevåningsbyggnad i klassicistisk stil, byggdes 1806.

Vid Stegeborg lämnade vi Vikbolandet med färjan över Slätbaken. Enligt programmet skulle vi åka direkt hem, men Ingmar hade ytterligare en överraskning i beredskap åt oss, vid Resecentrum i Söderköping inväntades vi av Lars Sylvan, född och uppvuxen på Vretatorpet Rosendal i Vist, numera Söderköpingsbo. Lars, en stor trädgårds- och blomsterentusiast, visade oss den mycket välskötta Örtagården i Söderköping. Efter besöket i örtagården tog många av resans deltagare tillfället i akt att avsmaka glassen i någon av Söderköpings välkända glassrestauranger.

 

Från Söderköping gick resan åter till Sturefors, för de flesta under idogt läsande i de av Lars medförda broschyrerna om Söderköping. Vi tackade Britt-Marie och Ingmar för deras respektive insatser och uttryckte förhoppningen att nästa år skall Uno åter vara med i vår skara.

/HH